Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

Ibland, eller ganska ofta stöter jag på fenomenet att personer som uppfattas som män och blivit uppväxta som män tar avstånd från manlighet och andra män. Det vill säga säger att de hatar män, säger att de inte känner sig hemma i mansrollen, inte definierar sig som män (här talar jag inte om transpersoner  eller intersexuella utan snarare människor som är queer) och liknande.

Jag är helt med på grejen med att män också ska få problematisera mansrollen och att det är fett att leka med olika könsidentiteter, däremot har jag problem med den här grejen att många verkar tro att de kan sluta definiera sig som män och sedan är allt löst, trots att de fortfarande utövar manlighet och alltså patriarkalt förtryck.

Har du erfarenhet av att växa upp som man och uppfattas som man så har du ett manligt privilegium, oavsett vad du känner att du är eller inte. Jag förstår att det känns jobbigt att inte känna sig hemma i sin könsroll, men det gör det inte mindre sant att du har detta manliga privilegium. Du kommer att fortsätta ha ett manligt tolkningsföreträde, manlig makt och så vidare hur mycket du än tar avstånd från den manliga identiteten eller från män som grupp i ord. För att dekonstruera sin könsroll så krävs inte bara att en tar avstånd från den eller sluta identifiera sig med den, det krävs också att en slutar utöva den.

Jag stöter på detta när jag kritiserar feminister jag uppfattar som män för att bete sig på ett patriarkalt sätt, det vill säga att de svarar med att de inte definierar sig som män och att det är cissexistiskt av mig att anta att de skulle ha en manlig könsidentitet. För min del är det relevanta inte om de har en manlig könsidentitet eller inte, alla får väl kalla sig vad de vill, däremot så kan jag se att många människor som säger sig inte ha en sådan fortfarande gör manlighet och utövar förtryck av kvinnor helt enkelt för att de blivit uppväxta som män och uppfattas som män. Detta går inte att komma ifrån genom att säga att en personligen inte uppfattar sig som man.

Jag tycker att det är skitviktigt att som feminist inte vara låst vid ett binärt könsperspektiv utan se att det inte alls är så fast, men jag tycker också att det är viktigt att inte försöka lösa problem genom att definiera saker och ting annorlunda. Jag ser att queerfeminism kan vara ett mycket effektfullt verktyg på många sammanhang, för att utmana och bryta upp genusordningen, men det får inte blir ytterligare ett sätt för män att ta utrymme inom feminismen och utöva manlig tolkningsföreträde, vilket jag ofta upplever att det är.

Om en gör anspråk på att sluta vara man så ska det väl ändå till att en försöker dekonstruera alla delar av sin manlighet, inte bara de en själv uppfattar som störande. Att gå omkring och göra manlighet på en rad områden men försvara sig med att det inte är så en definierar sig duger inte i mina ögon. Det kan såklart vara spännande för en själv, men det gör inte att en slutar förtrycka kvinnor, och det är väl ändå det som feminism i grund och botten måste handla om; att avskaffa kvinnoförtrycket. Något annat har i alla fall jag svårt att se som feminism. Det kommer inte att tjäna något till om alla slutar definiera sig som män och kvinnor, kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

23 kommentarer till Kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

  • Milena skriver:

    Åh, intressant text. Tänkte skitmycket på det här i somras.

    Hade i början av sommaren ett samtal med en vän som uppfattas som man men identifierar sig som intergender. Vilket jag flera års vänskap till trots inte hade förstått – jag visste ärligt talat inte ens att begreppet fanns. Hen hade tidigare skrivit någonting om att det chockade hen att bli etiketterade som man tom i queersammanhang, vilket jag frågade ut hen om. Jag sa i princip det du skriver nu, dvs att det verkade som ett lite för enkelt sätt att ta avstånd från sitt manliga privilegium på. Att det manliga privilegiet ju fortfarande finns där, så länge människor uppfattar hen som man och att en inte skall försöka kringgå det genom att etikettera sig annorlunda.

    Jag tänkte mycket på det här samtalet i efterhand, vände och vred på det. För å ena sidan så är det ju så, om en har uppfostrats som man och nästan alltid ses som man, så har en skolats in i att utöva patriarkal makt och gör ofrånkomligt också detta. Å andra sidan… så tycker jag verkligen inte en skall trivialisera vad det innebär att aldrig riktigt ha identifierat sig med sitt juridiska kön. Som intergenderperson är en ju extremt osynliggjord i dagens samhälle, tom mer osynliggjord än transsexuella och intersexuella (!). Bara det att jag inte ens kände till begreppet är ju väldigt talande… Och rent statistiskt så mår ju människor som rör sig bortom tvåkönssystemet och därmed osynliggörs extremt dåligt, vilket ju inte är speciellt konstigt. Jag kan inte ens sätta mig in i hur det måste kännas när människor, inklusive ens vänner, under hela ens liv konsekvent placerar in en i ett fack där en inte hör hemma.

