Jag är misslyckat heterosexuell och stolt.

Ibland e folk ba: du e bara flata för att du är misslyckat heterosexuell. Och jag känner typ; gud vad bra att jag misslyckades med mina heterorelationer. Misslyckandet, som jag ser det, låg för min del i att jag är på tok för grälsjuk för att acceptera vissa saker. Detta har gjort att mina heterorelationer har varit sjukt misslyckade, för jag har inte kunnat acceptera att män gör som de gör i relationer utan att ställa till en så kallad ”scen”.

Jag har såklart gjort detta för att jag tänkte mig att det skulle förbättra relationen, vilket inte fungerade över huvud taget. Det gjorde istället att relationerna gick åt helvete för att sprickorna blev alltför uppenbara. Det blev helt enkelt för jobbigt att hålla ihop, speciellt för män som hatar att konfronteras med sitt beteende.

Ibland tänker jag: tänk om jag hade varit lättare att ha att göra med i relationer. Tänk om jag hade varit lite mindre bråkig. Tänk om det hade varit bekvämt för mina partners att vara tillsammans med mig. Då hade vi kanske fortfarande varit ihop. Och jag hade bara svalt allting, internaliserat allting.

Givetvis blev jag ledsen när förhållandena sprack. Givetvis önskade jag att jag hade varit mindre bråkig. Men såhär i efterhand ser jag det som en form av försvarsmekanism som jag använde. Jag är glad att jag gjorde som jag gjorde, även om det var sjukt smärtsamt då så har det tagit mig framåt till en situation jag är betydligt mer tillfreds med.

Det finns inget egenvärde i att vara lyckat heterosexuell, det finns inget egenvärde i att hålla kvar vid relationer som inte tar en uppåt och framåt. Det råkar bara var så i detta samhälle, att det är status att ha en ”lyckad” heterorelation. Och detta sker alltid på bekostnad av kvinnan, det är hon som måste tugga i sig allt det förtryck och den exploatering som äger  rum i relationen. För vems skull? För mannens såklart, och i slutänden patriarkatet.

Jag är misslyckat heterosexuell. Jag försökte, jag försökte verkligen, men det funkade helt enkelt inte. Jag kunde inte ha relationer på de premisserna. Jag kunde inte kompromissa med mig själv på det viset. Det är ett stort misslyckande i mitt liv. Det är något jag förväntas känna en massa skuld och skam över, ty det är min plats som kvinna att få relationer att fungera. Men nej, jag skäms faktiskt inte. Jag är snarare stolt över att jag lyckades se att skälet till mina misslyckanden inte var att jag gjorde fel, utan att jag försökte anpassa mig till en ohållbar situation.

Inom detta samhälle betyder lyckat heterosexuell som kvinna att anpassa sig till det förtryck som finns i heterorelationer, och givet detta tycker jag att misslyckat heterosexuell är en ganska bra grej att vara.