Inte allt för sällan hör man att det är en del av att växa upp att acceptera makten, orättvisorna och felen i världen. Som unga är människor ofta idealister men när man blir äldre, stadgar sig och skaffar familj så försvinner det. Man bryr sig mer om Rutavdrag än om stora och viktiga frågor, helt enkelt.
Jag har också börjat känna av detta. Jag har börjat känna en enorm matthet inför precis allt som har med politik att göra. Jag vill liksom bara slippa tänka på all skit som pågår i världen. Om det fortsätter såhär kommer jag nog slutligen inte orka vara något annat än likgiltig, det är jag övertygad om.
Jag tror att alla som bryr sig känner på det här sättet förr eller senare, i vissa perioder. Man orkar helt enkelt inte engagera sig alls när det dyker upp problem var man än vänder sig och allting verkar så oöverstigligt och alla är dumma i huvudet. Då är det enkelt att sluta sin inom sin bubbla och bara bry sig om sitt eget liv.
Men jag hoppas att det kommer tillbaka för eller senare, det där lustfyllda engagemanget. Den där känslan av att kunna vara arg, upprörd och förbannad utan att det slår ner en och istället ger en mer kraft i det man gör. Men nu, nu känner jag bara missmod och okonstruktiv vrede. Och jag vill inte att den ska förvandla mig till en likgiltig person som accepterar världen som den ser ut.
När jag känner sådär så brukar jag ta det mer lugnt med bloggande och ja, allt möjligt, jag stänger in mig lite mer. Men det behöver jag för att samla energi och orka. Annars blir jag sådär mentalt trött så jag orkar lite under en längre tid.
Jag känner såhär, att man har tid med jobb, fritid och sömn. Om man vill ha engagemang så måste man kombinera det i något av fritid eller jobb för att få det att gå ihop. Mer pallar man inte.
Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att de, oftast äldre, personerna som säger så snarare är avundsjuka på idealismen de själva tappat orken att upprätthålla. De vill försöka bortförklara andras idealism med ungdom eftersom att det får dem själva att känna sig mindre skyldiga för att de givit upp. För visst, det är jobbigt att vara idealistisk, en blir ständigt besviken, men att ge upp är ändå ett aktivt val.
Sen tror jag också att det går mycket i vågor, så du behöver nog inte oroa dig. Testa ta det lugnt ett tag och återhämta krafterna 🙂
Åh, känner igen det där, jättemycket. Har varit i en sådan svacka det senaste halvåret, det blir liksom bara för MYCKET. Men men, tar man det lugnt med engagemanget ett tag så tror jag att det återvänder.