Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Känslomässigt starka män.

Det finns en idé inom maskuliniteten om att det är viktigt att vara ”känslomässigt stark”. Exakt vad detta innebär i praktiken är ofta ganska oklart, men det tar sig ofta uttryck i att män helt enkelt ignorerar sina egna känslor i tron om att det som inte syns, det finns inte.

I en relation jag var i så hade mannen väldigt svårt att erkänna sina svagheter och känslor. Ibland motiverade han det med att han inte vill sätta press på mig kring olika grejer. Problemet var att hans agerande ledde till att jag blev ännu mer pressad, eftersom jag då inte bara var tvungen att anpassa mig efter hans känslor utan även aktivt lista ut vad han kände inför olika situationer. Men det som kanske var mest problematiskt i den här situationen var inte att jag behövde gissa mig till saker, för det var ganska enkelt, utan att jag aldrig fick något erkännande på att jag anpassade mig efter hans känslor, eftersom han vägrade erkänna dem från första början.

wpid-img_20140602_142804.jpg

Vi hade framförallt en situation i förhållandet som han tyckte var jobbig. Istället för att säga till mig att han tyckte det så försökte han dölja det, vilket givetvis fungerade ganska dåligt. Jag frågade honom hur han kände och han förnekade konsekvent att det skulle finnas något problem, men det var helt uppenbart att det fanns ett problem utifrån hans reaktioner. Dessa reaktioner plågade mig mycket, men vi kunde aldrig prata om dem eftersom han aldrig erkände dem. Till slut anpassade jag mig efter honom i vilket fall som helst, för att jag inte orkade med hans reaktioner. I efterhand fortsatte han dock förneka att det någonsin hade varit ett problem för honom, något som sårade mig mycket eftersom jag anpassat mig efter hans känslor utan att någonsin få ett erkännande för det.

När män inte är öppna med sina känslor tvingas kvinnor tolka. Känslor finns där och påverkar även om en inte är medveten om det själv, och om en inte hanterar dem själv så tvingas andra människor hantera dem åt en. För det mesta blir den som får göra detta en kvinna i mannens närhet, hans flickvän eller hans mamma, kanske någon tjejkompis. Män pratar sällan om känslor med varandra, utan reserverar de samtalen till sina kvinnliga bekantskaper. Det är dock ovanligt att män kan ge kvinnor samma känslomässiga stöd som kvinnor kan ge män. Detta resulterar i en situation där kvinnor konsekvent utför mer känslomässigt arbete än män, ger män mer.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem om hjälpen ges frivilligt och om det är öppet vad som äger rum. Jag har inga problem med att ge folk stöd även om det inte har kapaciteten att gör det för mig. Vad som är problematiskt är när män vägrar erkänna att de faktiskt behöver de här stödet, och tvingar kvinnor att gissa sig till vad de behöver. Män som går omkring och är sura eller känslomässigt frånvarande istället för att faktiskt försöka förstå och förmedla vad det är som händer.

Jag antar att det är så att dessa män helt enkelt ofta inte riktigt vet vad som sker, eftersom de inte har någon vidare kontakt med sina känslor. Jag tänker att det är väldigt viktigt att som man försöka ta tag i detta och få ett grepp om hur en fungerar känslomässigt innan en inleder kärleksrelationer med kvinnor, så att en slipper utsätta henne för lidandet i att försöka bygga upp någon slags relation med någon som tidvis är som en ointaglig mur av känslomässig förnekelse.

Men givetvis är det ganska bekvämt för dessa män att inte själva försöka förstå sitt känsloliv utan istället får känslomässig service. De kan gå omkring och fortsätta tro att de är ”känslomässigt starka” och oberoende, lyckligt ovetandes om att kvinnorna i deras närhet anstränger sig för att de ska ha det så gött som möjligt.

Jag funderar ibland på om en bara skulle strunta i att försöka tolka mäns känslor och istället bara utgå från att det de säger är sant, typ att de inte bryr sig om det ena eller det andra och liknande. Troligen skulle det resultera i en jävla massa sårade manskänslor.

Grejen med mansrollen är att den bygger på att vara ”stark” och ”oberoende”, och då är det jävligt knepigt att behöva erkänna att en faktiskt är beroende av att en annan människa tar hänsyn till ens känsloliv. En del av manlighetsillusionen rämnar när han blir tvungen att be om saker han är van vid att få utan vidare, när han tvingas erkänna sitt känslomässiga beroende av andra människor och formulera sina behov. Problemet upphör såklart inte här, men jag tänker mig ändå att det vore bra om män oftare tvingades att faktiskt formulera vad de behöver istället för att få allt känslomässigt arbete serverat.

14 kommentarer till Känslomässigt starka män.

  • Bra inlägg! Har tänkte på detta väldigt länge. men kanske mer ur vinkeln att män som ofta ser sig själva som ”känslomässigt starka” bara ignorerar vad de egentligen känner, inte bara att de inte förmedlar dem på ett särskilt dåligt sätt. Plus att jag tycker att män ofta också har oerhört svårt att sätta sig in i andras känsloliv.

    Har ofta varit tjejen som killar (och tjejer) kommit till och pratat om jobbiga saker. Givetvis är det jättefint att få ett sånt förtroende, men i tjejernas fall känns det alltid som en ömsesidig ”uppoffring” ( eller vad man ska kalla det) som jag vet att jag skulle få tillbaka råd och stöd om jag själv behövde det, vilket jag inte alls känner hos mina manliga vänner. Skulle jag prata med dem skulle de typ säga,” vad tråkigt att du är ledsen” men inte engagera sig lika djupt i vad som orsakar det ofta med förklaringen” att de ju inte är så bra på att prata”. Det gör mig både förbannad och ledsen eftersom det också känns nedvärderande för ens vänrelation.

    För att inte prata om när en är ”medlare” mellan två män bara för att de tycker att det är så jävla jobbigt att prata med varandra….

  • Alex skriver:

    Bra skrivet! Jag är själv intresserad av mannens förlust i och med machokulturens (som är så känslokall, som du uppmärksammar här) starka kulturella influenser. Därför kan jag tycka att det är konstigt att du påstår att lidandet helt ligger på kvinnans sida. Låt mig förklara:

    Det är mycket riktigt så att kvinnor ofta får sota för det lidande machokulturen medför. Du nämner ofta i texten att män inte vet hur de ska tolka sina känslor; sedan för du inte resonemanget ett steg längre. Kan det möjligtvis vara så att mannen får ”svälja” mycket av sina känslor på sin egen bekostnad snarare än att han alltid lägger över den på kvinnor (som du snarare påstår)?

    Jag vill mena att han ofta gör det. Titta bara på våra fängelser – den absoluta största andelen fängslade är män. Kanske är detta ett tecken på att män inte får rum att hantera sina känslor och att detta slutligen resulterar i våldsamhet etc? Våldsamheten sker ju inte på långa vägar enbart mot kvinnor.

    Sambandet blir ännu tydligare när vi tittar på förtrycket mot homosexuella män. De bestraffas hårt eftersom deras ”manlighet” brister – män ”ska” ju tycka om tjejer. Kanske bestraffas de hårdare än homosexuella kvinnor, vilket många sociologer menar.

    Jag är inte en sådan som förnekar att kvinnor är strukturellt förtryckta jämfört med män, men jag kan tycka att speciellt när man skriver en artikel om just mäns brister ska man implementera tankar om vad män förlorar på det.

    • Fanny skriver:

      Jag tror säkert det är jobbigt för män, men jag har inte särskilt mycket insikt i det då jag inte är man och då detta är en feministisk blogg där jag fokuserar på kvinnors frigörelse så är jag inte så inne på att skriva om det. Tkr det är jättebra att andra gör den analysen, men tycker inte att det åligger mig på något vis. Du kanske kan starta en egen blogg om hur män lider i patriarkatet? Du verkar ju ha en massa tankar om det.

      • Alex skriver:

        Du skrev ju nyss en hel text om mäns känslor, hur kan du påstå att du inte har insikt? Ursäkta men för mig låter det lite som en dålig ursäkt!

        • Fanny skriver:

          Jag vet ju inte hur det känns för dem att ha det såhär, jag vet dock hur det påverkar kvinnor. Men ja, det handlar mest om att jag inte har det fokuset på min blogg pga fokuserar på kvinnors situation.

          • le dude skriver:

            Nä f that Alex, killar får finna sin egen motivation till att lösa sina problem, och det Fanny beskriver i näst sista stycket är spot on i sin rimlighet.

            Däremot tycker jag det skaver lite i verben, män beskrivs i aktiva termer, ”är/gör” medan kvinnor å andra sidan ”tvingas”. Konstig tudelning utifrån ett strukturellt perspektiv. Men, vill vi peka fingrar, sikta då på föräldrarna, inte sällan är det de som står för reproduktionen av manliga resp. kvinnliga känsloregister, genom hur de förhåller sig normativt till sina barns känslor och därmed påverkar barnens möjlighet att lära sig känna in och hantera sina känslor på ett fungerande vis.

  • Lena skriver:

    Har också tänkt på det här den senaste tiden. Har nyligen avslutat ett tre år långt förhållande. En av anledningarna till att jag känner att det inte funkar är just den här till synes avsaknaden av känslor.

    Till slut kändes det som att jag ville få honom att må dåligt, när jag sa till honom att ”du kan ju inte ALLTID vara glad, det är ju omöjligt!!!”, och han bara ”… jo, jag mår aaaaldrig dåligt”. Och istället för att han visade sina känslor kändes det ofta som att han blev nonchalant.

    Och nu, när det tar slut, kommer han med en hel omvärdering av sitt liv. ”Jag har känt såhär och jag har mått så dåligt över det här och jag har inte velat göra dig ledsen med mina känslor och jag vill inte alls flytta och göra karriär – jag vill flytta till ett hus med dig och ha barn”, osv osv. Såatteh.

    Nu känns det som att jag bär ännu mer skuld för att det tagit slut, när han plötsligt slänger alla sina känslor över mig och vill försöka igen, och jag bara … njae, det är nog redan försent.

    Jaja. Skitsamma. Bra och viktigt inlägg iaf, som vanligt!

  • Anders skriver:

    Tror du sätter ord på en situation de flesta kan känna igen sig i. Alla män har dock inte en kvinna till hands att avlägga sina känslor till men klarar sig ändå rätt bra tills de hamnar i ett förhållande, då plötsligt behovet av ’känslomässig service’ uppstår. Behovet finns nämligen hos båda parter, många – inte alla – kvinnor har ett större behov av verbal känslomässig kommunikation än sina manliga partners och kräver att kommunikationen sköts på det sättet. Det är inte enbart en hjälpsam tjänst som osjälviskt och motvilligt utförs för någon annan, och jag tycker absolut du borde prova att ignorera mäns signaler. Det skulle sannolikt vara välkommet, för den maskulina försvarsmekanismen av att tiga och förneka tills en kommer på bättre tankar fungerar faktiskt oväntat bra tills en kvinna kräver att en ska gå emot den instinkten och hantera det på hennes villkor. Jag kan i efterhand uppskatta att det gjort det lättare för mig att vara öppen med känslor, men särskilt jämställt var det inte. Det är kvinnans behov av kommunikation som ska respekteras, aldrig mannens behov av att få vara ledsen ifred och hantera känslor på insidan.

    • Fanny skriver:

      Behovet av service uppstår för att det är nödvändigt att utföra mer känslomässigt arbete för att en relation ska fungera.

      • Anders skriver:

        Jag vet inte varför kvinnor uppfostras med försvarsmekanismen att utrycka sig, och män med att sluta sig, min poäng är att det är frågan om just en försvarsmekanism: ett automatiskt beteende när man är ledsen, upprörd och i ett svagt läge. Att i det läget kräva av personen att hen ska vara stark och självkritisk och motarbeta försvarsmekanismen för att någon annan inte ska känna sig utestängd är mycket begärt. För att vända på det skulle det vara som om, när du är ledsen, en man säger till dig att ”nu får du sluta böla och klaga för all den här emotionella tillgängligheten gör mig obekväm”. Det vore både själviskt och elakt.

        Vissa saker behöver man naturligtvis prata om förr eller senare, men när vi hamnar i en sån här situation (vilket ofta har lett till just de kommunikationsproblem du nämner) försöker min sambo ge mig tio minuter att sluta mig och samla tankarna innan hon avkräver mig svar, och jag försöker bryta min låsning och bli kommunikativ. En relation handlar för oss inte om att tvingas utföra tjänster för den andra utan att hjälpa varandra vara de bästa vi kan vara.

        • Fanny skriver:

          Tycker inte det är en försvarsmekanism att prata om saker eller visa känslor. Sedan så kan en såklart inte uttrycka sina önskemål hur som helst, men min åsikt är att det är det manliga beteendet som är problematiskt och inte det kvinnliga.

        • le dude skriver:

          Men vart vill du komma? Män ska få framhärda som emotionellt dvärgväxta, annars är det ojämställt? Det är sant att en man med livslång oerfarenhet av att ha tillgång till och förmåga att hantera sina känslor inte kan prestera på kommando. Men då får han väl också finna sig i den ensamhet som följer av att vara outhärdlig att umgås med? Eller är han berättigad till en partner/krycka utan några motkrav på att vara emotionellt välfungerande?

  • My skriver:

    jag vill kunna ignorera precis som du skriver, ”Jag funderar ibland på om en bara skulle strunta i att försöka tolka mäns känslor och istället bara utgå från att det de säger är sant, typ att de inte bryr sig om det ena eller det andra och liknande. Troligen skulle det resultera i en jävla massa sårade manskänslor.” men det är ju fett svårt. det ligger så djupt inrotat att TA OM HAND och SE TILL ATT HAN HAR DET BRA

    • B skriver:

      Ja det ligger djupt inrotat. Men jag är uppfostrad delvis som ”pojkflicka” och har i vissa relationer försökt ignorerar och göra min grej. Har tyvärr slutat i både fysisk och psykisk skada.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv