Jag har generellt rensat ut män från mitt umgänge, det vill säga; jag umgås inte med män mer än nödvändigt, jag knyter inga nya bekantskaper med män och så vidare. Detta har varit en stor livsförbättring.
En sak som blivit väldigt påtaglig för mig sedan jag slutade med detta är hur oerhört utsugande även ytlig kontakt med män är.
Så fort en umgås med män behöver en förhålla sig till dem som ett potentiellt hot, eftersom de utgör ett potentiellt hot. Sedan jag började säga till i alla fall 25 % av gångerna jag upplever att en man beter sig obehagligt så har jag knappt kunnat göra annat. Och det blir alltid en jävla diskussion om det. ”Nej du har fel jag var inte alls obehaglig”, bölar mannen tills en inte orkar längre.
Jag märker hur jag ofta hamnar i en idé om att jag skulle behöva få mannens godkännande/imponera på honom av någon jävla anledning. Typ att jag söker kompromisser och liknande. Detta är så sjukt jävla utsugande att det inte är klokt. Jag känner mig typ helt tömd på energi efteråt. Kontrasten blir väldigt påtaglig eftersom jag har så lite samröre med män i mitt vardagsliv, så minsta lilla chattkonversation kan göra en påtaglig skillnad. Jag tänker på hur sjukt jobbigt det måste ha varit innan när denna kontakt var en del av min vardag.
Andra osofta grejer män väldigt ofta gör:
- Lyssnar dåligt eller är bara oförmögna att fatta vissa grejer. Värsta är när de låtsas att de fattar fast de inte gör det??? De är ju ointresserade av något verkligt utbyte helt enkelt.
- Börjar agitera istället för att diskutera grejer. Såpass trött på detta beteende??? Speciellt när det handlar om relationen.
- Kommer med små tips/pikar/hintar om allt en skulle kunna göra annorlunda/bättre. Detta gör mig fan knäpp! Speciellt när de ska ha åsikter om Feminism. En ba: gubben jag har sysslat med detta i flera år, jag tror jag vet vad jag gör (bättre än dig i alla fall).
- Nedvärderar kvinnor/kvinnlighet på ett eller annat sätt. Så trött på raljanta utlägg om hur den och den kvinnan är ytlig/sjåpig/tramsig/våpig eller vad det nu är för fel på henne som bara måste lyftas upp.
- Över huvud taget tycker att alla ska dela deras intressen. Detta är såpass vanligt??? Alltså män som börjar prata om grejer de till och med VET att jag inte är intresserad av. Varför? Tror de att jag ska bli imponerad eller? Känner mig bara nedtryckt.
- Heterosnubbar gillar att snacka om sina flickvänner/ex/whatever, alltid utan någon större förståelse. En grej jag avskyr är när jag ska agera relationscoach till någon människa som inte vill ta in vad jag säger. Varför frågar de ens mig?? De borde ju veta att jag tycker att män förtrycker kvinnor.
- Nedvärderar relationen till exempel genom att snacka om hur soft de har det med sina manliga vänner. Jamen gå och häng med dom då ditt mähä.
Listan kan göra oändlig.
Nå, precis som i kärleksrelationer så gäller det att kvinnor för bekräftelse genom relationer med män. Till exempel den här grejen att kvinnor gärna pratar om hur många manliga vänner de har, det är samma fenomen fast i en annan form. På sista tiden har jag börjat känna typ ”tråkigt för dig som blir utsugen även i dina vänskapsrelationer” när någon kvinna kommer igång och pratar om liknande.
För grejen är att män är vampyrer. De suger ut en på energi. Även så kallade ”snälla” män gör detta.
Det är inte bara kärleksrelationer som kan avslutas, även andra relationer kan avslutas helt eller i alla fall dras ner på en hel del. Jag rekommenderar verkligen detta. Lika lite som du behöver ha kärleksrelationer med män behöver du ha vänskapsrelationer med dem. Patriarkatet lurar oss att det är ”coolt” att vara en ”pojkflicka” och bla bla men det är inte ”coolt” att bli utsugen.
Detta kanske ser härligt ut men tänk på vilken SKAM det är att inkännande, intelligenta Hermione hänger med dessa idioter hela sin skoltid och dessutom gifter sig med en av dem.
P.S. kan ni inte bidra med era värsta snubbkompisbeteenden???
Snubbkompisar som vill ligga med en har varit ett återkommande tema i mitt liv. Snubbar som låtsas att de är schyssta kompisar och som gärna deltar i samtal och låtsas umgås med en under vänskapliga former men så fort en hamnar i sårbarhet pga ledsenhet, berusning eller annat så förbyts det mot försök till närmanden, en hand där den inte borde vara, eller helt enkelt att de häver ur sig att de är kär i en, tycker att en är så vacker eller liknande. Jag var bra kompis med en kille och trodde vi var vänner men som helt plötsligt häver ur sig att han älskar mig och vill ha sex med mig. En annan kille drog fram sitt kön när vi spelade tv-spel. Det gjorde mig rädd, äcklad och förbannad men jag övertalade mig själv att jag borde vara smickrad. Dock pallade jag aldrig umgås med dem igen och ”vänskapen” dog ut. Skulle inte kunna tänka mig att ha en vänskapsrelation med en snubbe nånsin mer.
Det jättevanliga beteendet som nästan all snubbar har för sig att varje gång kvinnor dyker upp på film/serie/bild etc kommentera hur de ser ut på sättet ’för tjock/smal/små bröst/stora bröst/etc’. Oavsett vad duger de aldrig och när en påpekar att att de nästa tvångsmässigt verkar värdera fysiska attribut på de kvinnor de ser fattar de inte vad en menar. Eller att varje gång en berättar om tillfällen då män ägnat sig åt gränsöverskridande beteende (typ inte lämna en ifred på krogen trots att en sagt att en inte vill ha med dem att göra) så ska de försvara den snubben istället för att känna med en, deras VÄN. Märker hur irritationen i kroppen ökar bara av att tänka på det…
Åh! Hör igenkänning på allt det du skriver.
Mitt ex höll på så och jag orkade inte med det. Sjukt störigt och jag tog upp det med honom. Då kom det fram att han gör så för att hans förra tjej var väldigt svartsjuk. Så om de såg en film tillsammans så kände han sig lite tvungen att förklara att han tyckte kvinnorna i filmen var oattraktiva på ett eller annat sätt. Så att inte hon skulle bli ledsen.
Jag känner igen mycket av det som skrivs här, men tycker ändå att jag har givande o-utsugande vänskaper med de killar jag umgås med. Dessutom har jag sagt upp kontakten med ett par vänner som varit kvinnor av exakt samma anledningar. De killar som haft oärliga intentioner har dessutom många gånger själva slutat göra av sig när jag gått in i ett förhållande.
Jag tänker mest att om vi utesluter män ur våra liv pga att de är just män så gör vi exakt det som vi själva avskyr att män gör med oss. Exkluderar.
Jag är helt med på noterna att det i relationer till män kan vara utsugande och tröttsamt. Men det kanske inte behöver vara det? jag känner själv hur jag har lärt mig att ta mer plats av att umgås med män och de män som inte låter mig ta plats har jag inget intresse av att underhålla en relation till.
De vänner jag umgås med är dessutom väldigt olika varandra även då vi räknar bort kön ur ekvationen och jag behöver dem allihop mest för att jag har en ganska splittrad personlighet.
Precis! Speciellt det sista!
När jag berättade om mitt ex:s beteende och varför detta gjort att jag inte kunde se mig själv i en relation med en snubbe igen, så började han skamma mig för att jag drog alla över en kam, och att en bra kille (som typ han själv) skulle aaaaaldrig göra nåt sånt.
