Etikett: klasshat

Ett jävla tjat.

En grej som gör mig så jävla frustrerad när man diskuterar med vissa personer, främst på högersidan, är deras jävla tendens att börja föra metadebatt istället för att diskutera den verkliga frågan. Hela klasshatsdebatten har varit ett symptom på det. Istället för att diskutera vad som är relevant, alltså vad vi har för klassklyftor och vad vi ska göra åt dem, så har folk velat diskutera hatet i sig. Jag blir så frustrerad.

Alltså. Det är klart att hat inte är bra. Jag tror inte att någon tycker det. Det är jättetrist när stora delar av samhället går omkring och hatar, vilket ju är situationen vi är i nu. Vissa personers hat är mer subtilt, människor med makt behöver inte uttrycka sitt hat på samma sätt som de som är värnlösa. De kan istället föra ett politiskt krig. Maktlösa personer tar till andra metoder och det är inget konstigt med det.

Jag är helt med på att vi ska ha ett öppet samhälle, ett ”bra” debattklimat och så vidare. Det är bara det att detta inte är något man kan bestämma hur som helst. Om människor känner en massa frustration över sin situation, maktlöshet och så vidare så kommer detta att vända sig i hat. Det grundar sig ur en frustration kring samhället. Det är denna frustration som gör att hatet får en bred omfattning. Visst kommer det alltid att finnas enstaka personer och rörelser som alltid kör på samma retorik men dessa rörelser kommer inte att få bred spridning om de inte får stöd bland många andra. Frustrerade människor som inte ser andra lösningar.

Att diskutera hat som vore det ett retoriskt grepp är meningslöst. Visst kan det vara det, men framförallt är det en känsla som är sprungen ur ens livssituation. Man kommer aldrig att kunna piska upp hatisk stämning i ett helt samhälle om det är välmående, då har folk bättre saker för sig.

Hela jävla debatten om hat är ”okej” eller inte är en undanledningsmanöver för att slippa diskutera den verkliga frågan, nämligen hur vi ska skapa förutsättningar för att människor ska sluta känna denna frustration som hatet gror ur.

Jag tycker att det går att jämföra med hur jag hanterar rasism. Rasism är absolut inte okej, det vet jag liksom redan. Men jag fattar att rasismen inte kommer försvinna för att man gång på gång upprepar detta. Det som krävs är något annat. Jag tror att det krävs ett samhälle där människor känner att de har bra liv, då tror jag inte att de kommer finnas samma behov av att agitera mot olika grupper. Utöver det krävs det utbildning, såklart, men jag tror inte att sådana satsningar har någon verkan om samhället ser ut som skit.

De som klagar på klasshatet vill egentligen inte bli av med det, i så fall hade de gjort mer seriösa försök att förstå dess grund och hur den kan försvinna. Nu är det bara samma jävla radda: ”hat är inte okej” som upprepas i evighet. Nej, det är det inte, men bara för att du säger det så kommer det inte att försvinna. Jävla tjat.

Hur man ska kunna reagera på detta med annat än hat?

Många har varit upprörda över det här med klasshat på sista tiden. Dock inte bara över det hat, eller snarare oförståelse och förakt, som tar sig uttryckt i ständiga sanktioner mot arbetarklassen och prekariatet i Sverige. Nejnej, det som upprört känslor är att Allt åt alla hade mage att använda ordet ”hat” för att namnge sin busstur till solsidan. Så fruktansvärt hemskt att säga att man odlar klasshat, istället borde vi ha förståelse och dialog mellan klasserna. Med hat kommer man ingenvart, alla ska istället älska varandra och de förtryckta ska förenas med sina förtryckare i ett enda stort Stockholmssyndrom. Ilska främjar inte dialog, alla ska vara sansade och ”utbyta åsikter”.

Den sansade dialogen och utbytandet av åsikter kan måhända passa i kretsar där man diskuterar andras problem och inte själv sitter i något akut position. Men denna ilska kommer ur insikten att det är bråttom, att vi måste lösa vår situation nu och inte har tid för att vänta på att borgerligheten ska bli sugen på att ge dessa problem uppmärksamhet.

I antihatretoriken döljer sig förväntningen att vi ska sitta och rulla tummarna medan vi blir utförsäkrade, tvingas utföra meningslösa sysslor som inte leder någonstans i fas3, ser våra gemensamma tillgångar säljas ut till reapriser och riskkapitalbolag göra miljonvinster på vanvård. Vi ska sitta och vackert vänta på att den goda borgerligheten ska vända sina blickar mot oss och fråga: ”vad tycker ni? Ska vi prata om saken”. Alternativt skriva stillsamma debattartiklar och forskningsrapporter och hoppas på att de blir lästa av någon som är intresserad av att ompröva sin åsikt eller ens ta upp det till diskussion.

Vi förväntas att på daglig basis höra svador om att man väljer själv, att vår situation är vårt eget ansvar och ingen annans, att vi är lata som inte söker ordentligt med jobb utan att bli det minsta lilla upprörda. Vi förväntas svara i samma sakliga akademiska ton även fast vi har en direkt personlig anknytning till problemet, även fast vår faktiska framtid hänger på de beslut som fattas.

För alla är politik inte en fråga om en argumentationslek och några hundralappar till i plånboken, för vissa är det en fråga om liv och död. En fråga om fem års extra livstid, en fråga om att slippa leva i ständig otrygghet, en fråga om att få mat på bordet eller ha en bostad att ställa sitt bord i, en fråga om att få ha kvar sina äggledare, om att åka tillbaks till ett land där man förföljs eller om att ha lika villkor som andra att bli botad från sjukdomar i den gemensamt finansierade sjukvården. För många människor är detta inga statistiska uppgifter utan faktiska situationer som man lever i.

Politiker kan givetvis ha fel och lösningarna på dessa problem är inte alldeles enkla ens för regeringen, jag förstår det. Jag förstår att även om fråga diskuteras så kommer det inte att ligga en lösning på bordet imorgon, för sådant tar tid. Jag förstår också vikten av eftertanke, att utvärdera och revidera. Men det som väcker ilska är inte att någon har gjort en felbedömning, att man har prövat en dålig lösningsmetod. Ilskan väcks av att det hela tiden förnekas att det ens finns ett problem. Det förnekas att det finns något sådant som klasskillnader, att det finns människor som blir orättvist utförsäkrade, att det finns människor som trots heltidsarbete måste vända på slantarna, att det finns människor som lever i ständig otrygghet och att utförsäljningarna av äldrevården faktiskt har lett till vanvård.

När inte hundratals sansade debattartiklar och forskningsrapporter om försämrad psykisk hälsa och ökade självmordsförsök eller hundratals rapporter om svårt sjuka människor som ansetts arbetsföra nog att bli utförsäkrade rakt i strid med läkares rekommendationer eller företag som systematiskt utnyttjar ”kryphål” för att hålla tusentals ungdomar utanför trygga anställningar kan få regeringen att öppna ögonen för att det finns ett problem med deras politik, att vi kanske borde prova en annan lösning, då finns tyvärr bara ilskan kvar.

Vi blir arga för att vi ser samhället vittra sönder utan att någon av de som sitter på makten är intresserad av att göra något åt det, tvärtom visar de sitt förakt och hat genom att ge oss mer av samma medicin. Även om de inte säger det rakt ut så visar deras agerande med all tydlighet att de känner om inte hat så i alla fall en djup ovilja att förstå våra villkor. En djup ovilja att lyssna på vad vi har att säga även om det sägs i sansad ton. En drift att sakta men säkert ta allt ifrån oss och skylla det på ”brister i systemet” eller prata bort det som ”obetydliga enskilda fall”. Men dessa enskilda fall börjar samla sig på hög nu och rör människor, människor som börjar känna sig riktigt förbannade för saker som har drabbat dem personligen.

Jag vet inte hur man ska kunna reagera på detta annat än med ilska och hat. Visst skulle det vara bättre med dialog, men det kräver ju någonstans också att den part som sitter på makten är intresserad av att delta. Nu när så inte är fallet är det enda vi kan göra att sätta hårt mot hårt, att skrika så högt att de inte kan undgå att höra oss längre.

Ordna er jävla underklassafari då.

Apropå överklassafarin så har ju flera personer gått ut och tyckt att man från högern ska ordna underklassafari, bland annat denna Kd-politiker. De ansluter sig därmed till en gammal fin tradition som genom året utövats av såväl politiker som kungligheter, om än i ett något mer uppdaterat och ärligt format.

Det finns ju en anledning till att något sådant aldrig skulle kunna arrangeras på samma sätt och det är att till och med den mest hårnackade klassföraktande nyliberal aldrig skulle stå ut med att med egna ögon se dessa områden på det sättet. Skrattat skulle fastna i halsen och de skulle bli avslöjade som de människoföraktande dårar de faktiskt är.

Men visst, anordna er jävla underklassafari då, och sitt där och rök cigarrer samtidigt som ni kastar glåpord efter människor som har det svårt. Frågan är bara vilken analys ni ska dra till med i eran guidning. Kanske att de alla skulle ha kunnat bo på solsidan om de bara hade jobbat lite hårdare?