Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Tentaplugg och relationstankar.

Befinner mig för närvarande hos min mormor på landet för att plugga inför en kommande tenta. Det finns för mycket som lockar i Uppsala för att jag ska kunna koncentrera mig där just nu. Det är ju underbart att ha roligt och meningsfull social samvaro, men samtidigt är det frustrerande att inte ha så mycket tid som jag brukar ha.

Jag tycker att det är jätteintressant vilken respons jag fått på inlägget om omsorg, det känns som att det finns ett behov av att prata om detta. Många känner igen sig i stora delar, andra tycker att jag är helt fel i min beskrivning. Vissa tycker att det finns drag av igenkänning men att det jag beskriver verkar på tok för extremt. Om jag ska dra paralleller till min egen erfarenhet så känner jag igen mig jättemycket i det där att vara den som gör det lilla extra. Framförallt så fick jag väldigt sällan frågor om hur jag hade det i livet även om min partner var medveten om att jag kämpade med en depression. Förklaringen var att jag ju ”berättar själv om det är något”.

Visst lyssnade hen om det var något jag hade på hjärtat, men poängen var att hen aldrig frågade. Detta gjorde att jag kände det som om hen inte brydde sig om mig annat än när hen blev tvingad att göra det. Det var extremt smärtsamt att alltid behöva ta initiativet till att prata när jag upplevde att det var något jag behövde prata om och det ledde också till att jag gick omkring och bar på en massa saker för att jag inte hittade något vettigt sätt att ta upp dem på. Jag däremot frågade ofta hur hen mådde. Kanske tyckte hen att det var jobbigt av mig att tjata, men jag tror ändå att det betydde något att bli påmind om att jag fanns där om hen ville prata.

Väldigt mycket i relationer handlar om att visa att en bryr sig och finns där, både när det gäller vänner, familj och kärleksrelationer. Det går inte att bara utgå från att den andra parten vet det, utan det är ofta något en måste påminnas om, i alla fall i början av en relation. Jag var absolut inte tillräckligt säker på hens känslor inför mig för att kunna räkna med att hen skulle finnas där, och det faktum att det alltid var jag som fick initiera samtalen gjorde mig såklart än mer osäker. Denna osäkerhet gjorde i sin tur att jag söka efter bekräftelse mer och mer, vilket i sin tur skapade en situation där jag var sjukt klängig och efterhängsen, vilket skapade irritation och än mer osäkerhet. Och så var karusellen igång.

Under all denna tid så definierade jag mig själv som problemet i vår relation. Det var jag som var för krävande och så vidare. Även om jag ibland fick en känning av hur det hängde ihop, mitt närhetssökande och hens avståndstagande, så kunde jag inte komma ifrån känslorna av skuld och skam inför mig själv och min så kallade brudighet. Jag kände mig svag och misslyckad som inte klarade mig själv.

Sånt här tar sig såklart olika uttryck för olika människor. Jag skulle nog säga att jag är, eller i alla fall var, ovanligt bekräftelsesökande, vilket såklart förstärkte det hela. Vad jag däremot vet är att jag aldrig kommer att gå in i en sådan relation igen. Jag försöker också att inte analysera så jävla mycket kring människors agerande. Detta är svårt, för det är verkligen inlärt hos mig att alltid vrida och vända på alla små signaler, men jag försöker tänka att den som upplever något som problematiskt troligen säger det. Det är i vilket fall som helst inte min uppgift att hålla på och vara steget före i alla jävla relationer.

5 kommentarer till Tentaplugg och relationstankar.

  • Micke C skriver:

    Väldigt bra slutkläm, jag tror att du kommer få ett skönare lättare liv genom att inte överanalysera och försöka att alltid vara ett steg före. Vet att många tjejer är upplärda att göra det, insikten är det första steget.
    Du tog upp att du upplevde det som ett problem att han inte frågade om hur du mådde men att det inte hjälpte?

    Lycka till på tentan.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Ja, det gjorde jag flera gånger, vilket gav lite resultat ibland. Men problemet med att ta upp en sån grej är ju att en då känner sig ännu mer krävande. Även när jag tog upp det så beskrev jag mig själv som problemet. Idag skulle jag inte ha beskrivit på problemet på samma sätt, utan skulle ha fokuserat på hur vi tillsammans konstruerade denna situation.

  • elli skriver:

    Jag har, sedan jag läste ”omsorg”-inlägget igår, släppt allt. Jag kände igen mig hur mycket som helst i ditt inlägg, när det kommer till hushållsarbete. Känsloarbetet är tack och lov väldigt jämställt. Jag har såklart tagit upp det med min sambo ett par gånger, men han hävdar bestämt att han gör lika mycket som jag. Det har nu gått 24 timmar och hela lägeheten ser ut som ett krigsfält. Framförallt då köket. Åh, han hade nog ”gjort det om jag bad honom” men jag är riktig nyfiken på hur lång tid det tar för honom att inse själv att det behöver göras. Om han förstår att vi måste handla för att det mesta är slut, eller om han har märkt hur äckligt det är i badrummet.
    Det är mest för hans skull jag gör det, för att han ska öppna ögonen. När han gör det börjar han förhoppningsvis hjälpa till mer.
    Tack för att du skrev ditt inlägg, annars skulle jag nog aldrig ha kommit på tanken att faktiskt bara släppa ett tag.

  • Mandel skriver:

    Det här är ett känslomässigt hamsterhjul bakom allt förnuft. Hur stark och självständig jag än känt mig som singel eller i början av något som kan lett till en relation har jag alltid efter en tid halkat ner i denna sura jäkla soppa. Inte undra på att jag är livrädd för relationer, det är personlighetsförändring och förnedring i ett jag väntar mig i slutet…
    Jag är glad att jag läste ditt inlägg, för även om jag är medveten om mitt beteende blir jag alltid lika blind när kärlek slår till och sätter mig i samma pass-uppöl, såklart inte helt självmant inser jag nu.
    Tack för påminnelsen och vet du om det finns någon organiserad kvinnogrupp i Uppsala som bara ses och pratar om sådana här viktiga saker mellan himmel och jord?

    Sol och värme

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv