Jag hatar de som skadar de jag älskar.

Vissa tycker att vissa inte har rätt att hata män, eftersom det finns de kvinnor som har det värre som inte hatar män. ”Vad har du att klaga på?” undrar de. Kanske drar de upp någon de träffat som minsann blivit utsatt för mycket grövre förtryck som ändå är ”stark” och inte hatar utan har förståelse. Ungefär som om de hade en aning om hur min uppväxt i patriarkatet har skadat mig. Ungefär som om mina känslor endast handlade om mina egna erfarenheter, som om jag skulle vara oförmögen att se utanför mig själv och min egen situation.

Det finns många människor omkring mig som jag älskar. Människor som vill mig väl, som möter mig i mina känslor och erfarenheter, som får mig att växa. Gemensamt för dessa är att de har förmågan att möta mig i mina känslor, att inte döma mina reaktioner utan kämpa för att förstå mig istället. Jag älskar dem för att de finns där för mig, för att de accepterar mig för den jag är och för att de vill att jag ska växa, för att de vill att jag ska frigöra mig och komma vidare. Och jag vill att de ska växa, att de ska frigöra sig och komma vidare.

Men i vägen för frigörelse, för att leva ett värdigt liv, så finns det alltid ett hinder; män. Män som utsatt mig och de jag älskar för förtryck, som skadat oss så mycket att vi kanske aldrig kommer kunna läka ihop igen. Män som hindrar vår frigörelse genom att återigen komma in i våra liv och röra upp, genom att göra oss känslomässigt beroende, genom att trycka ner oss.

Jag hatar de män som förgripit sig på mig, på mina vänner, på mina släktingar. Jag hatar de män som överträtt mina och de jag älskars gränser. Jag hatar de män som trycker ner de som kämpar för mina och mina käras rättigheter. Jag hatar de män som trycker ner och förminskar de förtryck jag och andra utsätts för. Jag hatar dem för att de skadar de jag älskar. För att de hindrar deras liv och frigörelse. För att de aldrig kan ta ett jävla nej och lämna en ifred, för att de alltid måste sätta sina egna behov och begär framför andras.

Jag läser twitter, nyheterna, statusuppdateringar på facebook och läser text efter text efter text om mäns våld, mäns övergrepp, mäns hindrande av kärlek och vänskap, mäns lögner och svek, mäns förtryck. Jag får mejl efter mejl från människor som bli nedbrutna av männen i sin närhet. Det tar aldrig slut. Det tar verkligen aldrig slut. Jag önskar att jag kunde finnas där för varenda en, jag önskar att jag kunde ta dem bort från hela den här skiten och låta dem läka ihop. Men de får aldrig läka, för det kommer alltid en till man som upprepar hela skiten, som återigen sätter dem i samma utsatta, maktlösa position. Och detta hatar jag dem för. Jag hatar dem för det hinder de utgör i kampen för ett värdigt liv, för den mur de reser mellan mig och de jag älskar. Jag hatar dem för att de varje dag fråntar mig och de jag älskar rätten till ett värdigt liv.

När jag ser att mina vänners rörelsefrihet begränsas för att de är rädda för att bli utsatta för mäns våld, då hatar jag män. När jag förstår att mina vänner är traumatiserade för livet av en uppväxt där de blivit utsatta för mäns övergrepp, då hatar jag män. Jag hatar dem, för att jag hatar det som skadar de jag älskar. Mitt hat springer ur kärlek, ur min vilja att ge de jag älskar ett värdigt liv. Så länge jag älskar så kommer jag också hata de som skadar de jag älskar, och jag kommer inte att sluta älska. Jag kommer inte sluta tycka att de jag älskar förtjänar att leva ett värdigt liv, fritt från förtryck.