Jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Hemma i Stockholm bor jag i Enskede, några hundra meter från ett område som kallas Pungpinan som är det område i Stockholm där det bor allra minst personer med utländsk härkomst. Om man går ungefär en kilometer kommer man till Skarpnäck. Skarpnäck är absolut inte en av de ”värsta” förorterna i Stockholm utan har ganska bra rykte, men det var ändå så att man var lite rädd för att gå dit när man var liten, att en kompis till mig som bor där hörde skottlossningar på natten. Jag har även hört att det inträffat en drive by-skjutning i någon slags gänguppgörelse. Jag gick högstadiet i Bagarmossens skola och där blev skillnaden tydlig. Skillnaden mellan de som bodde i Enskede, som har föräldrar som jobbar som arkitekter och jurister och de som kom från Skarpnäck. Inte så att jag hade det lätt hela tiden, men jag hade föräldrar som stöttade, ett rikt ordförråd, ambitioner till något mer än att klara mig med nöd och näppe och ganska lätt i skolan. Jag behövde inte bry mig om något mer än den sedvanliga tonårsångesten, jag hade ingen pappa som var alkoholist eller ensamstående mamma som gick på socialbidrag. Jag minns när min svensklärare berättade att det var några i de andra klasserna som aldrig hade läst en bok i hela sitt liv, något som för mig var chockerande.Jag förstod liksom inte hur det var möjligt.

På den tiden hatade jag de i min klass som hade det som värst. Jag minns en kille som var riktigt riktigt svinig och korkad, som knappt klarade g i alla ämnen. Jag tyckte så fruktansvärt illa om honom och jag hade absolut inga problem med att hålla långa tal om hur dum i huvudet han var. Visserligen berättigat i dåläget, ty han var verkligen elak inte bara mot mig utan mot många andra i klassen också. Senare fick jag höra att hans pappa var en av de lokala alkisarna och att han tydligen hade misshandlat hans mamma. Jag minns också när jag blev misshandlad av ett gäng från skolan varav jag sedan såg den ena i jobbjakten på kanal5, hans ensamstående mamma hade varit arbetslös otroligt länge och ha hade mått så dåligt hemma att han hamnat på glid. Sådant ger perspektiv, perspektiv på att jag kanske inte var så jävla utsatt som jag kände mig då.

Jag är knappast någon överklassperson, snarare tillhör jag surdegsmedelklassen med släktsommarställe i skärgården, föräldrar som haft tillräckligt mycket framförhållning för att ställa mig i bostadskö när jag föddes men som inte skulle köpa en lägenhet åt mig. Men det är stor skillnad på levnadsvillkoren där jag bor och dem en kilometer bort. Inte så att alla som bor i Skarpnäck är underklass, det finns en del fina bostadsrätter där, men det handlar om ett snitt.

Om alla mina gamla plågoandar skulle bestämma sig för att hyra en buss och åka från Skarpnäck till Pungpinan så skulle jag inte protestera. Även om dessa personer slagit mig, mobbat mig och betett sig som skit under hela min uppväxt så känner jag ärligt talat inget behov av hämnd. För jag vet att när jag satt hemma och åt mysiga familjemiddagar och spelade alfapet så bråkade dem med sina föräldrar, medan jag kunde ha mina vänner på besök i flera timmar, baka kakor och dricka te så var de tvungna att sitta och frysa i Kärrtorps centrum för att de inte hade några välkomnande hem att gå till, medan jag var ledsen över att jag för första gången på ett år ”bara” fått vg på ett skolarbete så kämpade dem med extraengelskan.

Det var inte mitt fel att de hade det som de hade, det tycker jag inte idag heller. Men jag tycker att det är viktigt att man pekar på skillnaderna som finns i samhället, mellan de som har mer och de som har mindre. Och i det syftet så känner jag mig gärna som ett djur i bur i några timmar, för jag vet att resten av tiden är det de som är föremål för polisens knarksatsningar, de som är föremål för reportage om stökiga ungdomar, de som är föremål för tv-program där man göra om samhällsproblem till individuella sådana och de som Jan Björklund vill ta bort högskolekomptenskravet för. Och jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

8 reaktioner till “Jag vet att det är fan inte mig det är synd om.”

  1. Underbart skrivet! Tack för att du motbevisar min fördom om att människor som haft det bra blir automatiskt bortskämda… Ibland känns det riktigt skönt att ha fel!

  2. Alla är olika. Så stora är skillnaderna inte alltid mellan olika sorters familjer. Mycket av det du skriver håller jag med om, men hur skulle du tolka in mig i det här sammanhanget?
    Jag bor i ett ärvt hus, med ärvda möbler, eftersom alla släktingar vi står nära dött. Men utan allt detta skulle vi vara relativt panka. Just nu, har jag inte råd med nån ny deodorant eller bindor. Men jag bor i ett fint hus, med stor trädgård. Jag spelar alfapet och monopol varannan dag, har aldrig druckit alkohol, rökt, snusat eller haft IG på ett prov, inte ens ett enda G. Men skulle jag få det, skulle mina föräldrar bli rasande på mig, nästan hata mig. Sänka sig i nåt ämne? Förbjudet! Kravet på mig sista året i nian var MVG i ca 11 ämnen, och helst inga G, jag lyckades. Med marginal. Min mamma är oerhört snäll, sträng, men snäll och jag har en lillasyster på snart 14 år som är den underbaraste människa jag vet. Pappa, gillar mig inte alls, men jag kan inte tvinga honom, jag an rentav förstå honom om han inte gillar mig. Han gillar heller inte min mamma, men stannar av ekonomiska skäl och misshandlar henne psykiskt men även fysiskt. Han dricker sig redlös och krockar med väggar med jämna mellanrum.
    Jag är gay, men det är inte tillåtet för att det inte är socialt accepterat. Jag kan många ord och förstår det mesta. Jag bor i en liten säker stad, men har varit rädd för att bli ihjälsparkad av de som inte accepterar vem jag är. Av läraren son och hans bästa kompis, Erik och Erik, men anmäler man nåt sånt här, säger alla att man ljuger. Det finns inga farliga skjutvapen i min lilla stad, men en mordbrand skedde för ett fåtal veckor sedan. Är det farligt, eller inte farligt här? Man vet aldrig. Det verkar som att det var min gamla klasskompis som anlade branden, han är sjutton, jag är sexton. Vi brukade bo på samma gata.
    Som jag tidigare sagt är min mamma sträng. Snäll, omhändertagande, vill hålla mig säker, men hon är även pragmatisk och överbestämmande med en extrem rädlsa för att jag ska skämma ut henne. Jag tillåts inte bestämma över min egna religion, läggning, kläder, betyg, vänner, för hon förbjuder det. Jag får just nu, inte träffa min bästa vän eftersom hon ser ut som en kille och mina föräldrar fasar ju över att jag kanske är gay(vilket jag ju är men inte törs berätta), så hon är alltså en frestelse enligt dem(dock är hon så straight man kan bli). Dessutom lyssnar hon på fel sorts musik och är smartare än de flesta, men pluggar aldrig.
    Så, hur tolkar du detta? För allt passar inte in i samma roller, inte alls. Jag vet att du säkert inte menade att allt är som du beskrev det, men hur är det då med dem som inte funkar i den beskrivningen?

    1. Nej, det är helt sant. Men som jag skriver i texten handlar det om ett snitt, inte om att alla som bor på ett speciellt ställe har det sådär.

  3. Tycker f.ö. att det är helt klockrent att jag växt upp i just Skarpnäck, och tycker att det är så himla tryggt där. Men ja, fattar ändå varför man inte vill gå dit om man inte bor där.

Lämna ett svar till Sara H Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *