Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

klasskamp

Sexismen är ett hinder för klasskampen.

IMG_20140107_160047Jag tänker lite på vänstermän och vad som prioriteras. Ofta får en höra att en ska prioritera klasskampen framför feminismen, som i kommentaren ovan. Med detta menas ofta att en ska engagera sig i organisationer som sätter klasskampen främst.

Ojämställdhet och rasism i politiska sammanhang är inte bara en fråga om att vara moraliskt korrekt, utan också om effektivitet. När kvinnor inte lyssnas på just för att de är kvinnor så bli engagemanget naturligt mindre, idéer som kan vara värda att ta i beaktning trycks undan och så vidare.

Jag personligen orkar inte engagera mig i sammanhang där det finns mycket sexism, inte av några principiella skäl utan för att jag känner att det utgör ett ständigt hinder för mitt engagemang. Det är jävligt drygt att behöva slåss för att inte bli förtryckt av de som ska vara ens ”kamrater” istället för att jobba med de politiska frågor en faktiskt är intresserad av. Engagemang i kvinnoseparatistiskt grupper är för det mesta mycket smidigare, varför jag helst håller mig till sådana.

För att vi ska kunna ena oss i någon form av kamp krävs det att vi tar tag i den rasism och sexism som finns bland oss själva. Att stå och gnälla om att folk borde ena sig först och bekämpa rasism och sexism sedan duger liksom inte, för det kommer troligen inte att hända, och om det händer är det alltid på bekostnad av rasifierade och kvinnor. Hur kan en tycka att det är en rimlig utgångspunkt för politisk kamp, att vissa ska stå ut med förtryck för ”kampens” skull? Jag är trött på att höra från människor som förtrycker mig att jag ska ha överseende med dem för kampens skull. Det är ingenting jag tänker tolerera.

Sedan frågar en ju sig också; när är vi tillräckligt enade för att det här arbetet ska kunna äga rum? Det känns som om det ständigt skjuts in i framtiden av dessa personer. Vi måste liksom bli helt färdiga med kapitalismen innan vi kan ta tag i de frågor som är viktiga för oss. Ledsen, men jag är inte intresserad av att bli förtryckt till ni tycker att det är lämpligt att sluta. Dessutom ser jag ingen anledning till att lita på att ni skulle kämpa för våra rättigheter, när ni vunnit era.

Jag har svårt att se vad det är som hindrar vänstermän från att arbeta antisexistiskt samtidigt som de bygger en rörelse, istället för att tjata på kvinnor om att de borde prioritera klasskampen. Det skulle troligen vara ganska mycket effektivare om ni bara tog tag i ert förtryck istället för att hitta olika sätt att berättiga det på.

Mina föräldrar äger också en villa.

Folk hackar på bostadsrätts- och villaägare på twitter och jag sitter här i mina föräldrars villa och tänker på om jag skulle ta och reagera som vissa personer gör när de råkar ingå i en grupp som blir generaliserad och utpekad. Bli kränkt och sur, envist hävda att ”jag äger minsann villa och jag är okej ändå” och så vidare.

Jag känner mig inte attackerad eller utsatt som person, däremot känner jag att min klass är attackerad, och det med rätta. Jag tror inte att kulturmarxisterna kommer komma och slå ner mig för att jag bor i villa, däremot tror och hoppas jag att de kommer kämpa för en förändring där min klass är mindre priviligerad. Jag hoppas att man kommer återinföra fastighetsskatten, jag hoppas att man kommer ”fula ner” mitt område med hyreshus (som vissa boende vänder sig så starkt emot), jag hoppas att man kommer att föra en offensiv fördelningspolitik och så vidare och så vidare.

Man är en person, men man tillhör också en klass. Jag är Fanny, jag ligger ganska starkt åt vänster i den politiska skalan. Jag argumenterar utifrån detta, jag gör vad jag kan för att sprida vänsteråsikter. Samtidigt tillhör jag också medelklassen. Detta är inget jag kan eller vill avskriva mig, min klassbakgrund ger mig många möjligheter, i mitt fall möjligheter som jag kommer använda för att försöka skapa ett mer jämlikt samhälle. Jag inser samtidigt att jag alltid kommer att vara ett barn av min klass och att mitt perspektiv på världen delvis är färgat av det.

Jag inser att klasskamp är en attack mot en del av den jag är, mot min bakgrund. Mot mina föräldrars villa som köpts med ärvda pengar, mot min möjlighet att få bostad i Stockholm som kommer sig av medlemskap i en dyr hyresrättsförening och så vidare. Samtidigt inser jag att jag också är med i den, för jag ställer mig bakom den. Även om det samhälle jag drömmer om kanske skulle leda till att min egen ställning var mindre privilegierad så är det min politiska ståndpunkt.

Jag tror inte att lösningen är att söka förneka sin bakgrund, inte heller att försöka göra det till mindre av ett problem. Du kan inte göra något åt varifrån du kommer, men du kan ta ansvar för det. Dels genom insikt om dina privilegium, dels genom att kämpa emot den samhällsordning som tillmätt dig dem. Men det kräver att man vet vem man är, att man vet att delar av det man är är något man samtidigt måste kämpa emot. Att man inte skyller på någon annan, någon tänkt ”verklig fiende” som man garanterat inte ingår i, utan att man vågar se problemet också i sin egen position.

Detta måste förstås som ett upprättande av klassmakt.

Jag läser att människor med sjuklön nu har blivit beviljade två veckors semester från sina åtgärder. Och jag tänker: det är så jävla lite. Två femtedelar av vad man är berättigad till i lag i Sverige om man har ett ”riktigt arbete” med en riktig lön men det som man är berättigad till om man har försörjningsstöd är alltså mindre. Istället måste man ägna all sin tid åt att delta i meningslöst jobbsökande, något som för det mesta faktiskt inte ens ger resultat i form av jobb. Ja, nu handlar denna artikel om utökade rättigheter man jag anser det chockerande att detta inte kommit innan med tanke på hur många fler personer som tvingats in i dessa åtgärder. Innan så räckte det för många att de kunde uppvisa att de aktivt sökte arbete, men idag så måste många fler spendera sin tid i olika åtgärder för att liksom bevisa sin arbetsvilja. Även om de har sökt alla jobb de har kompetens för så måste de bevisa den ännu mer.

Jag lyssnar också på Sveriges Radios inslag om att personer som jobbar på det cafékedjan Barista Fair Trade Coffee inte får sjukanmäla sig utan istället uppmuntras till, eller snarare beordras, att byta pass så att arbetsplatsen inte behöver belastas ”bara” för att du är sjuk. Det vill säga slippa betala ut sjuklön. Detta är bara en i mängden  av många liknande historier om hur anställda behandlas som skit. Att man kräver detta av anställda är tydligen i sig inget ovanligt inom branschen, men att det står såhär uttalat i en personalhandbok är uppseendeväckande. Företaget skäms inte ens över att skriva det. Och jag tänker att det finns ett samband.

Rättigheter som länge setts som självklarheter monteras ner. Semester om man har försörjningsstöd och rätten att få ledigt från jobbet med sjuklön om man faktiskt är sjuk. Det är fruktansvärt. Till vilken nytta, undrar man såklart. Jag har övergett iden om att det skulle röra sig om klantigheter och sedan prestige från regeringens sida som jag närde ett tag. Jag tänkte att de helt enkelt bara var inkompetenta. Men nu ser jag det mer och mer som ett upprättande av klassmakt. Överklassens makt över arbetarklassen.

I boken jag läser nu, som jag skrivit om här, så tas detta med att regeringen aktivt skapar arbetslöshet upp. Detta har alltså gjorts av både av socialdemokratiska och moderata regeringar, men nu trappats upp alltmer. Att vara arbetslös har gått från att vara något oönskat av de flesta till att bli ett rent helvete av åtgärder och insatser. Syftet är att sänka den så kallade reservationslönen, alltså hu lite pengar man kan tänka sig att jobba för. Effekten blir även att saker såsom arbetsvillkor och andra rättigheter kompromissas bort bara för att människor för allt i världen inte vill fastna i arbetslöshet.

Jag tycker att man måste våga säga detta. Att det regeringen gör är inte att hjälpa de arbetslösa att skaffa jobb genom att ”motivera” dem. Även om vissa blir motiverade så är det inte på grund av bra coachning eller något liknande, utan att arbetslösheten är så jävla pissig att de flesta tar vad fan som helst för att slippa den. Effekten är sämre vardag för de som är arbetslösa och sämre villkor för de som lyckas skaffa arbete. De enda som tjänar på rådande ordning är arbetsköpare som kan köra med sin arbetskraft mer än någonsin tidigare och såklart de som tjänat mest på de skatteavdrag som dessa reformer hjälpt till att finansiera. Detta är inga misstag en klåfingrig regering har gjort på grund av en alldeles för mekanisk syn på människor, det är resultatet av en ideologi som syftar till att försvaga arbetarklassen.

Ja, jag vet att detta inte är något nytt under solen. Men fan vad hopplöst allt känns just nu. Denna planerade destruktion av våra liv, av det vi tagit för givet, är så vidrig.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om det tysta systemskiftet. Om hur man alltmer fasar ut välfärden till förmån för privata lösningar, i båda ändarna, men hur detta sker utan någon slags debatt. Intressant och skrämmande läsning för den som vill.

Rätten att leva ett drägligt liv även fast man jobbar inom det yrke som har absolut lägst status i hela samhället.

Jag vill illustrera min poäng som jag gjorde här med detta exempel från Reinfeldts frågestund i riksdagen. Jonas Sjöstedt frågade om detta med personalen på de privata vårdgivarna ofta tvingas göra mer eftersom de helt enkelt är färre per patient. På detta svarar Reinfeldt:

Jag skulle vilja säga följande om det moderna arbetslivet. Jag tror att vi allt oftare får ställa in oss på att försöka röra oss vidare i arbetslivet. I faser av livet kanske tyngre arbetsuppgifter passar som sedan lite senare inte alls passar.

För den som vill läsa hela frågan och svaret så är det anförande 34 och 35 här.

Det man kan läsa in i detta svar är alltså att personer som inte pallar med arbetstempot ska söka sig till andra jobb. Detta kan rimligtvis duga som svar inom vissa yrken som är ”extrema” men att applicera detta på en så stor, viktig och lågavlönad yrkesgrupp som vårdgivare känns bara skevt.

Det handlar ju om en slags slit- och slängkultur med människor, där man tar den unga och pigga arbetskraften, sliter ut den och sedan lämnar den åt sitt öde. Jag tycker att det är en självklarhet att en arbetsplats ska ställa krav som funkar för människor i alla åldrar, inte bara för unga.Det är också viktigt att kraven som ställs inte leder till att folk blir utslitna och utbrända utan att arbetsvillkoren är hållbara. Visst kan man jobba i ett väldigt högt tempo ett tag, men det funkar inte hur länge som helst utan att man får skador och blir utmattad såväl fysiskt som psykiskt.

Många vill nog ändå byta yrke eller i alla fall arbetsplats några gånger under sitt liv, men att man ska tvingas till det för att yrket bara är anpassat för de tio mest produktiva åren av ens liv är bara skevt. Det är att anpassa arbetsmarknaden helt efter arbetsköparnas villkor. Människor har mer i sina liv än bara jobb och man måste kunna ägna sin fritid åt annat än att återhämta sig från arbetet, speciellt om man har familj.

Jag vill inte ha ett samhälle där människor arbetar hårt, slits ut och sedan kasseras när de inte längre kan prestera på den höga nivå som krävs. Det ska inte vara förunnat människor med högre utbildning att kunna ha ett liv vid sidan om jobbet utan det ska vara något som tillfaller alla, även om man jobbar som undersköterska hela livet. Och det är precis det som klasskamp (delvis) handlar om: rätten att leva ett drägligt liv även fast man jobbar inom det yrke som har absolut lägst status i hela samhället.

Hur man ska kunna reagera på detta med annat än hat?

Många har varit upprörda över det här med klasshat på sista tiden. Dock inte bara över det hat, eller snarare oförståelse och förakt, som tar sig uttryckt i ständiga sanktioner mot arbetarklassen och prekariatet i Sverige. Nejnej, det som upprört känslor är att Allt åt alla hade mage att använda ordet ”hat” för att namnge sin busstur till solsidan. Så fruktansvärt hemskt att säga att man odlar klasshat, istället borde vi ha förståelse och dialog mellan klasserna. Med hat kommer man ingenvart, alla ska istället älska varandra och de förtryckta ska förenas med sina förtryckare i ett enda stort Stockholmssyndrom. Ilska främjar inte dialog, alla ska vara sansade och ”utbyta åsikter”.

