Kärleken till de förtryckta är större än hatet mot förtryckaren.

Någon skrev till mig att ”mitt manshat vet inga gränser” och jag tänkte att jag ibland önskar att det var så, att jag bara kunde hata hata hata manligheten så mycket som den förtjänar. Men det går ju liksom inte, för ett sådant hat skulle endast konsumera mig och inte leda till något gott.

För mig har feminism varit ett sätt att sluta hata. Först tog jag det av patriarkatet internaliserade hatet mot mig själv och andra kvinnor och började hata patriarkatet och manligheten istället, sedan slutade jag hata och började istället känna sorg över att vi lever i ett samhälle som tvingar fram de här känslorna istället för att vi ska kunna leva tillsammans.

Att hata kan vara nödvändigt i perioder, men i längden blir det bara smärtsamt och jobbigt att ägna sig åt. Det gör mest ont i en själv och inte i i patriarkatet. Det är väl det jag har förstått, att i min kamp mot patriarkatet måste jag lägga manshatet på hyllan och istället börja jobba mer konstruktivt. Och det blir för jobbigt att möta all den skit en möter när en försöker bekämpa patriarkatet om en ska reagera genom att bli arg på allting, genom att hata de som mycket som det förtjänar att hatas, för floden av skit vet fan inga gränser. Det som kvinnor utsätts för i patriarkatet är så vidrigt och så fruktansvärt att en känner det som om en skulle kunna brinna upp av raseri, men det går ju inte för om jag skulle låta hatet förtära mig skulle jag inte kunna fortsätta göra det jag gör.

Så jo, faktiskt, mitt manshat vet gränser, och den gränsen går vid vad jag klarar av att hantera. Idag orkar jag knappt känna hat eller ilska alls längre, för det skulle bli mig övermäktigt om jag kände det varje gång det var berättigat. Istället känner jag bara sorg, en avgrundsdjup sorg över att kvinnor varje dag fortsätta förtryckas i denna vidriga skapelse till patriarkat, en sorg över att män dagligen fortsätter utöva detta förtrycka och att vissa till om med känner sig tvungna att försvara sin makt så mycket att de aktivt kämpar emot feminism. Egentligen förtjänar ni att hatas, men jag har kommit fram till att ni inte är värda mitt hat, det är inte värt att bli så upprörd över er att min förmåga att kämpa försämras.

Min drivkraft i feminismen är inte framförallt hat mot manligheten, utan en kärlek till alla de kvinnor som utsätts för ert förtryck. Och den kärleken driver mig till att ta hand om mitt hat, bearbeta det, omvandla det till sorg och göra rum för det i mitt bröst. För att jag ska kunna fortsätta kämpa för att dessa kvinnor ska kunna leva ett bättre liv.