Ok, vi måste prata om en sak, nämligen fenomenet Skönt Avslappnade Och Öppna Män.
Det finns en viss typ av män som hemskt gärna är skönt avslappnade och öppna med saker och ting, till exempel att ge en komplimanger för ens utseende trots att en bara är vänner/ytligt bekanta, att erkänna att de är attraherade av en eller att dra upp hela sitt livs historia och hur de känt sig typ svikna av olika kvinnor som friendzonat en och så vidare.
Typiskt för dessa män är att de är medvetna om detta, men beskriver det som att ”de gillar att vara öppna med sånt” för att de ”är sådana”, och om en inte är bekväm med det får en säg till. Alltså: de lägger ansvaret för att själva inte syssla med gränsöverskridande beteende på de personer som utsätts för beteendet. Hur sannolikt är det att en person som blivit utsatt för detta faktiskt säger ifrån? Inte särskilt hög, de allra flesta gör helt enkelt inte de när de blir obekväma utan drar sig istället smidigt ur relationen alternativt fortsätter umgås men är sjukt obekväm med det.
Nu vill jag att vi tänker oss en situation: en kvinna och en man är vänner/bekanta/rör sig i samma förening/kretsar. Mannen ger kvinnan olika komplimanger för att hon är snygg/sexig/whatever, eller kanske rentav erkänner att han är attraherad av kvinnan. Vad händer i den här situationen med kvinnan och med relationen. Jo! Kvinnan blir plötsligt (mer) medveten om sig själv som kvinna i relation till en man. Hon går från att vara människa till att vara könsvarelse, för hon vet att mannen också ser på henne som just könsvarelse. Detta i sin tur ger upphov till en mängd obehagligheter som till exempel en mycket otrevlig självmedvetenhet.
Att män kan gå omkring och känna sig lite skönt avslappnade och ”bekväma” med att erkänna attraktion inför sina kvinnliga bekanta är något som helt och hållet sker på kvinnornas bekostnad. Det mannen får i ”bekvämlighet” förlorar jag direkt eftersom jag känner mig oerhört obekväm av det. Jag blir obekväm av att behandlas som kvinna av någon jag sett som min kompis. För det mesta är det dessutom helt överflödigt eftersom den som är attraherad av någon tenderar att bete sig efter det, så jag brukar känna till det redan innan. Anledningen till att jag inte agerar på det är i så fall att jag inte känner samma sak. Om någon då erkänner sin attraktion inför mig så förlorar jag plötsligt möjligheten att bara ignorera det utan måste aktivt förhålla mig till det, något som för det allra mesta gör att jag blir sjukt obekväm och inte längre vill umgås med personen ifråga.
Att inte vilja umgås är i sin tur något som brukar göra folk sura, eftersom de då tycker att de inte får vara ärliga med sina känslor eller whatever, men det är väl inte så konstigt att en bangar på att umgås med någon som erkänt att hen ser en som föremål för heterosexuell praktik. Det är aldrig kul att bli objektifierad, och det är inte soft att hänga med människor som erkänt att de objektifierar en. Dessa män vill fortsätta ”vara vänner” samtidigt som de vill att de ska kunna prata om att de är attraherade av en öppet.
När jag har varit med om detta har jag försökt avstyra det hela lite smidigt genom att säga att det inte är besvarat, vilket en ju tycker borde leda till att mannen i fråga taggar ner, men det finns fan de män som ÄNDÅ FORTSÄTTER att påpeka att de är attraherade av en. VARFÖR??? Jag förstår verkligen inte syftet, det är fullständigt obegripligt varför en ska hålla på och gång på gång göra någon obekväm med den informationen. Om responsen inte blir den du önskar så beror det troligen på att intresset inte är besvarat, inte på att personen inte fattat vinken. Vissa män ger en inga möjligheter att glida ur situationen smidigt utan avkräver en raka svar på saker och ting. Till exempel: om någon erkänner attraktion och responsen inte blir ett entusiastiskt ”jag också” så handlar det troligen om att känslorna inte är besvarade, och då behöver en liksom inte fråga om de är det.
Hur gör en då, om en känner attraktion inför en vän eller bekant? Förslagsvis säger en ingenting om saken. Om känslorna är besvarade lär det ju märkas förr eller senare, och en får väl helt enkelt ta och bete sig lite. Det finns ingen anledning att gå omkring och behandla folk som könsvarelser bara sådär. Priset kvinnorna i din omgivning betalar för att du ska kunna vara en skön och avslappnad kille är högt, och det är viktigt att vara medveten om det. Det går inta att bara strö omkring sig en massa ”bekännelser” av olika slag och förvänta sig att det inte sa påverka relationen, ty orden gör någonting med oss. En uttalad attraktion är någonting annat än en outtalad.
Jag känner mig väldigt mycket igen i detta och har aldrig riktigt reflekterat över att motpartern kan bli påverkad på det här sättet som du beskriver, så tänker sannerligen tänka om och sluta göra såhär.
Har någon inte visat ett intresse tillbaka har jag naturligtvis inte fortsatt varit öppen om attraktionen till personen, men jag har varit väl ’duktig’ på att utnyttja situationer under vissa samtalsämnen och lyckats klämma in meningen där ’… t.ex. är jag attraherad av dig…’ osv (till personer som inte har visat ett icke intresse).
Du skriver att en förslagsvis inte bör uttrycka det överhuvudtaget någon gång alls, men hur gör en då om en faktiskt känner en attraktion till någon och vill veta om det är ömsesidigt? Ska en bara vänta på att den andra personen uttrycker det först? I sådana fall gör den personen samma sak som jag nu skulle låta bli.
Nu fick jag nog det att låta som att jag kan säga såhär till vemsomhelst, men det är väldigt begränsat till människor jag är väldigt bekväm med och känner bra, oftast där är det besvarat, men händer några gånger då det inte heller är det.
Hur som helst, hur ska man visa sitt intresse? Tala om för en person att man dras till denne? Att en har en utstrålning som fångar ens uppmärksamhet och får en känna känslor?
Tycker detta är ett väl onyanserat synsätt, men självklart kan man avkräva större respekt hos motparten (både som kvinna och man) för ens icke intresse. Motsatsen blir dock lite absurd om dessa yttringar helt ska ”förbjudas” eller endast ske på ett subtilt sätt (ej uttryckas i direkta ord) eftersom alla är inte fullt sociallt kapabla att se dessa tecken på attraktion. Eller föreslår du att det bara är kvinnor som ska få yttra detta?
Jaha, det är väl inte alls säkert att en ”förr eller senare” märker. Och jag förstår inte vad det är för skillnad, för oavsett om jag säger det rakt ut eller om han märker det ”förr eller senare” så kommer det la ändå få honom att känna sig som en könsvarelse?
Känns ju lite som att ett sånt här resonemang leder till att en aldrig ska visa att en är attraherad av en vän, förrän vännen visat att den är attraherad av en själv…… men det får vännen inte heller göra, antar jag?
En kan visa attraktion på andra vis än att bara berätta rätt upp och ner. Min erfarenhet är att om en söker kontakt med människor en är attraherad av så brukar det leda dit om attraktionen är besvarad.
Jag föredrar att personen ifråga berättar att hen känner attraktion för mig och frågar om jag känner det samma. Sen kan vi reda ut hur vår relation ska gestalta sig. Jag var med om en sådan bekännelse i början av en nu flerårig vänskap och gav honom valet att antingen respektera att jag ville vara enbart vänner eller så sluta umgås privat. Han gillade väl mig som person mer än han var attraherad fysiskt.
För mig är subtila signaler väldigt jobbigt. Det innebär en massa tankemöda att fundera på vad personen egentligen menar. Att kräva att klarspråk inte används innebär i praktiken att många människor inom autismspektrum utesluts från möjligheten till kärlek och sex (än mer än vad som redan är fallet).
Däremot håller jag med om att det är ett otyg med män som ger komplimanger om ens utseende efter att en förklarat att ens intresse är enbart vänskapligt.”Snygg frisyr” eller ”snygg jacka” ok, ”du är snygg” eller ” du har fina fötter” ryyys.
Hm, kan förstå den inställningen iofs. Tänker att mina erfarenheter av detta nog är rätt negativa helt enkelt, det kanske kan förmedlas på ett bra vis.
Det här känns väldigt svart eller vitt. Jag anser inte att problemet ligger i den uttalade attraktion utan i hur uttalandet framförs och kanske mest i vad som händer efter uttalandet; hur den som berättar om sin attraktion beter sig efter att den berättat och fått veta att den inte är besvarad. Att en inte ska kunna prata om sin attraktion köper jag inte. För alla kan inte läsa av signaler. Och många behöver klarspråk för att våga. Jag tänker också att även om en inte alls har tänkt på en människa ”på det sättet” och därför inte med ”signaler” visat sin attraktion, så betyder ju inte det att en inte skulle kunna se en människa på det sättet. Asså hur tänker du att det ska gå till om en får använda några ord?
+1, checka nivån? Allting dras till sin extrem, autismspektrumstörda personer diskrimineras, ingen får uttrycka några positiva känslor, eller ingen får göra det först, det är synd om mig som tycker det är jobbigt med icke-verbal kommunikation. Här beskrivs ett väldigt verkligt fenomen jag själv deltagit i, inte sällan också medveten om att mitt överlägsna handlingsutrymme i egenskap av man och mina ”goda” intentioner i egenskap av ärlig, rak, blablabla, har skänkt mig emotionell makt.
Fanny, tråkigt med troliga kommentarer, bra läsning på sistone, har ont om tid att kommentera, men vissa grejer håller Solanas-klass.
Jag känner nog att münga kvinnor och hbtq personer ocksü ängnar sig üt detta. Har själv gjort det samt sett och upplevt när andra än män har ett sünt beteende eller varit südana i vissa situationer. Baserar du detta pü personliga erfarenheter eller nügot annat ocksü? för det kanske är vanligare att män beter sig sühär generellt men det är inte min upplevelse.
Baserar det på personliga erfarenheter och saker folk berättar, precis som det mesta annat i denna blogg. Generellt kan ju sägas att de flesta beteenden jag tar upp kan utövas av lite vem som helst, men främst av män.
Jag har liknande erfarenheter och tycker du beskriver känslan på ett sätt som jag inte reflekterat och problematiserat så mycket över förut…. Har ofta känt starkt obehag och blivit väldigt obekväm när någon, exempelvis nu senast min pojkväns kompis, uttryckte att han tyckte jag var vacker bara sådär i ett helt annat samtal… Även om den här personen i fråga inte själv menade så mycket med det mer än en komplimang så tycker jag inte om att bedömas efter utseende och få den typen av kommentarer, särskilt inte av killar jag inte känner så väl men ändå träffar ibland pga gemensamma vänner.. och även om jag inte vill bry mig om den sortens komplimanger så gör jag det och sist jag träffade denna person kände jag mig obekväm och medveten om mitt utseende på annat sätt än tidigare, precis som du beskrev det. Hade han låtit bli att säga något hade den känslan uteblivit.
Kan förövrigt starkt rekommendera två dokumentärer som jag såg igår och finns tillgängliga på svt play:
Light Fly, fly High:
http://www.svtplay.se/dox
och avsnittet i ”de obekväma” om Foujan Rouzbeh:
http://urplay.se/Produkter/180678-De-obekvama-Foujan-Rouzbeh
Instämmer i det som flera kommenterat ang personer med autismspektrumstörning. Jag, som har aspergers, skulle aldrig i livet våga gå på bara känsla, ”känna av stämningen” osv. Behöver tydliga initiativ eller klar kommunikation för att förstå om ngn är intresserad, att hinta lite försiktigt gör mig jätteosäker. Samtidigt förstår jag vad du menar Fanny, har varit i många sådana situationer som inlägget handlar om, och upplevt även det som extremt obehagligt. Där män efter att man markerat ointresse antingen reagerar väldigt respektlöst genom att bli anklagande och känna sig ”friend-zonade”, eller bara fortsätter att ge ”komplimanger”, påtala att man är snygg, sexig osv, vilket är hemskt obehagligt. Får mig att fundera över om det överhuvudtaget går att ha vänskapsrelationer med män som finner en attraktiv när det inte är besvarat, eller om det är så enkelt att män tror att de är snälla som ger dessa ”komplimanger” och skulle kunna ta åt sig om de bara fick förklarat för sig hur det uppfattas. Tvivlar dock på att de flesta män är mottagliga för sådana insikter.
Jag kan också tycka man kan tala klarspråk, men det som Fanny talar om är inte klarspråk. Det handlar om att män(generellt sett) har förväntningen att få sin attraktion bekräftad och besvarad bara de uttalar den. De tar inte hänsyn till att hon har en egen vilja och egna känslor utan de tycker, medvetet eller inte att hon ska böja sig för hans vilja.
Jag tycker detta är precis samma sak som när män köper drinkar till kvinnor och förväntar sig att få ligga(för så har de ju köpt henne). Men nu så försöker de köpa henne med ord, och när attraktionen inte besvaras så uppfattas hon som otrevlig eller som att hon skapar dålig stämning för han är ju en sån skön kille jue.
Typ: ”Jag har gett dig en komplimang/sagt att jag är intresserad so now you owe me.”
Oj, jag vill inte lägga ord i din mun nu Fanny, jag tolkade det bara som att det var det det handlade om.
Jag tror det handlar om privilegium också, män fattar inte att det de gör när de ger komplimanger etc. så är det bara en förlängning av all den information vi får från övriga samhället att vi alltid blir bedömda. Att få en komplimang kan på samma gång som det kan vara trevligt(pga. patriarkal bekräftelse) så är det väldigt obehagligt då det påminner oss om att vi blir bedömda hela tiden mot en väldigt snäv måttstock. Med privilegium så menar jag att män när de bedömer tror att de ger oss en komplimang men i själva verket så reproducerar de bara maktordningen eftersom han är den som ”godkänner” henne. Och om man då inte sprutar av gläjetårar och tacksamhet och på så vis bekräftar hans rätt att göra en bedömning utan bara ger ett ”ok” eller säger att en tycker han är jobbig som berättar om attraktion så ifrågasätter man hans makt i relationen. Då uppfattas man som oskön.
Eller något sådant..
Angående detta med att bli glad över komplimanger – har märkt ett väldigt tydligt mönster hos mig själv här. I perioder då jag fixat mkt med mitt utseende, sminkat mig och ansträngt mig för att framstå som sexig så har jag ju då givet fått extremt mkt mer komplimanger av män än vad jag får nu, då jag sällan orkar eller vill anstränga mig alls. Just då så har dessa komplimanger gjort mig väldigt glad, känt mig bekräftad och fått mig att må väldigt bra för stunden – sett över ett lite längre tidsperspektiv har jag dock aldrig mått så dåligt, haft så dåligt självförtroende eller mer problem med ätstörningar som under dessa perioder av patriarkal bekräftelse. Nu kan jag visserligen sakna de tillfälliga kickarna man fick av att bli sedd som attraktiv och knullbar, men överlag så mår jag så mkt bättre och har en verkligen helt annorlunda och sundare inställning både till mig som person men framför allt till min kropp. Önskar att män kunde förstå detta, att komplimanger som kanske känns bra för stunden, på sikt gör stor skada.