Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Jobbsökarjippo.

Detta gör mig lätt spyfärdig. Jag tänker på en gång när jag var på så kallad ”jobbträff” på arbetsförmedlingen där man kunde söka sommarjobb. Det var så sanslöst mycket folk där, jag tror det var en sisådär två timmars kö. Till slut fick man tala med nån person i typ tre minuter. Det är så jävla ovärdigt på nåt sätt. Hundratals människor som bara står där i hopp om jobb.

Och nu har detta snabbintervjukoncept dragits än längre, och man ska liksom stå framför en jävla jury och ”imponera”.

För den som sett Idol på tv är situationen bekant. En jury på fyra personer bakom ett långt skrivbord. En tom yta framför där en person med nummerlapp har två minuter på sig att berätta varför just han eller hon är värd att gå vidare i processen.

Om man ”imponerar” på juryn (vilket jag antar att man gör om man framstår som en person som villigt skulle äta deras bajs så länge det är ett jobb) så går man vidare och får visa upp sina förmågor i olika workshops. Herregud.

Jag bara väntar på att det ska komma en dokusåpa där första priset inte är en kvarts miljon kronor, utan ett jobb. Man tar ett gäng arbetslösa ungdomar, låter dem utföra olika ”sysslor” och den som visar mest ”driv” får en tillsvidareanställning på typ McDonalds. Det skulle fan inte förvåna mig, helt seriöst.

Detta att jobbsökande har förvandlats till något jävla jippo, att man liksom ska gå dit och ”visa upp sig”, är verkligen ett ledsamt tecken i tiden. Det är så förnedrande, men folk gör det ändå för de är så desperata efter att få ett jobb.

5 kommentarer till Jobbsökarjippo.

  • elsa skriver:

    Det är ju därför man känner sig så förnedrad under hela anställningsprocessen, för man vet att det krävs mer av en än vad som egentligen är rimligt. Jag känner att jag alltid måste överdriva allt med mig själv, för att överhuvudtaget ha en chans i processen. Även när det gäller ”skitjobb”. Det är verkligen förödmjukande.

  • ka skriver:

    Måste bara hoppa in och hålla med. Mest av allt hatar jag att bli ombedd att motivera varför jag vill jobba just där. Det är ju inte som att jag kan säga sanningen att det bara låg ett okvalificerat jobb på platsbanken, nä istället förväntas jag dra nån jävla vals om hur jag älskar att ge god service och att jag alltid har gillat att städa. Suck.

  • Aliva skriver:

    Jag kom att tänka på detta när jag läste inlägget:

    http://www.tidningenridsport.se/Blogg–debatt/Bloggar/Havrepappa/2012/6/Forvanad-och-forfarad/

    Det är typiskt hästsportvärlden tyvärr, sådana jobb skulle lika gärna kunna annonseras ut som ”slav sökes”, för det är mer eller mindre precis vad som efterlyses… Och jag vet dessutom ganska många som verkligen skulle se ett sånt här ”jobb” som något väldigt eftersträvansvärt… Kanske inte så många 18+, men många som är yngre.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det är tragiskt, men antar att måste ser det som värt för att få syssla med sitt intresse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv