Individanpassning av skolan.

”Individanpassa utbildningen” är ett rop man ofta hör från borgerliga ungdomsförbund. Detta begrepp, individanpassning, bär med sig många löften. Man ska inte bli sedd som ett kollektiv, utan som individer, en ska få den hjälp man behöver som individ, en ska kunna läsa in ämnen i sin egen takt och på sina villkor och så vidare.

Jag är helt för individanpassning, jag tycker att alla elever ska kunna få uppgifter som stimulerar dem om de ligger före eller stöd om de ligger efter. Frågan är hur denna individanpassning ska genomföras. När man ställer den frågan så brukar det bli mer oklart, ofta mummel om att alla ska få välja skola själva efter vad som passar dem och så vidare. Jag ställer mig inte emot det fria skolvalet, men jag tycker att en måste se att det i sig inte gör skolan mer individanpassad för alla. Det finns en massa skolor som inte klarar av att möta elevers individuella behov och när fler elever med olika psykiska eller sociala problem hamnar där så kommer såklart skolans förmåga att möta deras behov minska.

I en bra skola så finns det resurser för att hjälpa alla elever, antingen med att få stimulans och nya spännande uppgifter eller att få hjälp. På en bra skola finns också en vilja att hjälpa elever som av olika skäl behöver individuella skolplaner. Jag tycker att alla skolor ska ha möjlighet att möta elevers individuella behov, dock givetvis inom rimlighetens och nödvändighetens gränser (jag tycker till exempel att det är viktigare att en lägger resurser på någon som på grund av livskris behöver en individuell skolplan än på någon som behöver det för att kunna driva företag vid sidan om). Jag tycker inte att individanpassningen ska vara något som bara kommer de som pluggar på fina skolor till del, utan jag tycker att det ska finnas för alla.

Jag får ett intryck när vissa pratar om individanpassning att de tänker sig skolan som ett antal lektioner, föreläsningar och workshops som ständigt finns tillgängliga och som en kan välja att ta del av när det behagar. En ska vara medveten om att denna typ av upplägg absolut inte är det bästa för alla, vissa personer har helt enkelt ett individuellt behov av en mer uppstyrd planering. Människor som är ambitiösa, studievana och har förmåga att planera trivs säkert bättre i en sådan skolmiljö, medan andra har ett större behov av att någon faktiskt säger åt dem vad de ska göra.

Individanpassningen låter fint och eftersträvansvärt, speciellt i den ideologi vi idag är omslutna av. Rent krasst är det nog ingen som tycker att individanpassning skulle vara något dåligt. Frågan är bara hur denna individanpassning ska ske och vilka som ska få ta del av den. Jag tror, i grund och botten, att det enda sättet att höja skolans möjligheter att möta elevers individuella behov är att öka deras resurser. Det spelar ingen roll om det står i skolplanen eller om det finns en formell modell för att elevers behov ska kunna mötas om det bara finns en lärare på 20-30 elever. Det är helt enkelt omöjligt att ”individanpassa” undervisningen för alla under de omständigheterna.

6 reaktioner till “Individanpassning av skolan.”

  1. Jag tror att det bästa sättet att kunna individanpassa skolan är om vi minskar klasserna så att de lärare som finns ska kunna anpassa undervisningen lättare för alla olika individer vilket inte är möjligt för en lärare på 30 elever eller ännu fler.

  2. När det gäller individanpassning som i ”eleven väljer själv” så skall man ju också komma ihåg att det krävs viss mognad för att kunna välja själv. Hur många femteklassare fixar att välja boring grammatik framför att lösa korsord, typ? Det är farligt att förväxla individanpassning (jag stödjer till 110% detta med mindre klasser; bra både för de som behöver mer stimulans och de som behöver mer hjölp) med vuxnas bekvämlighet, eller missuppfattningen att det som är bra och trevligt när man är 45 och sitter i beslutande politisk positon alltid är bra och trevligt när man är tio eller femton. Vuxna måste ta vuxenansvar, det är fult att lämpa det på barnen.

  3. Nina Björk skriver hen i dag i hen-förbjudna tidningen DN! I en recension av Knausgårds ny bok, kulturdelen

  4. Håller med, mer resurser behövs. Enda sättet att få mer resurser är att få fler jobb i den närande privata sektorn som finansierar den offentliga. Fler konkurrenskraftiga företag, fler enreprenörer och ökade incitament => ökade möjligheter till fler lärare i skolan.

  5. @Marcus Fast ifall jag tolkar dig rätt så har vi ju gått i en riktning med mer ”incitament” nu i snart 20 år: sänkta skatter, försämrad a-kassa och stor fokus på företagande och ”jobbskapande”. Under den tiden har den svenska skolan gått från att vara en av världens bästa till att ligga och guppa i mitten av OECD-länderna. Folk lär sig mindre och hoppar av skolan i större utsträckning än tidigare, trots att skolan då rimligtvis borde bada i pengar och ha hur mycket lärare som helst. Jag vet inte om jag tror på den förklaringen, riktigt.

    Sen är jag inte helt säker på att det enda som behövs åtgärdas i skolan är den finansiella biten, men det är antagligen där vi måste börja. Höj skatten, som Fanny sa, bromsa friskole-experimentet och begränsa kommuners rätt att skära i skolbudgeten, skulle vara en start kan jag känna.

Lämna ett svar till Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *