Jobbakuten.

Kollade lite på Efter tio idag, närmare bestämt den delen av programmet som handlade om hur en skaffar ett jobb, jobbakuten. Inbjudna till programmet var två jobbcoacher, Wallin samt en person som hade sökt jobb genom att spela in en videofilm som personligt brev/cv. Det talades en massa om vilka vägar en kan välja för att få jobb och så vidare.

Jag tycker att det är fascinerande hur arbetslöshet och jobbsökande har kommit att bli ett så centralt tema i underhållningen i samhället, och jag tycker att det är skrämmande. Det är ju egentligen ganska självklart i en tid där jobb är typ det högsta målet för så många. Arbete beskrivs som en jävla lyx, en möjlighet att förverkliga sig själv. Jag tänker att detta säkert gäller för till exempel Wallin, men det är knappast fallet för alla.

När jobbsökarvideon diskuterades så var det som om de recenserade ett konstverk. De bedömde tonläget, hur mycket känslor som visades och så vidare. Pratade om hur bra det var att visa att en verkligen vill jobba. ”Det är bra att du vågar visa dig lite desperat”, sa Wallin. De diskuterade att det numera till och med finns bemanningsföretag som specialiserat sig på den här typen av ansökningar, och beskriver det som något positivt. Och jag tänker att när alla gör videos där de visar upp sina desperata gulliga personligheter så kommer den som vill sticka ut att behöva rigga ett jävla hologram.

Videon var såklart en solskenshistoria. Hen som gjort den hade fått jobb ganska snart, och även efteråt var det en massa personer som hade hört av sig. Det sades inte öppet, men videon förde liksom lite i bevis det där att alla kan få ett jobb bara de vill tillräckligt mycket och är lite innovativa. En sa ”visa upp sin personlighet” och så vidare. Men den som inte har någon spännande personlighet att visa upp då?

Det blir så uppenbart vilka i samhället som står utanför den här framgångsretoriken. Vem tror till exempel att någon skulle landa ett städjobb genom att spela in en jobbsökarvideo? Endast karriärmänniskor, människor som ”brinner för sitt jobb”, vill ”jobba hårt”, ”ge 200 %” och så vidare berörs av detta, så enkelt är det.

Men även om detta kan tyckas uppenbart när en tänker på det så ger de här typen av program effekter även för personer som inte vill ”satsa på karriären”. Det sätter nämligen en standard kring hur en ska förhålla sig till arbete. Det tas för givet att människor bör vara beredda att ”ge allt” för att landa (och behålla) ett jävla jobb, även om jobbet går ut på att städa någons kontor helt utan möjligheter till att klättra på karriärsstegen.

För det stora flertalet är jobbet inte allt, utan bara en liten del av livet. Många trivs nog med sina arbeten, men lever inte för dem. Andra hatar sina jobb och går dit för brödfödan. Många önskar nog att de hade kunnat jobba mindre. Men detta karriärssnack sätter tonen för hur vi samtalar om arbete. Om det ständigt framträder karaktärer som skryter om hur de ”ger allt” för jobbet så skapas det en grund för att moralisera kring alla de som inte gör det. Får du inte ett jobb, försök hårdare, satsa 300 % och gör en rolig video. Är problemet din personlighet? Gör om den! Och när du väl landat det där jävla jobbet ska du fan ge allt för att behålla det.

16 reaktioner till “Jobbakuten.”

  1. Jag blir förebannat jävla galen på den här mediefixeringen kring att söka jobb, alla jobb som finns ska ha ett inslag av social media. Minns när jag läste på Wallins jobb att hon tipsade någon som ville bli florist om att nätverka på floristkvällar och typ starta en blogg om blommor alltså herre, bli lärling gå någon slags utbildning vad som helst hellre än att starta en blomblogg.

    För det första, väldigt många ser ett jobb som ett sätt att finansiera sin fritid, varken mer eller mindre.

    För det andra, när man anställer vill man ha någon som kan utföra sysslorna på ett korrekt och bra sätt ingen jävla ”personlighet”.

    Egentligen har jag tio punkter till men det blir så himla långdraget. Tycker det är intressant hur den ökade liberalismen påverkar synen på jobb. Man är sitt jobb, det är så man förverkligar sig själv, inte på sin fritid, för man måste jobba så himla hårt och alltid sälja sig själv så man får nästa projektanställning eller uppdrag då vi alla blir nödgade till f-skattesedel. Vi ska bli så himla bra på att marknadsföra oss själva, vi är en produkt vi säljer in så vi kan köpa alla grejer som dessa j-a bloggare bloggar om.

  2. Usch, hatar hur metro jobb alltid har så sjukt verklighetsfrånvända artiklar, eller tja långt ifrån verkligheten för de flesta iaf. Ofta är det typ ”Lisa fick drömjobbet, så gick hon tillväga. 3 tips” eller ”Stina fick nytt jobb på 8 timmar” och så en artikel om en ung människa som fått ett skithögavlönat och kreativt jobb. Antagligen ett slag i ansiktet för alla de unga som mest vill ha ett någorlunda okej jobb så de slipper långtidsarbetslöshet och FAS 3.

  3. Att behöva göra om sig och förställa sig till en attraktiv vara på arbetsmarknaden är så fruktansvärt exploaterande av individer. Inte har en nåt jäklar val heller. Att media sen gör underhållning av det hela är för mig fullständigt obegripligt.

  4. Håller med allt i inlägget och alla som kommenterat med. Hatar verkligen den situationen som är idag på arbetsmarknaden. Jag kom ihåg när jag var på en intervju på Espresso House, en s.k. gruppintervju. Där så satt verkligen alla jobbsökande och sa hur mycket de skulle gå in för jobbet, mer än hundra procent, att Espresso House var den mest fantastiska kafékedjan i världen osv. Det var som att man skulle bli medlem i någon slags sekt för ett kaféjobb.

    1. Nu var jag inte där och vet inte hur de resonerade, men kan det ha varit vad du och de andra trodde att de ville höra? Har hört om liknande där det inte valdes den som bredde på och skulle leva enbart för jobbet utan den som hade ett liv vid sidan om.
      Självklart skulle ju hon som fick jobbet göra ett bra jobb och vara engagerad, men inom rimliga gränser.

  5. Du, jag tror säkert att man måste gå det där ”lilla extra” för att få ett städjobb idag, antingen genom att vara okej med att jobba nästintill gratis och under vidriga omständigheter eller genom att sätta upp en cabaret och hylla arbetet som ens enda mål i livet via en glittrig video.

    1. Eller ha 2 års erfarenhet etc etc. Sverige är rätt unik i Norden med just det att vi måste vara överkvalificerade för de simplaste jobb och, som du säger, jobba gratis.

    2. Haha, ja. Det ”lilla extra” betyder jävligt ofta att nöja sig med pissiga villkor.

  6. Jag har jobbat på lite olika ställen och under lite olika former (bemanning, fast, vid behov..), och ju äldre jag har blivit ju mer slår det mig varje gång jag återvänder till arbetsmarknaden (är student på heltid) att det här kan inte vara meningen med livet. Att befinna sig på jobbet under större delen av sin vakna tid ska inte vara meningen med livet. Droppen som fick bägaren att rinna över var för ett par år sedan när jag fick jobb via bemanningsfirma på ett lager som håller mobiltelefoner, ipads och allsköns leksaker. Det äcklade mig att packa upp pall efter pall med dessa överproducerade- och konsumerade varor, och ännu mer av den utbredda omedvetenheten bland personalen, där konsumism (och jobb) var näst intill religion. Jag kände mig som ett alienerat och deprimerat ufo.

  7. Håller med dig, för mig är jobbet enbart en bråkdel av vad jag anser viktigt i livet även om jag just nu trivs hyfsat bra jämfört med vad jag gjort på tidigare jobb. Är så himla starkt ideal att man ska hitta sitt drömjobb och att ska känna att man får ut så mycket av sig själv i sitt jobb och kunna utvecklas, vara kreativ etc, Men tänk om man ex tycker man förverkligar sig själv bäst genom att gå långa promenader och läsa böcker och umgås med vänner, inte blir det något välbetalt jobb av det precis! Undgår också helst karriärstressen och satsar inte på att göra karriär, men ändå, precis som de flesta, vill jag ju ha ett jobb där jag trivs och tjänar tillräckligt för att kunna resa och göra roliga saker etc. Även om jag inte alls vill fokusera på pengar, så krävs det ju i samhället att man gör det, damnt it!

    En sak jag undrar över är hur du tänker kring jobb där man arbetar för en annan (i regel mer välbeställd person/familj) som ex att städa hemma hos privatpersoner. Om du tänker dig hur du vill ha samhället, tycker du då att dessa jobb ska få finnas alls? Själv tänker jag att även om själva jobbet som städare graderar och den som städar får högre status och bättre lön etc så blir det ändå rätt knepigt när någon ska jobba för en annan, då det uppstår en klar ojämlikhet i och med att den som städar förmodligen inte har någon själv som städar i sitt eget hem utan får göra det själv. Alltså blir budskapet i det hela att ”ditt hem är viktigare än mitt” på något vis. Undrar hur du tänker kring detta?!

    1. Jag funderar lite här:
      Vissa vill inte leva för sina jobb utan få pengar för att överleva och finansiera en fritid. Andra vill leva för sina jobb, kanske med en lång utbildning i botten har man fått sitt drömjobb. Men jobbet tar mycket tid – fast det gör inget för en trivs bra och gillar att jobba med sitt jobb. Det blir bara inte så mycket tid över till hushållsarbete. Då finns det en person som bara vill tjäna sina pengar och sen gå hem som kan, givetvis med rimliga villkor, göra det åt en. Är det ett problem att låta hen göra det då?

      1. Det är alltid svårt med sådana här frågor eftersom jag tänker mig ett helt annat samhälle än såsom det ser ut idag. Jag har ändå ett ideal om att folk borde rå om sina egna bostäder (om de inte är sjuka eller liknande, såklart) men kan inte heller se att det skulle vara ekvivalent med förtryck att ha det så.

    2. Det viktiga tycker jag är att även sådant arbete värderas lika högt som annat arbete. Jag skulle själv inte ha något emot att jobba som städerska hela livet om arbetstiden var kortare (4-6 timmar kanske) och lönen dräglig. Då skulle jag kunna göra annat roligt på fritiden. Problemet med den typen av yrken är att de ofta är lågbetalda och därmed kräver att en jobbar 8 timmar, om inte mer, speciellt om en har barn. Jag tycker inte att det är ett problem att den som städar också städer sitt eget hem, däremot tycker jag att det är ett problem om hen inte kan anställa någon pga knapp lön.

Lämna ett svar till Lo Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *