Jag vill komma åt människan.

En grej som jag känner att jag vill lägga till angående manshat är detta: jag tror verkligen att det finns en massa fina, smarta män med rimliga åsikter. Alltså verkligen. Men grejen är att detta sitter i mig också. Hur lite dessa män än vill ha makt över mig så har dem det. Inte bara för att de utövar dem utan för att jag har ett visst sätt att se och förstå världen som givetvis också är präglat av patriarkatet. Jag tänker främst på kärleksrelationer med män. Det spelar liksom ingen roll hur bra och fin en kille är, om vi har en kärleksrelation så KOMMER jag att gå in i vissa tankar och vissa mönster. Det är liksom så jag är konstruerad.

wpid-img_20141004_124636.jpg

Detta är inte menat att vara någon slags ursäkt, för jag anser inte att det finns något jag borde be om ursäkt för, utan jag vill mer peka på hur oerhört svårt det kan vara. Hur medveten jag än är om detta så faller jag in i det när det väl kommer dit, jag kan inte undvika det. Tro mig, jag har verkligen försökt, men det går inte. Och jag orkar inte försöka mer, ja orkar inte vara på helspänn hela jävla tiden. Jag orkar inte vara rädd för att bli sviken och sårad när jag ska ha en relation med en annan människa.

Jag märker hur deras sällskap liksom gör att jag blir kvinna, vilket inte är så konstigt då kvinna i hög grad är något en är i relation till män. Jag gör mig till, blir fnissig, gör mig dummare än jag är, tonar ner det som behöver tonas ner och så vidare. Jag anstränger mig för att leva upp till vissa normer och ideal jag egentligen motsätter mig. Jag för mig på ett visst sätt, jag önskar att jag hade en mer heterosexuell frisyr. Jag vill helt enkelt behaga, ty det är vad jag har lärt mig att jag ska göra som kvinna.

Detta är i grund och botten en stor tragik, en stor sorg som jag bär på. Insikten om att det finns människor som jag kanske skulle kunna ha något utbyte av, men som jag inte kan närma mig eftersom det finns så mycket annat, ett helt jävla patriarkat närmare bestämt, i vägen.

Jag önskar såklart att det inte var såhär, men något jag lärt mig den hårda vägen är att det inte går att leva det postpatriarkala samhället nu. Det spelar ingen roll hur mycket insikter jag har, hur mycket jag ifrågasätter och dekonstruerar. Jag är fortfarande en kvinna i ett patriarkat, jag är skapad efter dessa ideal och i vissa sammanhang är det som att jag tappar bort vad jag egentligen står för. Hur hårt dessa insikter än sitter så är det som att de försvinner i vissa situationer, jag kan inte längre leva efter dem.

Och det är bland annat därför som kampen känns så oerhört angelägen. Jag vill kunna möta män som människor, jag vill kunna ha ett fritt utbyte som inte hindras av maktförhållanden. Jag vill komma åt människan. Idag är detta inte möjligt, hur mycket jag än försöker.

8 reaktioner till “Jag vill komma åt människan.”

  1. Håller med dig! Det e så otroligt svårt att inte falla in i kvinnorollen, samtidigt så tycker jag att det i många fall är bättre att falla in i en kvinnoroll än en mansroll, men jag vill helst slippa roller punkt.
    Människor är alldeles för nyanserade för att anpassas till en enda roll. De flesta åtminstone. Jag har alltid vart väldigt ombytlig och har bred smak när det kommer till både kläder, intressen och humör, vilket jag alltid tänkt är en nackdel. Att inte kunna stå fast vid en stil, en roll, ett intresse. Efter att ha funderat en hel del på detta nu när jag lämnade mitt senaste förhållande så börjar jag mer och mer koppla viljan att bryta normer och växla roller till något positivt som jag starkt förknippar med personlig utveckling.
    Sen gäller det nog att stå på sig och välja sina strider. Mina värderingar är liksom inte förhandlingsbara, men det finns så mycket fel i samhället jag bara inte ORKAR problematisera och förhålla mig till allt. Det tror jag ingen gör.

  2. Jag har också funderat över de automatiserade kvinnofälla- och sidoroller vi antar men jag har kommit på att man kan slipa på det där, forma (om) sig själv, mogna i frågan. Bli den det seriöst inte går att bli trampad på. Här kommer lite pepp på frågan: Hjärnan är ta mig fan så mycket starkare. Bara man vill. Det handlar om att vägra patriarkatet. Och ”take it or leave it” (som man tänker, säger, lever till den andre). Om ”got a thumb stucked? Your f-ing responsibility!!”

