Många har varit upprörda över det här med klasshat på sista tiden. Dock inte bara över det hat, eller snarare oförståelse och förakt, som tar sig uttryckt i ständiga sanktioner mot arbetarklassen och prekariatet i Sverige. Nejnej, det som upprört känslor är att Allt åt alla hade mage att använda ordet ”hat” för att namnge sin busstur till solsidan. Så fruktansvärt hemskt att säga att man odlar klasshat, istället borde vi ha förståelse och dialog mellan klasserna. Med hat kommer man ingenvart, alla ska istället älska varandra och de förtryckta ska förenas med sina förtryckare i ett enda stort Stockholmssyndrom. Ilska främjar inte dialog, alla ska vara sansade och ”utbyta åsikter”.
Den sansade dialogen och utbytandet av åsikter kan måhända passa i kretsar där man diskuterar andras problem och inte själv sitter i något akut position. Men denna ilska kommer ur insikten att det är bråttom, att vi måste lösa vår situation nu och inte har tid för att vänta på att borgerligheten ska bli sugen på att ge dessa problem uppmärksamhet.
I antihatretoriken döljer sig förväntningen att vi ska sitta och rulla tummarna medan vi blir utförsäkrade, tvingas utföra meningslösa sysslor som inte leder någonstans i fas3, ser våra gemensamma tillgångar säljas ut till reapriser och riskkapitalbolag göra miljonvinster på vanvård. Vi ska sitta och vackert vänta på att den goda borgerligheten ska vända sina blickar mot oss och fråga: ”vad tycker ni? Ska vi prata om saken”. Alternativt skriva stillsamma debattartiklar och forskningsrapporter och hoppas på att de blir lästa av någon som är intresserad av att ompröva sin åsikt eller ens ta upp det till diskussion.
Vi förväntas att på daglig basis höra svador om att man väljer själv, att vår situation är vårt eget ansvar och ingen annans, att vi är lata som inte söker ordentligt med jobb utan att bli det minsta lilla upprörda. Vi förväntas svara i samma sakliga akademiska ton även fast vi har en direkt personlig anknytning till problemet, även fast vår faktiska framtid hänger på de beslut som fattas.
För alla är politik inte en fråga om en argumentationslek och några hundralappar till i plånboken, för vissa är det en fråga om liv och död. En fråga om fem års extra livstid, en fråga om att slippa leva i ständig otrygghet, en fråga om att få mat på bordet eller ha en bostad att ställa sitt bord i, en fråga om att få ha kvar sina äggledare, om att åka tillbaks till ett land där man förföljs eller om att ha lika villkor som andra att bli botad från sjukdomar i den gemensamt finansierade sjukvården. För många människor är detta inga statistiska uppgifter utan faktiska situationer som man lever i.
Politiker kan givetvis ha fel och lösningarna på dessa problem är inte alldeles enkla ens för regeringen, jag förstår det. Jag förstår att även om fråga diskuteras så kommer det inte att ligga en lösning på bordet imorgon, för sådant tar tid. Jag förstår också vikten av eftertanke, att utvärdera och revidera. Men det som väcker ilska är inte att någon har gjort en felbedömning, att man har prövat en dålig lösningsmetod. Ilskan väcks av att det hela tiden förnekas att det ens finns ett problem. Det förnekas att det finns något sådant som klasskillnader, att det finns människor som blir orättvist utförsäkrade, att det finns människor som trots heltidsarbete måste vända på slantarna, att det finns människor som lever i ständig otrygghet och att utförsäljningarna av äldrevården faktiskt har lett till vanvård.
När inte hundratals sansade debattartiklar och forskningsrapporter om försämrad psykisk hälsa och ökade självmordsförsök eller hundratals rapporter om svårt sjuka människor som ansetts arbetsföra nog att bli utförsäkrade rakt i strid med läkares rekommendationer eller företag som systematiskt utnyttjar ”kryphål” för att hålla tusentals ungdomar utanför trygga anställningar kan få regeringen att öppna ögonen för att det finns ett problem med deras politik, att vi kanske borde prova en annan lösning, då finns tyvärr bara ilskan kvar.
Vi blir arga för att vi ser samhället vittra sönder utan att någon av de som sitter på makten är intresserad av att göra något åt det, tvärtom visar de sitt förakt och hat genom att ge oss mer av samma medicin. Även om de inte säger det rakt ut så visar deras agerande med all tydlighet att de känner om inte hat så i alla fall en djup ovilja att förstå våra villkor. En djup ovilja att lyssna på vad vi har att säga även om det sägs i sansad ton. En drift att sakta men säkert ta allt ifrån oss och skylla det på ”brister i systemet” eller prata bort det som ”obetydliga enskilda fall”. Men dessa enskilda fall börjar samla sig på hög nu och rör människor, människor som börjar känna sig riktigt förbannade för saker som har drabbat dem personligen.
Jag vet inte hur man ska kunna reagera på detta annat än med ilska och hat. Visst skulle det vara bättre med dialog, men det kräver ju någonstans också att den part som sitter på makten är intresserad av att delta. Nu när så inte är fallet är det enda vi kan göra att sätta hårt mot hårt, att skrika så högt att de inte kan undgå att höra oss längre.
Jepp ibland krävs det att uppmärksamheten riktas mot en. Skrik högt och sluta inte förrän du fått den. Prata sansat kan man börja göra när man ser förändring på riktigt.
Man kan ju inte styra sina känslor, så jag skulle inte säga att man inte får hata, för hur skulle man kunna låta bli, om det är så att man gör det. Däremot tycker jag att den här ”odla ditt [insert random grej]-hat”-retoriken är lite obehaglig, eftersom jag tror att det inte är särskilt hälsosamt att aktivt odla ett hat. Om vi nu snackar ett riktigt hat, och inte ”hat” som en förstärkande omskrivning av ”starkt ogillande”, ”ilska” etc. Jag tror att man mår bättre av att odla sina goda sidor än av att odla sina dåliga, och att ett alltför ambitiöst odlande av hat lätt slutar med att man blir bara bitter och cynisk (jag tänker mig t.ex. Marcus Birro, som han framstår i media, som en person som ägnar lite för mycket tid åt att odla hat, även om han förmodligen inte själv skulle hålla med om det). I det läget tror jag inte att man åstadkommer särskilt mycket utöver att äta upp sig själv inifrån.
Ilska däremot, upplever jag som en produktiv kraft, om än den kan vara lite svår att tygla så att man åstadkommer det man vill och inte låter den springa iväg med sig. Om vi inte behåller förmågan att uppröras och bli förbannade över saker som inte är OK kommer de ju att fortsätta att vara inte OK i evighet. Att vara jävligt förbannad på ett orättvist system (typ klassystemet) kommer att driva en att göra något åt det. Att odla sitt hat mot de människor som är delar av det kommer, tror jag, inte alls att göra det i samma utsträckning.
”Jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom”- Martin Lindqvist (fp), ordf äldrenämnden Haninge.
Det verkar vara den retoriken som används av vissa personer, eller så sägs det att ”jomen i Sverige har vi inte alls sådana klyftor i samhället, se bara på andra länder, vi har ett bra socialt system”. Det är ungefär som jämställdhet, Sverige lever fortfarande i villfarelsen att vi lever i världens mest jämställda land, och det växer vi upp med för att sedan inse att det var en stor fet lögn!
Klart att det skapar hat! Bra skrivet Fanny!