    Tänker att det är så med många av de du beskriver som ”människor som är queer”. Alltså att det ofta rör sig om just intergendermänniskor, vilka är lättare att avfärda än transsexuella, eftersom de idag i ännu högre grad är osynliggjorda.

    Men för att återkomma till min sommarkonversation, så landade jag till slut i följande insikt. Min vän deltar visserligen i det patriarkala förtrycket i egenskap av att uppfattas som man. Men när jag förnekade hens könsidentitet genom att hävda att hen bara försökte avsäga sig sin del i det patriarkala förtrycket, så deltog jag faktiskt samtidigt i cisförtrycket. Håller alltså med dig om att kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det, men menar att ett namnbyte kan leda till att även andra förtryck synliggörs och bekämpas.

  • Spännande inlägg, måste tänka mer på det :)

    Såg det här och undrade om det är ett ”inte” som saknas? Annars fattade jag nog inte riktigt bara.

    ”Att gå omkring och göra manlighet på en rad områden men försvara sig med att det inte är så en definierar sig duger (HÄR ska det väl vara ett !inte”?) i mina ögon.”

  • emil skriver:

    Ja gud vad du har rätt, som vanligt!

    Jag har länge sagt att jag hatar män, och till viss del finns det nog en grund i det, inte minst för att jag sällan under min uppväxt stämde in på de manliga kriterierna och därför blev rätt mobbad av pojkar. Och stora delar av det ”manliga” är saker jag inte har kunnat ta till mig öht, hur jag än försökt när jag var ung (aldrig våldsam, konflikträdd, inte tävlingsinriktad för fem öre, homosexuell när jag växte upp med mera – alla ”brister” i centrala delar av maskulinitet som jag upplevt det). Jag är väldigt medveten om hur jag ”gjorde kön” eftersom jag var rätt dålig på det, och hade jag varit i en annan miljö hade jag inte haft i närheten så stora manliga drag som jag har nu.

    Men att säga det i en feministisk kontext blir en helt annan sak, där blir det ett självursäktande. Ett ”jag är minsann inte som de där andra männen” – fastän jag fortfarande tenderar att bre ut mig om jag inte håller stenhård koll på mig själv och medvetet håller tyst ofta.

    Och det är samma det där med identitet. Jag skulle kunna definiera mig som queer eller liknande, men om jag gör det, som inte har några som helst problem med att leva som mansidentifierad, som har alla mansprivilegier och inte mår dåligt av att framställa mig som man – om jag nu skulle börja säga att ”jag är inte man, jag är queer” skulle det dels bli en kass ursäkt för snubbighet och dels på ett sätt skulle det kännas lite som ett hån mot alla de personer som faktiskt mår direkt dåligt av att behandlas som om de var cis.

  • emil skriver:

    ehh detta kanske förresten är underförstått i inlägget och kommentarerna, men tänker att det är värt att poängtera: att inte identifiera sig som man eller kvinna behöver inte ha en politisk grund eller vara ett ”val”, liksom. det finns självklart personer som föredrar att inte benämnas som han/hon pga en politisk analys eller så, men det finns även intergenderpersoner för vilka det betyder _skitmycket_ att respekteras som trans.

    att som transperson vilja bli omnämnd som ”hen” behöver inte ha några politiska grunder alls, det behöver inte komma ur en situation mer privilegierad än den transmän/transkvinnor har när de vill bli omnämnda han/hon.

    sen tycker jag alltid en ska respektera folks identitet oavsett om den är ”vald” eller inte, men ja, som Fanny skriver – frågan om privilegie är ju i stor utsträckning skild från frågan om identitet.

    • Vanda skriver:

      Tycker också det borde vara tydligare att inte alla som är varken män eller kvinnor är det pga något ”beslut” eller val som de gjort på politiska grunder.

        • Vanda skriver:

          Din parentes som ska förklara att det inte är de du syftar på läste jag och förstod, men den bleknar snabbt då du i texten som följer plöjer på med ett fett problematiskt sätt att uttrycka dig på. Du skriver att det inte handlar om transpersoner, men i hela resten av inlägget använder du exakt samma språk som transhatande radscums använder när de vill misstänkliggöra och ifrågasätta transpersoner.