  3. Och oavsett om maktförhållandet är latent eller inte och det är en själv som aktiverar mönstret så går det att arbeta bort detta. En inre kärna som kan inte trampas på vare sig av en själv eller den andre. Du styr. Du bestämmer. Att det kommer alltid finnas ett avstånd mellan din kärna och det yttre, och att i det mellanrummet regerar du.

  4. Rättare: Och oavsett om maktförhållandet är latent eller inte och det är en själv som aktiverar mönstret så går det att arbeta bort detta. En inre kärna som inte kan trampas på vare sig av en själv eller den andre. Du styr. Du bestämmer. Att det kommer alltid finnas ett avstånd mellan din kärna och det yttre, och att i det mellanrummet regerar du.

  5. Sant att det inte går att vägra patriarkatet då vi är en del av det. Vad bra förresten att du problematiserar detta! Bli inte upprörd på vad jag har skrivit. Jag är radikalfeminist själv i det att VAD jag vill (och det är vad jag är ’för’) är att gå till botten med orsakerna till de felaktiga strukturerna, inom förhållandet/n också, jag vill åskådliggöra orsakerna för att påverka min nästa. Jag ser *strukturen* som det i första hand problematiska; att vi mer eller mindre föds in i den, man och kvinna utan kritisism och omkastade värderingar. Man har som alla vet hittat ett fåtal matriarkaliska stammar i världen, som ju visar väldigt tydligt att strukturer är avhängiga rutnätet av ideologier, trosatser och traditioner. Så, om jag på mikronivå, inom den ideologiska struktur som jag är i börjar attackera det rutnät som begränsar mig (och min nästa och förhållandet); d v s jag diskuterar, argumenterar för varför en tanke eller ett handlingsmönster är ett arv av de patriarkala strukturer vi är uppväxta med, och jag inte bara ”bara gör det” utan gör det som en jämlike (eller som en matriark om du så vill) gör jag vad jag* kan för att splittra upp det som vill begränsa mig, kvinnan/-or. Det var egentligen det jag menade med klyschan ”vägra bli trampad på”. Vad jag menar med att vägra bli trampad på är att identifiera och externalisera där det går (och där jag ska! om det så ska kosta mig sved), så länge jag är kvinna och tror på mig själv och på egna krafter. Tittar vi på förhållandeperspektivet, står jag t ex upp för mig själv när jag lägger fram min feministiska världssyn för en partner och vill integrera den fullt ut i förhållandet och när jag argumenterar för den som den vore universellt gällande samt när jag också vägrar slentrianmässiga tankegångar hos mig själv och partnern som inte passar in i ett jämställt förhållande som jag ser det. Jag hellre lämnar den kille, hur känslomässigt bunden jag än är än stannar med honom om jag märker att han eller jag/vi symbiotiskt är slavar under ett patriarkalt mönster. Jag hoppas jag har förklarat mig…

  6. Det är klart man måste få gå igenom mycket för att komma fram till sin styrka. Kvinnor blir ju f ö gärna kritiserade vart de än vänder näsan. Man måste bryta ner en hel del som kvinna. Det räcker alltså med att va mamifer för det ska påverka stort.

    Det är en process. Det tog även mig ett par år att ge fingret åt så många idioter som ska identifiera mig, inte för den jag är utan det jag verkar va. ”Är jag svag, är jag hypokrit, är jag lögnaktig, ljuger för mig själv” osv. Men det är även synd om mig om jag inte tar mig igenom barriärer, både mina egna och andras. Vi tjejer behöver också peppa varandra ibland. Jag hann inte kritisera, hade inte den avsikten. Det du skriver om i din blogg är guld värt.

  7. Vill tillägga förresten att benämningen/dualismen ”man och kvinna” som jag skrivit ovan inte är den dominerande synen i vad jag egentligen menar. Ofta, inte alltid är dock någon ”man” och någon ”kvinna” i ett förhållande.

    Som jag har förstått ditt inlägg, polariseras förhållandet också på den nivån, så det är därifrånden punkten jag kommenterar. Vad jag vill ha sagt vill jag ska kunna tillämpas och prövas mot var och en situation där patriarkala mönster finns oavsett.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *