Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han låtit relationen förfalla.

Twittrade om den här idén att en ska ”acceptera” ett uppbrott:

Den här idén om att en ska acceptera ett uppbrott ”rakryggat” oavsett vad som föregått det. Nej, jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han hade låtit relationen förfalla. Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han hade gett mig falska löften för mig för att få mig att vara med honom. Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte den situation som gjorde uppbrottet möjligt, som lät det ske.

Män ska tydligen kunna göra lite vad de vill för att sedan förvänta sig att det ska ”accepteras” när de inte vill längre. Jag vägrar skämmas för att en man gjorde mig känslomässigt beroende av honom. Han valde att lova mig saker, han valde att vara passiv inför problem, han valde att vara med mig utan att ge mig kärlek.

Män som klagar över att deras ex inte ”accepterar” uppbrottet kan dra åt helvete. I många många fall handlar det om att mannen varit passiv inför relationen, utnyttjat personen, sedan lämnat vid ”besvär”. Om du lurar in en människa i en relation med falska löften om ”kärlek” för att sedan vara passiv kan du inte klaga om hen blir ”hysterisk”. Patriarkatet vill få mig att tro att jag gjorde fel som blev arg, men jag vet att min ilska var djupt berättigad. Det handlade inte om att han ”inte ville”, det handlade om att han band mig till sig genom att bygga upp hopp och ej ta ansvar.

Att män konsekvent ljuger för att få in folk i relationer är okej, men nåde den som tar löftena på allvar och avkräver att de ska efterlevas.

Givetvis ska en acceptera andra människors vilja, men det blir problematiskt när människors bitterhet över en pissig relation beskrivs i termer av att ”inte acceptera ett uppbrott”. Ett uppbrott kan en sörja, en kan sörja att en har förlorat en viktig person i sitt liv, men en kan inte vara arg för att någon inte vill samma sak som en själv. En kan däremot vara arg och bitter över att någon har behandlat relationen och därmed också en själv vårdslöst.

Passivitet i relationer är vårdslöshet. I relationer, och speciellt i monogama kärleksrelationer, har en skyldigheter. En har en skyldighet att ta relationen på allvar, att inte slarva bort den på grund av sin egen rädsla att ta tag i saker. Kan en inte ta detta ansvar bör en inte ingå i relationer, för det är extremt respektlöst gentemot de en gör anspråk på att ingå i relationer med. Om en relation tar slut på grund av detta så tycker jag att en har all rätt att vara arg, speciellt om relationen inletts med och delvis på grund av högtravande löften om evig kärlek och så vidare.

Det är inte så enkelt som att man först vill vara med varandra och sedan inte vill vara med varandra. Relationer ingås på olika sätt och på olika grunder, och faller sedan olika ut i praktiken. Vad en gör mot varandra i relationen spelar roll för hur en hanterar uppbrottet. Även om en inte är ihop längre är en fortfarande två människor som gjort och sagt en massa saker till varandra och detta leder till en massa känslor som till exempel ilska. Det går inte att bara avsluta en relation med ett tvärt snitt, utan det är en betydligt mycket mer komplicerad process än så. Det uppstår en massa känslor som måste hanteras.

Många män verkar förvänta sig att de ska kunna göra lite vad som helst mot den de har en relation med för att sedan avsluta relationen när de behagar. De tycker att det är jobbigt och förvånande när det bli besvärligt. Och den här inställningen underlättas av det generella idealet kring att en ska ”acceptera” ett uppbrott oavsett vad som skett i relationen, att en ska hålla huvudet högt, bära sin smärta själv och så vidare. Problemet med detta är att den som utsatt en för en massa skit aldrig får se konsekvenserna av det, utan kan fortsätta gå omkring i världen som om ingenting hade skett.

Det finns såklart en massa olika slags relationer och uppbrott, och det kan också vara en fortsättning på våld att inte acceptera ett uppbrott. Det hela beror på kontext, på relationsdynamik och på makt. Min poäng är att det är problematiskt att män tycker att de kan leka med andra människors känslor men inte vill veta av konsekvenserna av sitt agerande. Den som visar att hen är sårad avvisas lätt som hysterisk. Den som tar det romantiska löftet på allvar är naiv. Men det faktum att kärleksrelationer ofta bygger på lögner och kränkningar anses föga relevant i kontexten.