Den sansade dialogen och utbytandet av åsikter kan måhända passa i kretsar där man diskuterar andras problem och inte själv sitter i något akut position. Men denna ilska kommer ur insikten att det är bråttom, att vi måste lösa vår situation nu och inte har tid för att vänta på att borgerligheten ska bli sugen på att ge dessa problem uppmärksamhet.

I antihatretoriken döljer sig förväntningen att vi ska sitta och rulla tummarna medan vi blir utförsäkrade, tvingas utföra meningslösa sysslor som inte leder någonstans i fas3, ser våra gemensamma tillgångar säljas ut till reapriser och riskkapitalbolag göra miljonvinster på vanvård. Vi ska sitta och vackert vänta på att den goda borgerligheten ska vända sina blickar mot oss och fråga: ”vad tycker ni? Ska vi prata om saken”. Alternativt skriva stillsamma debattartiklar och forskningsrapporter och hoppas på att de blir lästa av någon som är intresserad av att ompröva sin åsikt eller ens ta upp det till diskussion.

Vi förväntas att på daglig basis höra svador om att man väljer själv, att vår situation är vårt eget ansvar och ingen annans, att vi är lata som inte söker ordentligt med jobb utan att bli det minsta lilla upprörda. Vi förväntas svara i samma sakliga akademiska ton även fast vi har en direkt personlig anknytning till problemet, även fast vår faktiska framtid hänger på de beslut som fattas.

För alla är politik inte en fråga om en argumentationslek och några hundralappar till i plånboken, för vissa är det en fråga om liv och död. En fråga om fem års extra livstid, en fråga om att slippa leva i ständig otrygghet, en fråga om att få mat på bordet eller ha en bostad att ställa sitt bord i, en fråga om att få ha kvar sina äggledare, om att åka tillbaks till ett land där man förföljs eller om att ha lika villkor som andra att bli botad från sjukdomar i den gemensamt finansierade sjukvården. För många människor är detta inga statistiska uppgifter utan faktiska situationer som man lever i.

Politiker kan givetvis ha fel och lösningarna på dessa problem är inte alldeles enkla ens för regeringen, jag förstår det. Jag förstår att även om fråga diskuteras så kommer det inte att ligga en lösning på bordet imorgon, för sådant tar tid. Jag förstår också vikten av eftertanke, att utvärdera och revidera. Men det som väcker ilska är inte att någon har gjort en felbedömning, att man har prövat en dålig lösningsmetod. Ilskan väcks av att det hela tiden förnekas att det ens finns ett problem. Det förnekas att det finns något sådant som klasskillnader, att det finns människor som blir orättvist utförsäkrade, att det finns människor som trots heltidsarbete måste vända på slantarna, att det finns människor som lever i ständig otrygghet och att utförsäljningarna av äldrevården faktiskt har lett till vanvård.

När inte hundratals sansade debattartiklar och forskningsrapporter om försämrad psykisk hälsa och ökade självmordsförsök eller hundratals rapporter om svårt sjuka människor som ansetts arbetsföra nog att bli utförsäkrade rakt i strid med läkares rekommendationer eller företag som systematiskt utnyttjar ”kryphål” för att hålla tusentals ungdomar utanför trygga anställningar kan få regeringen att öppna ögonen för att det finns ett problem med deras politik, att vi kanske borde prova en annan lösning, då finns tyvärr bara ilskan kvar.

Vi blir arga för att vi ser samhället vittra sönder utan att någon av de som sitter på makten är intresserad av att göra något åt det, tvärtom visar de sitt förakt och hat genom att ge oss mer av samma medicin. Även om de inte säger det rakt ut så visar deras agerande med all tydlighet att de känner om inte hat så i alla fall en djup ovilja att förstå våra villkor. En djup ovilja att lyssna på vad vi har att säga även om det sägs i sansad ton. En drift att sakta men säkert ta allt ifrån oss och skylla det på ”brister i systemet” eller prata bort det som ”obetydliga enskilda fall”. Men dessa enskilda fall börjar samla sig på hög nu och rör människor, människor som börjar känna sig riktigt förbannade för saker som har drabbat dem personligen.

Jag vet inte hur man ska kunna reagera på detta annat än med ilska och hat. Visst skulle det vara bättre med dialog, men det kräver ju någonstans också att den part som sitter på makten är intresserad av att delta. Nu när så inte är fallet är det enda vi kan göra att sätta hårt mot hårt, att skrika så högt att de inte kan undgå att höra oss längre.

Ge mig pengar!
Arkiv