          Jag håller med Mar* om att det låter som att du underförstått har gjort någon sorts skillnad på vilka som är transpersoner ”på riktigt” och inte, och väljer att kritisera dem som inte är trans på riktigt utan bara säger att de är det, typ. Och det låter mycket riktigt som att du avfärdar folk _du_ inte uppfattat som trans som ”män” som vill experimentera, typ. Det finns tusen anledningar till varför någon som egentligen inte är man kan uppfattas som man av sin omgivning, och de flesta av de anledningarna handlar om cissexism.

          Avfärda inte kritiken du får nu, för du som cisperson måste vara försiktig med hur du väljer att ”kritisera” transpersoner. Du är inte i en position att avgöra vad som är en giltig transidentitet och inte. Genderqueer till exempel är en riktig könsidentitet som inte kan viftas bort som något någon har ”valt” för att slippa sina mansprivilegier.

          Om det du avsåg var cismän som approprierar queer- och transidentiteter som en edgy argumentationsteknik eller liknande är det en väldigt rimlig sak att kritisera. Men det framgår INTE tillräckligt tydligt utifrån hur din text är skriven.

          • Fanny skriver:

            Jag tycker att jag förklarar mycket tydligt att det jag tycker är problematiskt är när människor förnekar att de har mansprivilegier med att de inte definierar sig som män.

            • Vanda skriver:

              Men gaaa problemet är fortfarande att du får det att låta som att könsidentitet är någonting man väljer! Vad är skillnaden mellan att ”inte definiera sig som man” och att inte vara man?

              Formuleringen ”Om en gör anspråk på att sluta vara man” är helt vidrig. Könsidentitet kan aldrig vara villkorad, framförallt inte genom cispersoners förväntningar på hur man ska leva upp till sin ”valda” könsroll.

              • Fanny skriver:

                Okej, jag ser problemet. Problemet som jag ser är att vissa verkar använda detta för att slippa ta tag i att de kan utöva patriarkalt förtryck oavsett.

  • Vanda skriver:

    Du skriver någon sorts brasklapp om att du inte avser transpersoner med den här texten, men du förklarar inte tillräckligt tydligt vad det är du syftar på för personer istället.

    Du får det att låta som att det handlar om män som väljer att kalla sig något annat för att slippa ta ansvar, har du verkligen stött på några sådana personer eller är det du som har svårt att respektera AMAB-personers könsidentitet om den är något annat än ”man”? Du säger att din text inte handlar om transpersoner men allt som följer är exakt sådana saker som folk brukar anklaga transkvinnor för, att de bara är män som inte vill låtsas om att de har manliga privilegier.

    Jag har stött på män som i alla sammanhang i livet definierar sig som män, förutom när man vill kritisera dem pga deras manlighet. Typ slänger fram ”men hur vet du att jag är man HAHA” för att typ tysta en, trots att jag hört dem referera till sig själva som män. Så jag vet att de finns. Men det framgår inte av din text att det är någon sådan typ av personer du syftar på. Du låter exakt som de radscums som trakasserar transkvinnor på internet och säger att deras könsidentitet inte är giltig. Jag hoppas att så inte är fallet och om det inte är det hoppas jag att du publicerar ett godtagbart förtydligande.

    • Fanny skriver:

      Jag syftar på personer som avsäger sig sin manliga könsidentitet i ord men inte i handling, dvs fortsätter göra manlighet men ursäktar detta med att de inte definierar sig som män.

      • Albin skriver:

        Jag har också tänkt på detta och kan ta mig själv som exempel. Nu vet jag inte om det jag tänker är samma som det Fanny tänker, men så här har jag tänkt.

        Jag är i strikt mening cisman, men jag är samtidigt extremt obekväm med män (särskitl i grupp) och manlighet som koncept och jag brukar bl.a. ibland ha kjol, rosetter i håret och liknande typiskt kvinnligt kodade saker, både för att jag tycker att det är fint och passar min personlighet och för att det s.a.s. tonar ner en manlighet i min kropp som jag är mycket obekväm med. Men om man inte har en mycket vid definition av trans* så skulle jag inte säga att jag är det.

        Detta leder förstås till att jag blir av med ett gäng privilegier som t.ex. privilegiet att inte få frågan av nyfikna barn på ica ”ÄR DET DÄR EN TJEJ ELLER KILLE?”, sneda blickar, rädsla för våld o.s.v. Men jag har också – inte minst när jag är klädd så att jag passerar som man – kvar en massa manliga privilegier, typ tolkningsföreträde och den självsäkerhet som en manlig uppfostran kan föra med sig, men också passiva privilegier som ges mig av min omgivning för att de uppfattar mig som man.

        Ett tag trodde jag (nästan) att det räckte med att hata män och ta avstånd från manlighet för att så att säga vara färdig med min del i patriarkatet, men jag har förstått att så funkar det inte. Det finns ingen stabil position. Man blir aldrig färdig!

  • Mar* skriver:

    Jag hade också önskat en förklaring och känner inte att jag blir klokare nu.

    Det jag reagerar på främst är ditt sätt att använda ordet könsidentitet som för mig är så starkt kopplat till transfrågor.

    Jag har svårt att se hur man kan prata om könsidentiteten som någonting man kan avsäga sig. Det är ett begrepp som är till för att beskriva en intern självförståelse.

    Jag förstår inte vilka det är du menar som du skriver om. För jag vet inte vilka du har träffat. Men jag får en obehaglig känsla att när du skriver att du inte menar att det handlar om transpersoner så pratar du om de du som cispersoner uppfattar som riktiga transpersoner. Jag hoppas jag har fel. Men fraser som handlar om att det är ”fett att leka med olika könsidentiteter” är väldigt problematiska och ekar cisnormativitet.

  • Ronja skriver:

    Jag tycker inte att ditt förtydligande är bra nog. Du använder precis samma språk som transhatande radscums.
    ”Har du erfarenhet av att växa upp som man och uppfattas som man så har du ett manligt privilegium, oavsett vad du känner att du är eller inte.”
    Så fort jag läste det där så vägde ditt förtydligande inte ett skit. Jag är en transkvinna som väldigt ofta uppfattas som man. Om du ser det som ett privilegium då borde du rannsaka din transfobi för det där är verkligen inte okej skrivet.
    Återigen, ditt förtydligande är verkligen inte bra nog.

  • Maria skriver:

    Jag är inte riktigt säker på hur det hjälper de transkvinnor som våldtas och mördas i Brasilien, i Argentina, hijras i Indien och Pakistan med mera att befästa det cissexistiska systemet och ”lösa alla andra problem innan vi kan luckra upp könsidentiteterna”? Eller för all del i USA, där nästan varannan HBT-person som mördas är en svart trans kvinna. Jag är inte säker på hur det hjälper transpersoner i UK som kan dömas för våldtäkt om de inte avslöjar att de är trans att vänta med att luckra upp könsidentiteterna.
    Alla kan inte konsekvenslöst välja eller inte att leva som sitt tilldelade kön.

  • J skriver:

    ”Om en gör anspråk på att sluta vara man så ska det väl ändå till att en försöker dekonstruera alla delar av sin manlighet, inte bara de en själv uppfattar som störande”

    Om en har läst dina andra texter förstår en att du anser att alla män bör dekonstruera sin manlighet och att manlighet i sig (alltså den manlighet som existserar i och pga patriarkatet) är problematisk.

    Men, problematiken ligger i att det inte framgår i texten om du ser att när det kommer till trans- och queer personer handlar det ej om ett politiskt val, att dekonstruera sin manlighet p.g.a. att den är ett problem för samhället, inte heller för att en är ”obekväm” i den, utan för att den inte ÄR en själv.
    En går inte runt och funderar över om en ska fortsätta sitta bredbent på tunnelbanan eller ta störst utrymme i en diskussion p.g.a. jobbigt för andra tjejer utan beroende över vad en känner är ett uttryck för sin egen identitet.

    Diskutera hemskt gärna hur en kan dekonstruera manliga uttryck som är problematiska för samhället men det har ingenting med queer&/trans* att göra, de har inget större ansvar är någon annan i samhället.

  • Kim i krematoriet skriver:

    Alltså. Jag tycker att det är oansvarigt att skriva ett blogginlägg i såpass generella termer, om ett så här pass komplicerat ämne. Och sedan när problematiska framläggningar från din sida synliggörs säger du typ: ”Ja, men så menade jag inte. Jag vill bara belysa -det här-.” Det ignorerar i praktiken att ditt inlägg ju insinuerar otroligt problematiska grejer, oavsett vad du menar. Tänker på detta speciellt när du själv skrivit inlägg om att det är viktigt att ta ansvar för hur en påverkar olika diskurser och se sitt inlägg i ett större perspektiv så du vet ju detta redan.

    Ta ansvar. Om du inte kan uttrycka dig väl kring detta och låta bli att skriva grejer som kan utläsas sjukt problematiskt kring sådant här tycker jag att du ska låta bli att skriva i generella termer när saker tangerar trans.

    ”Som är queer” känns superluddigt, det är ju ett enormt samlingsbegrepp med massor av olika betydelser, det känns inte 100 % självklart vad som avses. Öh. Venne. Och jag kan inte utläsa vilka personer du egentligen menar att utesluta ur resonemanget när du säger att du inte menar ”transpersoner”.

    • Fanny skriver:

      Jag ansträngde mig faktiskt för att vara tydlig med vad jag menade, uppenbarligen lyckades jag inte med detta vilket jag beklagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv