Jag kan visa förståelse om män erkänner sin svaghet.

Jag har funderat lite på konceptet män och svaghet, något som jag tangerar i det här inlägget:

Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Ofta när en skriver om hur män har betett sig mot en så kommer det människor som tycker att en ska ha ”förståelse” inför männen och se att de faktiskt inte är mer än människor.

Och grejen är att jag hemskt gärna har förståelse inför den som också erkänner sin svaghet. Problemet är att män i patriarkatet ständigt gör anspråk på att vara starka. De gör anspråk på att ha kontroll över sitt beteende, på att vara rationella och kunna välja hur de ska agera. Eftersom dessa anspråk görs blir det svårt att ha överseende när mannen sedan uppvisar ett beteende som går stick i stäv med dessa.

Det som avkrävs kvinnan är att inta en position där hon samtidigt erkänner mannen som stark och oberoende och som svag. Hon ska samtidigt beundra hans rationalitet och initiativförmåga och vara vänligt överseende med hans brister. Hon ska erkänna honom som herre, samtidigt som hon ska acceptera alla hans brister utan omsvep.

I de relationer med män jag har varit i så har jag ofta försökt ta upp problem, och föreslå olika förklaringar och strategier för att lösa dem. Jag har pratat med de män jag varit i relationer med om deras svagheter och rädslor, men de har sällan varit mottagliga för detta utan framhärdat bilden av sig själva som individer med kontroll över sitt eget känsloliv och agerande. De har avvisat mina försök att skapa en djupare förståelse och hävdat att de klarar av att lösa problemen utan en sådan. När jag sedan motvilligt accepterat den här bilden de ger mig att de bara handlar om att de ska vilja så kan jag såklart inte tolka deras misslyckande som något annat än brist på vilja. Det som egentligen handlar om deras svaghet blir en fråga om deras moral och deras intentioner. I slutänden känner mannen sig skuldbelagd, för han inser kanske att han var svag, men det är han själv som har lagt den skulden på sina axlar. Det är mannen själv som ständigt framhärdat att han minsann vet vad han håller på med, att han är stark och förmögen att styra sitt agerande. Det är mannen själv som hävdat att han har kontroll.

Jag kan absolut vara förstående inför en mans svagheter om han också erkänner dem inför mig, men om han gör anspråk på att inte ha dem så kommer jag inte gå omkring och acceptera vidrigt beteende för att jag ”egentligen” vet att han är svag. Det avkrävs ständigt kvinnor att själva ta ansvar för den dubbelhet som finns i dessa anspråk, men det har jag ingen lust med. Om en man säger att han är i kontroll över sig själv, jag då kommer jag att utgå från att han också är det och moraliskt lasta honom för hans misstag. Om han däremot erkänner sin svaghet kan jag vara tillmötesgående och söka efter lösningar tillsammans.