Intimitetsritualer och närhetsproblem.

En grej jag kommit underfund med på senare tid är att jag tycker illa om att kyssa någon jag har en intim relation med direkt när jag träffar den. Det är jobbigt att ha den typen av intimitet när en precis träffat en människa, även om det är någon en har träffat många gånger innan och troligen kommer att ha det med senare. Detsamma gäller kramar, även om det kan kännas mer okej eftersom sådana ju kan vara vänskapliga. Men jag tycker inte om när det är ett ”krav” att en ska krama varandra och att den andra visa missnöje när en inte vill.

Jag tänker på hur det här med intimitet har fungerat i mina tidigare relationer, det har liksom funnits en ritualiserad intimitet som en måste förhålla sig till. Till exempel; när en träffar varandra så ger en varandra en kram och/eller en kyss. När en säger hejdå samma sak. En har väl vissa mönster när det kommer till att ha sex också, vad som ska leda fram till sex, vad en sexakt ska innehålla och så vidare. Dessa ritualer har upprätthållits både av mig och av min partner och det har funnits en ömsesidig tendens att bli ledsen om den andra inte utför dessa ritualer.

För mig är de här ritualerna något som lägger ett hinder i vägen för att känna efter vad jag egentligen vill. Vissa dagar är jag mer obekväm med närhet, då måste den komma på ett bra sätt och inte som ett tvång. Jag tycker att det är lite märkligt att liksom redan från början ha en idé om vilken grad av intimitet som är lämplig, även om en kan känna helt olika olika dagar. Att ha en speciell intimitetsritual gör att en redan från början hamnar i en situation där en inte tillåts känna in ordentligt.

Jag tänker att intimitet bär så mycket mening i det här samhället och i relationer att det kan bli väldigt svårt att få utrymme att känna in varandra. Eftersom det ”ingår” i att vara tillsammans att en till exempel pussarna och kramar varandra så kan avsaknaden av detta leda till väldigt mycket osäkerhet, trots att det kanske i själva verket bara handlar om att den personen inte kan eller vill vid det tillfället.

Jag har varit i relationer med människor som har närhetsproblem, och jag tolkade det som att det var mig det var fel på när de inte ville. Detta skapar såklart en massa press på att ha intimitet. Jag har också upplevt motsatsen, att jag har känt mig pressad för att personen känner sig avvisad annars. Jag tror att mycket skulle bli enklare om en pratade om intimitet med de en ingår i relationer med, vad som funkar och vad som inte funkar och vad en tycker är jobbigt. Det är ett samtal som ofta varit frånvarande i mina relationer och som jag tror hade varit välbehövt.

Istället har det varit mannens önskemål som styrt intimiteten; när han inte velat har det varit jag som varit ”krävande” och när han velat så har han pressat mig och jag har anpassat mig. När jag inte velat så har jag alltid känt ett behov av att förklara mig, men han har inte gjort detsamma för mig. Jag har alltid känt skuld för mina egna begär eller brist på dessa. Jag har aldrig brytt mig om att känna in vad jag egentligen vill eftersom det känts sekundärt hans vilja, och eftersom jag ändå inte kan vara säker på att få den igenom så känns det bara meningslöst. Istället för att prata med varandra om bådas gränser så blir det ett outtalat maktspel där mannen för det mesta går hem med vinsten.

4 reaktioner till “Intimitetsritualer och närhetsproblem.”

  1. Åh herregud igenkänningsfaktor 2000. Var obekväm med att kyssa mitt ex inför folk. Blev anklagad för att vara en dålig flickvän. ”Men det är väl bara att göra det för hans skull!”. Skulle tydligen känna mig obekväm inför massa människor för att han skulle få chansen att visa sin äganderätt till mig publikt.

  2. Så jävla sant alltihopa. Hela problemet som du skriver om ledde så småningom till att jag omedvetet tog avstånd från min dåvarande pojkvän rent fysiskt, undvek all närhet och slingrade mig så mycket jag kunde iom att jag visste att han skulle vilja MER. Alltså om jag kysste honom kände jag en inre stress över att han skulle vilja börja hångla och då kanske skulle börja ta på mig och kanske bli kåt och kanske då vilja ligga och då skulle jag få avvisa honom och känna mig skyldig för detta. Alltså hur ironiskt, att jag då skulle behöva trösta honom för att jag t.ex inte ville ha sex utan bara hångla lite, när det egentligen är han som borde känt in och kollat läget på vägen dit??
    Han tolkade allt som att jag hade närhetsproblem, men med facit i hand så var det ju faktiskt tvärt om.

  3. Känner igen mig så mkt!
    Det ledde till precis samma sak som ”S”kommenterade
    Väldigt, väldigt vanligt tror jag :/

Lämna ett svar till Malva Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *