skillnader – Fanny Åström

Skillnader mellan män och kvinnor.

Jag läste lite i Det kallas kärlek av Holmberg och hittade det här om kvinnliga och manliga egenskaper. Jag tänker att det verkligen har varit väldigt markant under framförallt min tonårstid att allt som är kvinnligt är dåligt och att allt manligt är positivt eller i alla fall neutralt. Så känner jag inte alls längre kring kvinnligt och manligt, nu ser jag det mesta maskulinitetsutövande som något väldigt negativt eftersom det är hög grad är kopplat till våld, till tolkningsföreträde och att inte ta ansvar för sina känslor. Att utöva manlighet är att utöva makt i ett patriarkalt samhälle, och jag tycker att allt maktutövande är negativt.

Jag tycker inte heller att de egenskaper som nämns är något som män ofta sysslar med. Att vara orädd och handlingskraftig är något jag i mycket högre grad förknippar med kvinnor. I de flesta situationer jag stöter på i mitt liv där det krävs handlingskraft så är det en kvinna som levererar, alltså när det kommer till att försöka lösa relationsproblem, ge stöd åt någon som har det svårt, ta hand om hemmet och så vidare. Jag upplever också att män i mycket högre grad är rädda för saker, ofta för sitt eget känsloliv, men att de är mycket bättre på att täcka upp det. Framförallt upplever jag att män är rädda för att erkänna just sin rädsla och svaghet, vilket såklart går hand i hand med hur manlighet skapas. Manlighet handlar ju om att vara stark, oberoende och så vidare, och då är det jävligt svårt att erkänna att en faktiskt inte är det.

Detta har såklart inget att göra med biologi utan är kopplat till kvinnors underordning och att kvinnor i så mycket högre grad har tvingats till att lösa den här typen av problem eftersom de inte kan lita på att någon annan gör det, vilket män i regel kan, då män i regel har kvinnor i sin närhet som daltar med dem. Kvinnor har helt enkelt fostrats in i att ta hand om män och män har fostrats in i att bli omhändertagna av kvinnor, och en stor del i att ta hand om män är att låta honom ”känna sig som en man”, alltså inte konfrontera honom med hans ”omanliga” sidor, såsom svaghet, irrationalitet och så vidare. Såhär upprätthålls åtskillnaden mellan män och kvinnor, genom ständig förnekelse och genom att kvinna får dra lasset för allt det känslomässiga arbete män inte utför.

Jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Hemma i Stockholm bor jag i Enskede, några hundra meter från ett område som kallas Pungpinan som är det område i Stockholm där det bor allra minst personer med utländsk härkomst. Om man går ungefär en kilometer kommer man till Skarpnäck. Skarpnäck är absolut inte en av de ”värsta” förorterna i Stockholm utan har ganska bra rykte, men det var ändå så att man var lite rädd för att gå dit när man var liten, att en kompis till mig som bor där hörde skottlossningar på natten. Jag har även hört att det inträffat en drive by-skjutning i någon slags gänguppgörelse. Jag gick högstadiet i Bagarmossens skola och där blev skillnaden tydlig. Skillnaden mellan de som bodde i Enskede, som har föräldrar som jobbar som arkitekter och jurister och de som kom från Skarpnäck. Inte så att jag hade det lätt hela tiden, men jag hade föräldrar som stöttade, ett rikt ordförråd, ambitioner till något mer än att klara mig med nöd och näppe och ganska lätt i skolan. Jag behövde inte bry mig om något mer än den sedvanliga tonårsångesten, jag hade ingen pappa som var alkoholist eller ensamstående mamma som gick på socialbidrag. Jag minns när min svensklärare berättade att det var några i de andra klasserna som aldrig hade läst en bok i hela sitt liv, något som för mig var chockerande.Jag förstod liksom inte hur det var möjligt.

På den tiden hatade jag de i min klass som hade det som värst. Jag minns en kille som var riktigt riktigt svinig och korkad, som knappt klarade g i alla ämnen. Jag tyckte så fruktansvärt illa om honom och jag hade absolut inga problem med att hålla långa tal om hur dum i huvudet han var. Visserligen berättigat i dåläget, ty han var verkligen elak inte bara mot mig utan mot många andra i klassen också. Senare fick jag höra att hans pappa var en av de lokala alkisarna och att han tydligen hade misshandlat hans mamma. Jag minns också när jag blev misshandlad av ett gäng från skolan varav jag sedan såg den ena i jobbjakten på kanal5, hans ensamstående mamma hade varit arbetslös otroligt länge och ha hade mått så dåligt hemma att han hamnat på glid. Sådant ger perspektiv, perspektiv på att jag kanske inte var så jävla utsatt som jag kände mig då.

Jag är knappast någon överklassperson, snarare tillhör jag surdegsmedelklassen med släktsommarställe i skärgården, föräldrar som haft tillräckligt mycket framförhållning för att ställa mig i bostadskö när jag föddes men som inte skulle köpa en lägenhet åt mig. Men det är stor skillnad på levnadsvillkoren där jag bor och dem en kilometer bort. Inte så att alla som bor i Skarpnäck är underklass, det finns en del fina bostadsrätter där, men det handlar om ett snitt.

Om alla mina gamla plågoandar skulle bestämma sig för att hyra en buss och åka från Skarpnäck till Pungpinan så skulle jag inte protestera. Även om dessa personer slagit mig, mobbat mig och betett sig som skit under hela min uppväxt så känner jag ärligt talat inget behov av hämnd. För jag vet att när jag satt hemma och åt mysiga familjemiddagar och spelade alfapet så bråkade dem med sina föräldrar, medan jag kunde ha mina vänner på besök i flera timmar, baka kakor och dricka te så var de tvungna att sitta och frysa i Kärrtorps centrum för att de inte hade några välkomnande hem att gå till, medan jag var ledsen över att jag för första gången på ett år ”bara” fått vg på ett skolarbete så kämpade dem med extraengelskan.

Det var inte mitt fel att de hade det som de hade, det tycker jag inte idag heller. Men jag tycker att det är viktigt att man pekar på skillnaderna som finns i samhället, mellan de som har mer och de som har mindre. Och i det syftet så känner jag mig gärna som ett djur i bur i några timmar, för jag vet att resten av tiden är det de som är föremål för polisens knarksatsningar, de som är föremål för reportage om stökiga ungdomar, de som är föremål för tv-program där man göra om samhällsproblem till individuella sådana och de som Jan Björklund vill ta bort högskolekomptenskravet för. Och jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Att erkänna skillnaderna.

En sak jag kan bli så jävla matt på är folk som måste hålla på och vända ut och in på den så kallade svenskheten. Måste påpeka att det vi kallar Svenskt minsann kommer från de här olika länderna i ursprungsläget.

Det må vara sant, men så är det ju i alla länder! Länder påverkar och influerar varandra och framförallt är nationen som klar avgränsad kanske inte så gammal och självklar som vi ofta vill tro. Även inom Sverige bland etniskt svenska finns olika kulturyttringar.

Hur som helst så fattar jag inte det här behovet av att hävda att våran kultur har skapats av människor som invandrat och att det därför inte finns något ”svenskt” som vi ska skydda från något utomstående hot. Grejen är ju att det verkligen finns något svenskt, även om det är mer abstrakt än dalahästar. Men det svenska är ju rimligtvis den blandning som har uppstått i krocken av alla dessa element från utsidan. Vad fan, vem som helst som varit utomlands vet ju att det finns olika kulturer i olika länder.

Vi måste erkänna att det finns saker och ting i vårat kulturarv som är typiskt svenska och som är hemma för oss. Det är skillnad på människor från olika områden i världen, folk i olika länder har olika referensramar, seder och bakgrunder. Det är så.

Om vi inte erkänner att det finns saker som gör oss olika så blir det himla svårt att integrera människor på ett vettigt sätt. Det blir bara något falskt leende ”hej blatte, du är lika mycket värd som jag och även likadan”, en så stor ovilja att göra upp med det som faktiskt är olika att det bara förvandlas till något förment och tomt prat om alla människors lika värde.

Och jag menar inte att dessa personer ska lämna det annorlunda bakom sig för att integreras. Jag menar att vi måste se olikheterna för att kunna se likheterna. Sen kan vi kanske öppna upp vår blick för andra kulturer, notera att det finns olikheter men vara intresserade av dessa.

Att träffa människor som är annorlunda är en nyckel till att förstå sig själv, men då måste man erkänna detta och inte tjafsa i något förljuget bjäfs. Och jag tycker faktiskt att det finns anledning till att erkänna och vara stolt över den svenska kulturen.

Skillnader.

Jag jobbar ju då som lärarvikarie för den som inte har fattat det. Jag har jobbat som det i exakt tre dagar och tycker att det är fantastiskt roligt.

Första dagen var jag ute på en skola på pendeltågslinjen. Dagen efter var jag på en skola i innerstan. Jag hade elever som gick i åttan och nian.

Vad som gjorde mig så himla ledsen var skillnaden på de här två klasserna och skolorna. På skolan i förorten fanns det inte pennor till alla i bildsalen, på skolan i stan fanns allt material fint samlat. På skolan i förorten var eleverna glada om de fick G, på skolan i stan blev de sura om de ”bara” fick VG.

Jag tror knappast att detta var en slump, det verkar vara regel att ju längre från stan en skola ligger desto sämre är det. Det var ju något jag visste men det är så tråkigt att se hur stor skillnad det faktiskt kan vara.