manlighet – Fanny Åström

Alla försök att hitta en ”ny manlighet” är per definition antifeministiska, eftersom ”manligheten” är ett patriarkalt projekt.

Efter att ha läst den så kallade ”kritiska” mansforskningen så har jag funderat en massa på ”mansrollen” och ”maskulinitet”.

En grej som går som en råd tråd genom dels den här boken, men också andra former av ”kritik” mot maskulinitet är att det finns ett fokus på att mäns ska kunna vara män, eller hitta alternativa sätt att göra maskulinitet på som det ofta uttrycks. Helt enkelt att män ska kunna bibehålla sin ”manlighet”, men göra det på ett sätt som anses mindre ”problematiskt” i en nutida kontext.

Till exempel kan det handla om att män ska ta sig in på kvinnliga domäner på ett ”manligt” sätt. De ska kanske lära sig att laga mat eller ta hand om barn eller whatever. Detta för att sälja in idén om den ”jämställda” mannen som ”hjälper” kvinnan i hemmet och tar sitt ansvar samtidigt som han fortsätter vara ”man”.

Men vad är det egentligen för ”maskulinitet” som ska bevaras, vad innebära det? Jag tänker att det handlar om att bevara sin status som man, som överordnad kvinnor, och sin makt och kontroll över kvinnor och barn. Det är detta det innebär att vara man i ett patriarkat, det handlar i slutänden om makt.

”Manligt” och ”kvinnlig” är ingenting som flyter omkring fritt i rymden, utan det är bundet till makt. Om det inte var för att vi levde i ett samhälle som är uppdelat kring kön och ger oss olika positioner på grund av kön så skulle vi inte vara så måna om att framställa oss som könade individer. Om det inte var för att ”manlighet” innebär makt och status så skulle män inte tycka att det var så jävla viktigt, helt enkelt.

För en hör ju inte samma snack om ”en ny kvinnlighet” och liknande. Det anses inte på samma sätt åtråvärt att vara just ”kvinnlig” eller ”feminin” för kvinnor. Varför? För att denna position ju är underordnad den manliga. När män pratar om nya sätt att göra maskulinitet pratar de om nya sätt att anskaffa, förvalta och legitimera sin makt. En slags omgruppering och nylansering av patriarkalt förtryck!

Män generellt är väldigt ängsliga när det kommer till just manlighet. De vill väldigt gärna prata om vad det innebär att vara man. Jag tänker att detta handlar om att de upplever ett behov av att legitimera sin överordnade position för både sig själva och omvärlden. Vad är det som är så himla bra med män som gör att de förtjänar att sitter på social och ekonomisk makt över kvinnor? Givetvis leder detta till navelskåderi, eftersom det inte finns något som berättigar mäns överordnade position. En letar helt enkelt efter något som inte existerar, och då är det inte konstigt att en känner sig tvungen att leta igen och igen och igen.

Alla försök att hitta en ”ny manlighet” är per definition antifeministiska, eftersom ”manligheten” är ett patriarkalt projekt. Om det inte var för patriarkatet hade ”manligheten” inte varit någonting som behövde förstärkas och legitimeras. Att typ odla skägg hade inte setts som ett manlighetsprojekt, utan bara varit ett i mängden av sätt en kan bry sig om sitt utseende på och så vidare. Det hade inte funnits något behov för olika män att stå i en ring och komma i kontakt med sin inre grottmänniska, för de hade inte varit så jävla fixerade vid att legitimera sin totalt oberättigade makt i samhället.

Män kan göra bra saker, men inte tack vare att de är män.

Ibland undrar folk såhär: ”men du klagar ju bara på män, kan män inte gör något bra?”. Givetvis kan män, precis som alla andra människor, göra bra saker, men det brukar inte vara tack vare att de är män. Samma sak gäller ickemän; ickemän kan göra andra människor illa, men det har ofta inte med deras position som ickeman att göra.

En människa är mer än sitt kön. En människa kan ha en mängd olika egenskaper som är mer eller mindre bra. Det finns män som har vissa egenskaper jag uppskattar, de kan till exempel vara bra samtalspartners eller liknande. Allt detta brukar dock grumlas ganska mycket av det faktum att de är män och utövar patriarkalt förtryck gentemot mig.

Det är själva manligheten som är problemet, inte mannen som helhet med alla sina egenskaper. Människor formas av annat än sitt kön, men i frågan om patriarkalt förtryck är det de könsliga aspekterna som är intressanta och således är det också de jag kommer ta upp.

Syftet med att diskutera män som grupp är inte att säga att alla enskilda män är si eller så utan att plocka fram det som är specifikt manligt. Till exempel; det finns människor ur alla grupper som har tendensen att inte riktigt känna in andra människors gränser eller erkänna sina misstag MEN när detta sker i en position som man gentemot en ickeman så har en ytterligare ett övertag, en har hela samhället på sin sida i sitt tolkningsföreträde.

Givetvis finns det även andra aspekter som spelar in; hudfärg, klass, funktionalitet och så vidare. Detta är ingenting jag någonsin har förnekat, ibland påtalar jag det rentav själv, vilket gör det ganska tramsigt att försöka använda det emot mig till exempel genom att jämföra en manlig uteliggare med en kvinnlig kapitalist och så vidare. Mannen har trots sin utsatthet ett manligt privilegium, och kvinnan är trots sitt kapital fortfarande förtryckt för att hon är kvinna.

Min åsikt är dock att det går att peka ut vissa beteenden och vissa maktuttryck som specifikt manliga, ett av de mest tydliga exemplen är nog den sexuella makten som manifesterar sig i objektifiering, våldtäkt och så vidare. Detta är en form av makt som män utövar mot kvinnor och som inte fungerar omvänt.

Det finns ett syfte med att göra abstraktioner, att tala om män och manliga beteenden på en strukturell nivå. Syftet är att sortera ut det som män gör just i egenskap av män, vilka beteenden som kommer ur och upprätthåller deras patriarkala makt. Många av dessa beteenden kan även ickemän utöva, men det saknar ofta någon större verkan eftersom de inte gör det utifrån en manlig maktposition. Till exempel; även en ickeman gör fel i att oprovocerat använda våld eller hot om våld, men det är inte lika skräckinjagande som när en man gör det. Det handlar alltså inte bara om individer, utan våra handlingar får mening i ett patriarkat och detta måste en ta hänsyn till.

Att diskutera enskilda individers moraliska lastbarhet är för mig ointressant, jag vill göra analyser som hjälper mig och andra att förstå ett politiskt system, nämligen patriarkatet. För att kunna göra detta så abstraherar jag, det vill säga jag ser på situationer som jag själv hamnar i och som jag hör om och försöker förstå vad som är generellt och vad som är specifikt.

Den som intresserar sig för typ ~*individer*~ och deras förehavanden kan väl blogga om det? Däremot förstår jag inte varför jag ska behöva blandas in i det.

Manlig ängslighet och manlighetens stora lögn. Eller: män är patetiska och har alltid varit det.

För några dagar sedan drack jag kaffe ur sniffmuggen och tänkte på det faktum att de flesta män påminner betydligt mycket mer om sniff än de vill tro. Sniff som är feg, ängslig, falsk och egoistisk, som aldrig gör något för någon annan än sig själv och är livrädd för att avslöjas för detta.

Samtidigt så går de flesta män omkring med en bild av Manligheten som stämmer mer överens med ett ridderligt ideal, alltså att män är givmilda, självsäkra, modiga och så vidare. Det är ofta så manliga hjältar porträtteras. Mannen som visserligen har makt och kontroll över andra men förtjänar denna genom att vara ett så ypperligt exempel på människa, mannen som kan hjälpa kvinnan i hennes liv och därför har gjort sig förtjänt av att äga henne. Män måste upprätthålla dessa myter för att stå ut med sitt eget förtryck, vilket en ju kan begripa. Män måste inbilla sig att de berikar kvinnans liv med sin manliga glans. Därför hänvisar de till ”mansidealet” och ”mansrollen” trots att det stämmer oerhört dåligt överens med hur det ser ut i verkligheten.

Detta stämmer ju som alla kan se inte överens med verkligheten. Mannen blir förfärad! Det får under inga omständigheter avslöjas att han inte är så som det berättas i sagorna! Det får under inga omständigheter avslöjas att han inte alls förtjänar att ha makt och kontroll över kvinnor! Det får under inga omständigheter avslöjas att patriarkatet inte är legitimt! Mannen ser sig desperat omkring: vad är det som är problemet? Vem kan jag skylla på för att dra uppmärksamheten från min egen usla existens?

Såhär skrev till exempel Siewert Öholm:

Feminismen är orsaken till att unga män inte har något självförtroende! Bekvämt. Nu kan mäns tillkortakommanden skyllas på feministerna.

Anledningen till att män har kass självkänsla är emellertid att den bild de försöker måla upp av sig själva är falsk. Eftersom de ständigt försöker bevisa att de är värda en position och en makt som de inte är värda så blir det givetvis jobbigt att upprätthålla denna självbild. Det handlar ju om att ständigt försöka bevisa en lögn, och det är inte konstigt att en blir knäpp av det.

Män målar upp en bild av den ideala manligheten, men den är uppenbarligen väldigt skör eftersom minsta lilla störning gör att det krossas. Till exempel; genusförskolor, feminism, kvinnor som gör karriär och så vidare och så vidare. Feminismen är jobbig för att den ifrågasätter mäns makt, kvinnor som gör karriär är jobbiga för att de inte är lika beroende av män och så vidare. För att män ska kunna vara de här Goda Männen så krävs det att alla omkring dem anpassar sig, annars får en skylla sig själv. En tycker ju annars att om män var så starka så skulle de kunna upprätthålla sin manlighet trots lite feminism.

En annan metod som män använder i detta projekt är att nedvärdera ickemän, till exempel genom att säga att de är osjälvständiga, ointelligenta, hysteriska och så vidare och så vidare. Män mäter ofta sig själva i förhållande till ickemän, och därför måste de nedvärdera ickemän. Det hela är bara en uppvisning för att stärka det manliga egot och skapa illusionen av att ickemän på något vis skulle behöva män i sitt liv.

Många män kräver också att ickemän ska agera som deras livsbekräftare, att ickemän ska trösta dem när de får en svag förnimmelse av att det de försöker intala sig själva och resten av världen inte stämmer. Ickemän tvingas att ständigt bekräfta det manliga egot, ständigt ursäkta tillkortakommanden och svagheter eller lägga skulden på sig själva, ständigt upprätthålla illusionen av att mannen är bra ”egentligen” men att han inte kan ge utlopp för det.

Först när mannen accepterar att hans auktoritet och makt över ickemän inte är berättigad så kommer han kunna vila i detta. Så länge han försöker bevisa något som inte stämmer så kommer det dåliga självförtroendet och ängsligheten att fortsätta. Det är naturligt att det leder till jobbiga känslor att ständigt försöka inbilla sig själv och alla andra att en är på ett sätt en inte är. Det mannen måste göra är att sluta bygga sitt existensberättigande på en lögn och istället börja göra något bra för världen på riktigt.

Jag kan visa förståelse om män erkänner sin svaghet.

Jag har funderat lite på konceptet män och svaghet, något som jag tangerar i det här inlägget:

Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Ofta när en skriver om hur män har betett sig mot en så kommer det människor som tycker att en ska ha ”förståelse” inför männen och se att de faktiskt inte är mer än människor.

Och grejen är att jag hemskt gärna har förståelse inför den som också erkänner sin svaghet. Problemet är att män i patriarkatet ständigt gör anspråk på att vara starka. De gör anspråk på att ha kontroll över sitt beteende, på att vara rationella och kunna välja hur de ska agera. Eftersom dessa anspråk görs blir det svårt att ha överseende när mannen sedan uppvisar ett beteende som går stick i stäv med dessa.

Det som avkrävs kvinnan är att inta en position där hon samtidigt erkänner mannen som stark och oberoende och som svag. Hon ska samtidigt beundra hans rationalitet och initiativförmåga och vara vänligt överseende med hans brister. Hon ska erkänna honom som herre, samtidigt som hon ska acceptera alla hans brister utan omsvep.

I de relationer med män jag har varit i så har jag ofta försökt ta upp problem, och föreslå olika förklaringar och strategier för att lösa dem. Jag har pratat med de män jag varit i relationer med om deras svagheter och rädslor, men de har sällan varit mottagliga för detta utan framhärdat bilden av sig själva som individer med kontroll över sitt eget känsloliv och agerande. De har avvisat mina försök att skapa en djupare förståelse och hävdat att de klarar av att lösa problemen utan en sådan. När jag sedan motvilligt accepterat den här bilden de ger mig att de bara handlar om att de ska vilja så kan jag såklart inte tolka deras misslyckande som något annat än brist på vilja. Det som egentligen handlar om deras svaghet blir en fråga om deras moral och deras intentioner. I slutänden känner mannen sig skuldbelagd, för han inser kanske att han var svag, men det är han själv som har lagt den skulden på sina axlar. Det är mannen själv som ständigt framhärdat att han minsann vet vad han håller på med, att han är stark och förmögen att styra sitt agerande. Det är mannen själv som hävdat att han har kontroll.

Jag kan absolut vara förstående inför en mans svagheter om han också erkänner dem inför mig, men om han gör anspråk på att inte ha dem så kommer jag inte gå omkring och acceptera vidrigt beteende för att jag ”egentligen” vet att han är svag. Det avkrävs ständigt kvinnor att själva ta ansvar för den dubbelhet som finns i dessa anspråk, men det har jag ingen lust med. Om en man säger att han är i kontroll över sig själv, jag då kommer jag att utgå från att han också är det och moraliskt lasta honom för hans misstag. Om han däremot erkänner sin svaghet kan jag vara tillmötesgående och söka efter lösningar tillsammans.

Om män och självreflektion.

Twittrade såhär om fenomenet Män Som Inte Reflekterar:

De där dagarna en funderar över olika män som sagt att de älskar en och varför de inte har förmått behandla en med respekt. Skulle vilja kunna tro att de helt enkelt bara är onda, men så enkelt är det tyvärr inte. Varför har de ständigt varit så inkapabla att ge en någon form av kärlek? Skulle önska att de kunde ge mig hjälp att förstå varför de har fått mig att må så dåligt, men de reflekterar inte. Varför reflekterar det inte? För att det är jobbigt och för att de inte behöver.
För mig är reflektion livsnödvändigt, för dem ett val. Det är just denna brist på reflektion som utgör grunden till deras brott. De väljer att inte se sig själva, för att de kan. De väljer att istället hoppa från kvinna till kvinna och bryta ner henne, exploatera henne, för de kan göra så. För mig är det inget alternativ, jag är fången i mitt beroende av män och den enda frigörelsen går genom självrannsakan. De är rädda för att se sig själva som ofria och som förtryckare, därför ser de ingenting alls. För mig däremot är det en nödvändighet att se min egen position som förtryckt. Det är smärtsamt, men jag har inget val.

Överlag det här med män och kvinnor och att reflektera över sitt egen beteende är någonting som upptagit mycket av min tankekraft på sista tiden. Jag undrar dels varför så många män inte reflekterar över sitt eget beteende och sin position och vad som egentligen krävs för att de ska göra det.

Jag tänker mig att det är jobbigt att som man reflektera över dessa saker, för det innebär mer smärta än frigörelse. Som kvinna kan en liksom vända sin ilska mot någonting, mot patriarkatet och mot de män som utsatt en för saker, och den ilskan erbjuder en slags känslomässig krockkudde. Som kvinna blir en av med skulden över att vara förtryckt, men som man tar en del av skulden över att vara en förtryckare.

Många män som försöker ägna sig åt reflektion kring sina manliga beteenden fastnar just i skulden. De blir så blockerade av tanken att de liksom har betett sig fel, att de har skadat människor, att de inte kan ta sig vidare och använda dessa insikter på något vis.

Jag tänker att skuld är det en känner om en inte förstår varför en faktiskt gör vissa saker, typ jag kände skuld inför min ”kvinnlighet”, typ mina känslouttryck, innan jag förstod att det ofta var mäns agerande mot mig som fick mig att bli ”hysterisk”. Män är ju (nästan) lika fångade i mansrollen som kvinnor är i kvinnorollen. Om en gör reflektion halvdant, det vill säga förstår att det en gör är fel och skadar människor men inte varför en gör det, så är risken att en bara landar i skuld stor. Om en inte kan ha någon slags förståelse för sig själv så går det sällan att förändras.

Det som har hjälpt mig att förändra saker och ting i mitt beteende som varit kopplade till patriarkatet, till exempel mina ätstörningar och stora delar av mitt internaliserade kvinnohat, har inte varit att typ ”inse” att det är dåligt utan att förstå varför jag gör det. Jag tänker att män borde kunna resonera liknande kring mansrollen, även om de på ett annat sätt bär skuld för att de förtrycker kvinnor.

Problemet är att det väldigt ofta åläggs kvinnor att göra även detta arbete åt män. Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Jag tror det handlar om att män ofta är rädda för svaghet. Maskuliniteten bygger på att en är en fri och självständig rationell individ, att en inte påverkas av typ ”strukturer”, sitt känsloliv och annat trams. Om en då skulle erkänna att en faktiskt har påverkats av de här sakerna så skulle en också behöva släppa den självbilden, och jag tänker mig att det är mer smärtsamt än att gå omkring och känna skuld för saker. Att behöva se sig själv i sin kontext, att behöva relatera till sig själv som en del i någonting större, det ingår helt enkelt inte i det manliga sättet att tänka kring saker och ting. Jag tror att det är den här tröskeln som män måste komma förbi för att kunna syssla med något verkligt förändringsarbete. De måste samtidigt kunna se att de gör fel och att de måste ändra på det.

Nå, detta är bara en teori. Om det finns någon man här som har större insikt i frågan så läser jag gärna.

Att generalisera.

När jag beskriver patriarkala strukturer gör jag det ofta i mycket svepande drag. Jag skriver ”män” och inte ”vissa män” och så vidare. Detta upprör vissa personer, vilket jag kan förstå eftersom det kan läsas som att jag menar just ”alla män” när jag skriver ”män” eller att jag menar att kvinnor inte skulle ha det beteendet.

Jag menar emellertid inte alla män, jag menar snarare män i egenskap av män. Jag menar att vissa män har beteende X och att det blir problematiskt på det här sättet just för att de är män och utövar det beteendet mot kvinnor.

En invändning jag ofta får är att kvinnor också gör si eller så. När jag skriver om hur män agerar så talar jag inte om isolerade händelser där män har varit dumma, utan försöker förstå hur det här beteendet kommer sig av och påverkar deras redan fastslagna maktposition. Detta är att ha ett strukturellt sätt att se på saker och ting, och det är ju så jag ser på saker. Jag är ointresserad av enskilda individers omoraliska handlingar, jag är intresserad av vad maskulinitet, mäns makt och mäns handlande i sin position får för konsekvenser för kvinnors ställning.

Jag skulle kanske kunna uttrycka mig mer försiktigt, men det har jag ingen lust med. Dels för att det är drygt men också för att jag inte anser att det jag beskriver är problem som kan isoleras till ”vissa män” bara för att alla män inte utför dem. Det är nämligen ofta så att de män som inte utför vissa specifika beteenden ändå på något sätt profiterar på dem eller upprätthåller dem. Typ män som försvarar andra män eller är passiva när andra män förtrycker, män som blir hyllade för att de inte är några svin när de egentligen bara råkar vara lite rimligare än vissa och så vidare.

Jag försöker snarare se det som att det utövas maskulinitet och manligt förtryck i samhället, och att olika män har olika positioner i detta och gör det på olika sätt, istället för att dela upp gruppen ”män” i de män som ägnar sig åt och inte ägnar sig åt ett specifikt beteende. Jag vill inte frige de män som inte ägnar sig åt ett visst beteende från skuld.

Jämställdhet i politiken och manlighetens dominans.

I statskunskapen har vi diskuterat lite kring jämställdhet inom politiken, ett ämne som såklart ligger mig varmt om hjärtat. Det råder relativt jämn könsfördelning både bland kvinnliga riksdagsledamöter och kvinnliga ministrar, vilket såklart är ett fantastiskt resultat av feminismens strävanden på området. Merparten av alla partier eftersträvar ju någon form av jämställdhet inom partiet, kör ”varannan kvinnornas” på listorna och så vidare, och det är såklart fantastiskt.

Däremot kan en fortfarande se en betydande ojämställdhet i politiken, främst manifesterad i att vi ännu inte haft en enda kvinnlig statsminister och att sju av nio partiledare för riksdagspartierna är män. Dessa siffror talar ett väldigt tydligt språk, och egentligen borde en inte behöva argumentera för att politiken fortfarande inte är jämställd.

Vidare kan en även se att de tyngsta ministerposterna generellt täcks av män, för närvarande statsministern och finansministern, medan kvinnorna tilldelas de mindre tunga posterna.

Men en kan inte bara se till vilka politikområden som generellt anses viktiga rent generellt, utan även vilken tyngd den enskilda ministern tillmäts. Justitieministern kan absolut ses som en tung post, men Ask har absolut inte auktoritet bara för att hen sitter på den. Nyckelpersonerna i regeringen är Reinfeldt och Borg, båda män. Det är deras uttalanden som tas på allvar, de som anses professionella och deras utsagor som kan antas ange riktningen för den generella politiken.

På samma sätt så kan en se hur de olika partiledarna bemöts annorlunda beroende på kön. Lööf förminskas ständigt, samma gällde för Sahlin. Den behandling som kvinnliga partiledare får är extremt ovanlig när det kommer till manliga partiledare. Till exempel situationen som rådde kring Lööfs initiativ till att ses i Maramö, något som dryftades för första gången i hens tal i Almedalen men inte blivit av förrän nu, är intressant. Ingen av de andra partiledarna i Alliansen besvarade inbjudan till att börja med, den bara hängde i luften i flera månader. Jag tvivlar på att detsamma skulle skett om en av de manliga partiledarna dryftat det hela. Men kvinnan är det okej att ignorera.

Ett intressant fall är Juholt. Juholt har ju likt få andra manliga politiker utsatts för ett rejält drev, som innehöll många av de komponenter som jag menar är typsikt för hur en behandlar kvinnor i politiken: förminskande, utdömande av kompetens och så vidare. Jag vill mena att det drev som gick mot hen dels hade viktiga aspekter av klassförakt: hen ansågs obildad, opålitlig och så vidare vilket gjorde att allt hen sade nagelfors. Men jag skulle också säga att det finns något att säga om kön även utifrån historien om Juholt. Juholt hade vissa drag som generellt förknippas med kvinnlighet, nämligen det känslomässiga och impulsiva. Hen talade med ett starkt pathos, var väldigt ideologisk och radikal. Värderade så kallade ”mjuka värden” framför ekonomi och så vidare. När Juholt avgick så ersatte de posten med Löfven, en person som är nästan en parodi på stereotyp manlighet; tyst, tråkig, ”pragmatisk”, väcker inga starka känslor men inger trovärdighet, vilket verkar vara bland det viktigaste i dagens politiska klimat. Trovärdighet är i vår kultur tätt ihopkopplat med manlighet, män anses generellt mer trovärdiga, kompetenta och så vidare.

Jag skulle säga att det den senaste tiden har skett ett ganska stort uppsving för en viss typ av manlighet inom politiken, nämligen den tysta, ”kompetenta” manligheten. Inga yvigheter, inga känslomässiga utspel, utan kallt och förtroendeingivande.

Den nya manligheten.

Varning: detta inlägg innehåller grova generaliseringar som utgår från respektive könsroller för att illustrera en poäng.

I många sammanhang så hyllas den så kallade ”nya manligheten”. En manlighet som vågar vara känslosam och mesig, ofta exemplifierad av Cimon Lundberg och Ronnie Sandahl. Ibland med Alex Schulman och Marcus Birro. Män som skriver om sina känslor, om sina sorger och rädslor. Män som skriver böcker och dikter om hur mycket de älskar sina livspartners eller barn. Män som uttrycker sig ”poetiskt” och drömmande, som pratar om hur jobbigt det kan vara att vara man, att känna pressen på att vara stark. Detta ses som något slags närmande av ”kvinnlighet”, som om det vore typiskt kvinnligt att skriva om saker som dessa. Eftersom det är ”kvinnligt” så anses det per automatik vara en slags jämställdhetsinsats att som man skriva om känslor.

Jag tycker att det är jättebra att män uppmuntras till att vara känslosamma men ofta så övergår tyvärr dessa känsloyttringar i självömkande gnäll. Givetvis ska man få prata om sina problem, men när man upptar medieutrymme så måste man också göra en avvägning av vad som är relevant för andra än en själv. Om man vill berätta om något man varit med om bör man väl sätta det i någon slags kontext, vilja ha något sagt med det hela, tänker jag. Annars kan man tala med en vän, familjemedlem eller psykolog. Alla bör kunna få uppmärksamhet för och utrymme att prata om saker som är jobbiga i deras liv, men det behöver kanske inte vara i dagspressen alla gånger.

Givetvis kan det finnas ett slags värde i ett större accepterande av känsloyttringar från manligt håll. Samtidigt kan jag fråga mig hur mycket av en jämställdhetsinsats detta är. Män får fortfarande oproportionerligt mycket mediautrymme för att skriva om sig själv, sina tankar , åsikter och värderingar. Detta förändras inte för att män börjar skriva om sina känslor, snarare kan det ha motsatt effekt eftersom jaget ställs ännu mer i fokus.

Människor tar ofta hatet som riktas mot Birro som ett exempel på hur svaghet från män föraktas, inte minst han själv brukar göra denna koppling. Jag tror inte att det har så mycket med Birros kön att göra som hans gnäll anses provocerande, det är snarare allmängiltigt att ingen gillar en självömkande gnällspik. En kvinna skulle aldrig tillmätas det utrymmet som Birro får för självupptaget gnäll, och om det skedde så skulle hon genast få en uppsjö av sexistiska brev. Det är inget ”kvinnligt område” som män kommer in på och därför kritiseras, men det är ofta så det framställs. Marcus Birro beter sig i mina ögon inte som en kvinna, snarare som en förvuxen bebis som förväntar sig att hela världen ska anpassa sig efter hans önskemål. Detta skulle jag också säga är gällande för många andra personer ur denna grupp.

Är det egentligen ett kvinnligt område att skriva om sina känslor? Det antas ofta att det är så, men jag funderar lite på om det verkligen stämmer. Att prata om känslor är absolut något som ingår i den kvinnliga könsrollen, men att tala om sina egna känslor på det sätt som många av detta moderna män gör är inte riktigt samma sak. Visst kan det vara så att kvinnor i högre grad uppmuntras att beskriva sitt känsloliv, men å andra sidan så uppmuntras vi också till att bry oss mer om andra än oss själva. Män däremot fostras ofta in i en mer egocentrerad anda.

Ibland känns det som att hela denna ”revolution” som har skett i fråga om hur mycket man talar om mäns känslor mest har lett till en nya typ av manlighet som är minst lika problematisk som den förra. Nämligen en manlighet med en alldeles orimlig grad av egocentricitet, där allt det som gör att kvinnor trängs ut fortfarande finns kvar men där den försörjande och beskyddande rollen har försvunnit. Detta gynnar inte jämställdhet, det är bara en förändring i en fortfarande lika auktoritär mansroll. Jag tänker att förekomsten av Kränkta vita män i mångt och mycket är ett tecken på detta. Dess män är fortfarande privilegierade och tar otroligt mycket utrymme men de gör det inte på det där typiskt autoritära sättet utan intar en mer gnällig martyrhållning.

Det är jätteviktigt att män lär sig hantera och prata om känslor, men det inkluderar inte bara ens egna känslor. Det är inte som att kvinnor sitter och gnäller om sina egna känsloliv dagarna i ända, snarare är det ett känslomässigt omhändertagande som står i fokus. I kvinnorollen ingår att man tar hand om andra människor känslomässigt och att man förmår prata om sina egna och det är denna kombination som är det eftersträvansvärda. Det är inte önskvärt med personer som kräver en massa uppmärksamhet för sina känslor samtidigt som de inte ger något tillbaka, däremot är det önskvärt med ett ömsesidigt öppnare klimat rörande olika känsloyttringar, en större vilja till omhändertagande och mer förståelse.

När vi hyllar den nya känsliga mannen så måste vi vara tydliga med att säga att det inte bara handlar om att be om och ta emot hjälp utan också om att ge, efter bästa förmåga såklart. Annars så kommer det knappast leda till någon jämställdhet.

Konflikt om maskulinitet.

Lyssnade på detta väldigt intressanta avsnitt av konflikt idag, som handlar om maskulinitet. Intressant eftersom det är män som sitter i studion och får prata om detta, vilket jag absolut tror är nödvändigt i ett samtal om maskulinitet. Att män diskuterar problemen som är förknippade med detta själva, på egen hand.

Någonstans typ 40 minuter in i programmet så berättar Kristian Lundberg om de reaktioner han fick när han skrev en text om mäns våld mot kvinnor. Det förvånade mig faktiskt, det måste jag säga, att även manliga jämställdhetsdebattörer utsätts för sådana grovheter när de påtalar problemet med mäns våldsanvändning mot kvinnor i nära relationer. Han beskriver att hatet inte bara har riktats mot honom, utan även mot hans fru. Många har till exempel hört av sig till henne och sagt att han är pedofil.

Kristian har även en intressant teori. Han menar att när en person som går in under den klassiska definitionen av manlighet, vilket han menar sig göra, själv kritiserar vissa inslag i manligheten så blir det nödvändigt för andra att ”ta ner” honom och därför anklaga honom för att vara bög, pedofil och så vidare. Detta tror jag att det kan ligga mycket i.

Jag blir ändå glad när män kan föra ett såhär intelligent samtal om jämställdhet och manssamhället ur ett manligt perspektiv. Bara därför är det väl värt att lyssna på.