Jag har en snubbkompis som
1. Alltid ska komma med något ”balanserat” eller ”sakligt” så fort en talar om förtryck som inte han utsätts för. Kan tillägga att han ser sig själv som mycket öppensinnad och medveten…
2. Ständigt gör det du beskriver under punkt 4.
Det värsta är att han verkar tro att han ska plocka feministiska poäng hos icke-män i hans närhet när han vältrar sig i ur vilken bimbo den och den är och hur dålig den och den ”tjejfilmen” är
Modergud vad jag känner igen mig i punkt 1, hatar när män ska försöka agera professorer på områden de inte har en jävla aning om och typ ”hjälpa mig” att hantera min ilska när det enda han gör är att bekräfta sig själv och sitt stora ego.
Har inte, har aldrig haft manliga vänner, pga det är så sjukt oförenligt med ens självkänsla att ingå i en relation som man vet PER DEFINITION innebär underordning, förödmjukelse och oro. Det är inte värt ”kredden” (för jo det är kreddigt) i att ha killkompisar, att frivilligt ingå i en relation som man vet förödmjukar en är ju en form av självskadebeteende. Och det leder bara till självförakt.
Har väl typ lika många mansvänner som kvinnovänner, nu när jag reflekterar över det. Dock har jag snabbt gjort mig av med mansvänner som inte agerat vänskapligt, typ börjat stöta på en eller helt enkelt inte värderat och vårdat relationen…
Vet inte om jag bara har tur men de män jag umgås med idag är hyffsat bra män, precis som de kvinnor och icke-män jag umgås med är hyffsat bra…menar med ”hyffsat” att alla mina vänner ibland kan faila enligt punkterna i ditt inlägg, oavsett kön. Precis som jag.
Det här med manliga vänner är dock något ganska nytt för mig, tror inte att jag på riktigt blev vän med män förrän jag var typ 25. Innan dess kunde jag i princip inte umgås med män som vänner alls, till största delen pga de låtsades vara vän för att försöka få ligga, samt att omgivningen inte kunde acceptera en sån vänskap…var vi verkligen BARA vänner? Har öht blivit mer selektiv när det gäller vänskap, och umgås inte med folk som inte beter sig sjysst och får mig att må bra.
Nu kanske det där lät som nåt jäkla mansförsvar (”inte alla män” typ)…vilket inte var vad jag menade. Kan liksom fortf bli orolig över att vänskapen ska visa sig vara en bluff för att komma åt ngt annat pga litar inte på män helt och fullt i den frågan…men har väl ”valt” att ändå ge vissa män en chans så länge relationen känns positiv och jag inte får motsatsen bevisad. Gäller iof icke-männen också, men där finns inte samma ”osäkerhet”, baserad på erfarenhet. Överlag pallar jag inte män, och jag tänker själv att jag nog bara haft ”tur”. Att jag bara umgås med ”feministiska män” säger ju inget i sig (finns ju många ”feministiska män” som ex. tycker att de borde få ligga pga är ”sjysst snubbe” liksom…), det viktiga är att de faktiskt lyssnar och tar till sig; att de, när de failar, vill och försöker förändras. Samt inte på ngt sätt försöker vara ngt annat än vän. Isf kan dom dra. (Pratar alltså om just vänner nu, och inte typ bekanta en ”tvingas” umgås med ibland, där ser det helt annorlunda ut och jag kan finna det svårt att undvika dessa män utan att behöva isolera mig helt…)
Tycker inte att en ska behöva försvara varför man umgås med någon. Jag känner lite såhär att jag tycker att feminism är ett bra verktyg att se strukturer med. Men att dela upp mina vänner i två lag är ointressant och funkar inte för mig. De vänner jag har, kvinnor som män, är ofta sånna som bryter massa normer på ett eller annat sätt och som är medvetna om sig själva och kan skratta åt och jobba på sina egna brister. Precis som jag själv. Genusglasögon är jättebra när jag behöver förklara eller reda ut ett beteende som jag inte förstår mig på. Men det är viktigt att använde dem på sitt egna beteende också.
En sak som jag lagt märke till är att det tyvärr oftast blivit en av två återvändsgränder när jag varit vän med män. Antingen har vänskapen varit ett sätt för dem att skapa kontakt som de hoppats ska leda till någon sorts romantisk eller sexuell relation eller så har jag dugit fantastiskt bra som nära vän när de inte haft någon flickvän. Ungefär som om de genom vänskapen velat få tillgång till någon sorts kvinnorelation (stöd? kärlekskraft?) men sen när de skaffat flickvän så behövs jag inte längre utan kan kastas på soptippen. När det tagit slut så har manskompisarna börjat kontakta igen, utan att be om ursäkt för att de helt släppt taget om vänskapsrelationen, och utan att verka fatta att jag blivit sårad. Innan nån börjar försvara dessa killar med att de säkert strypt kontakten med sina manliga vänner också så vill jag påpeka att det dessa killar velat göra i vår relation varit ganska relationsnära saker, typ myskväll, bio, prata om ”livet”, dejtliknande ormråden som de kanske inte skulle få/ge sig tillgång till utan en kvinna som sällskap.
Som någon skrev här ovan, att de ofta försvarar andra män före mig??? Jag var skitarg och ledsen för att jag varit och tvättat bilen och ett gäng med högljudda män som tvättat sin bil hade käkat upp mig med blicken typ 500 gånger och pratat om mig på ett språk jag inte förstod så atr jag knappt vågade böja mig ner för att spola av däcken. Fick en stöttande kommentar: ”men de tittade ju bara, de GJORDE väl ingenting?”
+ alla nya bekanta män som ska bevisa att de visst är feminster och respekterar kvinnor men sedan ska försöka kyssa mig trots att de har flickvän sedan flera år tillbaka som de är ”trogna” mot och uppenbarligen inte har en deal att de kan ligga runt med HAHAHA nej tack, ajöss.
Jag har egentligen haft väldigt få manliga vänner i mitt liv. De flesta män har liksom inte intresserat mig över huvud taget. För några år sedan tänkte jag dock att jag nog borde skaffa några snubb-kompisar för att typ… ja jag vet inte riktigt, tror jag ville få fler perspektiv eller något. Kan ju inte säga att det gav så värst mycket. Även de bästa personerna av de jag lärde känna kunde verkligen ”turn on you” vid första bästa tillfälle. Någonting som gjorde mig stört upprörd vid tillfället, och även senare, var hur två av mina manliga vänner (som inte kände varandra) en gång började gadda ihop sig med värsta jargongen och släppte inte in mig i konversationen alls. Då jag till sist överröstade dem för att få en syl i vädret började de tillsammans förklara varför jag hade fel, med en ton som om jag inte kunde förstå hur det faktiskt låg till. Mitt quest efter mansvänner ligger numera på sparlåga.
Med ett par undantag har jag bara haft manliga vänner, så jag har egentligen ingenting att jämföra med. Den stora nackdelen med vänskap med män, som jag upplevt det, är att den aldrig är så där fullständigt lojal och helhjärtad (som jag lite naivt tror att kvinnlig vänskap kan vara) – när det verkligen gäller är män nästan alltid främst lojala med andra män (tex det där som andra skriver att de hellre urskuldar en annan mans dåliga beteende än stöttar en tjejkompis). Och som icke-man blir en automatiskt den som håller liv i relationen och står för största delen av det känslomässiga arbete som också vänskapsrelationer kräver. I slutänden har alla mina vänskapsrelationer med män tagit slut pga 1. han visat romantiskt intresse och sedan inte velat umgås mer när jag inte nappat på det eller 2. han skaffat sig flickvän som ”förbjudit honom” att ha kvinnliga vänner (och han har aldrig sett det värt att stå upp för vår vänskap).
Har haft flera killkompisar som försökt ”para ihop” mig med andra vänner till dem på ganska klumpiga vis. Vissa när jag tom redan vårt i ett förhållande, med kommentaren ”Men, hur seriöst är det då?”
Sjukt respektlöst.
Någon som vart med om liknande?
Visst är det något som tjejer kan göra också, men inte utan att en gett någon form av hint innan att det är ok.
Vet knappt var jag ska börja, men en röd tråd är väl att de är så sjukt självcentrerade. En mer extrem kompis gillar att se sig själv som en detektiv, vilket resulterar i creepy gissningar om mitt liv som kommer från ingenstans, typ att börja en konversation med ”så du är ledig i morgon? Baserat på klockslaget (eller nåt, jag vill inte uppmuntra honom med att fråga) Han bidrar aldrig med något i en konversation såvida han inte behöver klaga på något för mig, i stort sett allt umgänge kretsar kring hans intressen, och undantagen är när vi är en den gemensamma vänkretsen. Ändå ska han ha uppmärksamhet hela tiden och skickar meddelanden så fort jag är på Facebook – även om han vet att jag är nyvaken eller i skolan!
Så har vi ju det vanliga, att inte bli hörd såvida inte en kille säger det, i kan till exempel vara flera kvinnor som pratar om sexism i månader och en av killarna medger till sist att det var ”lite opassande.” Att man är andrahandsval, och att de inte bryr sig om att lägga band på sig för ens skull.
Jag har en frustrerande tendens att spela intresserad och överösa dem med komplimanger, men det är för att de söker bekräftelse, vilket har visat sig vara ett särskilt gissel i universitetsstudierna. Ställer läraren en svår fråga till klassen så kryper de ihop och låter tjejerna göra jobbet till slut, men de tycker de är så smarta och måste få visa det. De kan bromsa upp hela lektionen med sina ”fyndiga” frågor, avbryta genomgångar med egna idéer om hur saker ska göras, skjuta grupparbeten i sank för att de vill göra på sitt sätt istället för enligt instruktionerna och hamna i gräl med lärarna (!) för att de tycker att de har fel om den och den etablerade regeln. Och naturligtvis måste man lyssna artigt på deras storslagna idéer hela tiden, och lägga in lagom mycket uppmuntran. Nej, bevare mig från ”smarta” män!
Ett av de snubbkompisbeteenden som jag stör mig mest på: när de försöker lasta över ansvar på mig/få mig att ta ansvar för dem. Typ att jag ska komma ihåg den där viktiga grejen i deras liv om en vecka och påminna dem om det, ringa och väcka dem, boka resa åt dem om de ska till mig, osv. Jag har ingenting emot att hjälpa mina vänner, men c’mon?!
Jag har typ två nära manliga vänner, som jag vet bryr sig om mig och som aldrig skulle stöta på mig, och aldrig nånsin har varit i närheten av att göra det. Dessa två är dock undantag.
Har haft killkompisar som så fort det visar sig att det inte kommer bli nått annat än vänskap med oss, så har de inte brytt sig särskilt mycket om att hålla igång ”vänskapen”.
Nått annat som är typiskt killkompisar är att de är dåliga på att ta initiativ till att ses, att fråga hur en mår och vara genuint intresserad av en och ens person.
Jag upplever också att män inte värdesätter vänskapen särskilt mycket. De har mycket lättare att testa att dejta vänner eller ha sex med en, och tänker inte eller oroar sig inte för hur detta kommer att påverka vänskapen – helt enkelt för att de inte värdesätter vänskapen så mycket från första början.
Jag får så mycket mer i utbyte av mina vänner som inte är män. Det finns en annan kärlek och lojalitet där.
Detta beteende alltså. Jag ÄLSKAR att sitta med mina vänner och dricka te och vin och diskutera ett ämne och alla kommer till tals och bidrar och och alla lyssnar och känner in och ger ut osv. Tyvärr, med en nära vän, blir det mest en bevistävling och googla osv när jag kommunicerat en ide eller synpunkt i något ämne, lite polartänk.
Jag menade att hänvisa till 2.Börjar agitera istället för att diskutera grejer.
Jag har en killkompis som jag misstänkte var smygkär i mig i 2 år innan han till slut berättade det i samma veva som jag började bli intresserad av hans kompis (tillika min nuvarande sambo), och han är FORTFARANDE nära vän till oss båda. Tror jag ska lägga mer krut på den vänskapen, för jag har nog inte insett hur ovanligt det egentligen är.
Jag har en nära manlig vän, och specifikt för den relationen är att han är grym på att ge mig dåligt självförtroende. Kan poängteras att han även är mitt ex, och det dåliga samvetet har minskat supermkt sen vi gjorde slut, men fortfarande mer än lika nära kvinnlig vän.
Annars, bland mindre nära manliga vänner, märks väl följande:
•prata om saker som att du är expert fast du uppenbart inte har koll (blir så jävla less på det, är så utbrett bland alla, akademiker och icke-ackademiker, inom alla ämnen)
•när vi är i något större grupp: prata om saker som jag är totalt ointresserad av eller oinsatt i, utan någon jävla känsla för eller tanke på att typ se till så att alla mår bra, alla är delaktiga. Vet flera kvinnliga vänner (och även jag själv tror jag) som ganska fort märker om nån känner sig utanför, och sen typ försöker starta ett nytt samtal med den eller nåt för den också ska känna sig inkluderad i gruppen typ
Jag hade under tre år ett väldigt nära kompisförhållande med en kille som jag också bodde ihop med. Det är en lång historia men han kontrollerade mig, manipulerade mig och fick mig att göra allt för honom, även kriminella saker för att vi skulle kunna ha roligt för pengarna. Efter ett tag betalade jag även hans hyra. Han svek mig på alla sätt jag kan komma på. Han är det värsta som hänt mig. Jag har tidigare varit i ett misshandelsförhållande med en man och detta kompisförhållande var väldigt likt. Jag har numera inga killkompisar, har inte bestämt detta aktivt men blir alltid obekväm med och kring män.
Mina manvänner:
*Agiterar.
*Klagar på att de är schyssta män och därför kränkta av feministernas förutfattade meningar.
*Självcentrerade
*Tror att de fattar fast de ej gör det
*Ointresserade av mig, endast intresserad av mina tjänster (som allmän livscoach)
*Använder en som sophink och gratisterapeut
*Förväntar sig att en alltid ska finnas tillgänglig
*Drar ”roliga” skämt om tjejer/feminister/icke cispersoner etc
*Följer upp med monolog om hur fördomsfria de är
*Är as
Tänkte skriva att jag känner mig som en hora.
Men en hora tar betalt.
Min vänskap är gratis.
Fyfan.
Det där. Att vara allmän livscoach och gratisterapeut, men inte få något annat än ointresse och oengagemang tillbaka. Fy fan för det! Aldrig mer.
nr 4!!! klanka ner på andra kvinnor och kvinnors beteende/intressen, men samtidigt klargöra att jag inte är sån. jag är ju skön, liksom enkel att vara med till skillnad från alla andra komplicerade kvinnor. det har varit så sjukt bekräftande att få va med i grabbgänget och bli sedd som den *sköna tjejen* tills jag märkte hur tagen för givet jag var och hur jag inte alls va med i gänget på samma premisser som grabbarna.
tack för att din blogg är en ögonöppnare. många sådana här saker vill en ju inte erkänna för sig själv egentligen. jag gillar många män just för att de är coola snubbar. grejen är att kvinnor också beter sig på ovanstående sätt, ibland mer ibland mindre. synd att inte alla kunde vara schyssta. många är så fast i sina egon. tror det är viktigt att kunna umgås med både och, och säga ifrån då man känner sig illa behandlad eller helt enkelt ditcha vederbörande.
Bestämde mig nyligen att säga upp bekantskapen med mannen som (jag trodde) varit min närmaste bästa vän i femton år pga:
1. Han offrat vår vänskap till (inbillad) förmån av sin hetero-kärleksrelation
2. Brist på tydligt ställningstagande till min förmån trots att ingen annan konkurrerade om hans stöd i frågor som aldrig rörde ett gemensamt liv.
3. Allt han investerat invänskapen har han investerat utan kompromisser och på endast egna villkor.
4. Mycket snack lite verkstad inom området emotionellt arbete och vård av vänskap.
5. Jag har under femton års tid agerat ”platshållare” till nån jävla hetero-kärleksrelation, SERIOUSLY? Vem fan gör sånt? (Retorisk fråga)
+annat.
Känner mig grundlurad att även en så gammal och ”nära” vän ska faila så episkt på mänskliga relationer. Men. Aldrig mer män. <3
Har nyligen insett (igen) att flera nära manliga vänner inte sett mig som en riktig vän uppenbarligen utan antingen som ”någons flickvän” (även fast man blivit vän med dom samtidigt som eller tidigare än sin dåvarande partner) eller som någon som de vill ligga med. Det här beteendet har jag märkt av i andra ytliga bekantskaper och tidigare vänskaper, det har varit jävligt pissigt då med, men här har jag verkligen trott att våran och min vänskap faktiskt var värt nått.. jävligt länge.
Ja här har jag faktiskt gått runt i hela 10 år och trott att min vänskap faktiskt var värt nånting.. alltså de här personerna betydde verkligen jätte mycket, och så visar det sig att den inte var värt ett skit.
Känner mig helt jävla lurad. Så jävla mycket känslomässig investering och så visar det sig att dom inte bryr sig överhuvudtaget egentligen. Jag är bara en tjej och kan aldrig ha samma ”värde” som deras ”grabbar”. Även fast dom vännerna beter sig som skit mot dom. Men visst, då får väl skit hålla sig till skit då.
Så jävla utsugen.. och less.
Haha, är lite rädd för att umgås för mkt med manliga vänner (gäller inte alla mina manliga vänner, men de flesta) eftersom jag är orolig för att jag ska bli som de är.. Liksom börja uppvärdera det som de verkar värdera (tänker främst på ”prata om saker och verka smart fast man inte har så bra koll”) och nedvärdera andra saker (typ ödmjukhet, känna in sociala situationer, tänka på att alla i gruppen ska känna sig inkluderade).
Angående nr. 4 så har jag en vän som alltid, ALLTID, ska prata om hur tjejer beter sig på krogen. Enligt honom är de inte riktiga feminister då alla tjejer som hänger på Yaki-Da ändå bara vill gå hem och ha otillfredsställande sex med den mest tatuerade bad-boyen i baren. Det är så synd om min vän då som är en sådan snäll och fin feministpojke, men det är då aldrig några tjejer som raggar på honom på krogen! Och såhär agerar alla feminister, men såklart inte jag då jag är annorlunda (läs:tjock) och har andra bättre tankar och erfarenheter än andra tjejfeminister. Han tycker vi ska bygga hållbara vänskapsrelationer, men allting kretsar kring hans liv och upplevelser.
Jag är så inihelvete less. Ibland så är det verkligen ett under att jag inte bara slår honom så jävla hårt. Men i juni är vi klar med vårt kandidatprogram och då kan jag äntligen bli fri.
Som gaykille så har jag svårt att relatera till hur en vänskap mellan en heteroman och en heterokvinna ser ut, och vet inte vad som är jämförbart för mig? Alla mina nära vänner är heterokvinnnor eller homomän. Har ingen riktigt nära heteroman-kompis för att jag liksom aldrig får till ett djup i sådana relationer. Med straighta killar känner jag mig aldrig som bara en kompis, utan alltid som en egen kategori av kompis Som att de distanserar mig från dem själva med att alltid presentera mig som sin bög-kompis. Men vad ska man ens ha heteromän-kompisar till? Känner igen mycket av det alla skriver här. Istället för att fråga ”Hur är det med..:” så börjar många heteromän säga ”Det måste ju vara så att…”. Om du redan bestämt svaret, varför frågar du ens mig?
En väldigt provocerande grej som jag erfarit att killar gör så mycket mer än tjejer är att besserwissra genom att säga hur jag menar egentligen och hur jag är egentligen, helt enkelt att ta sig sjukt mycket tolkningsföreträde över mig som person… Typ ”men du är ju en sån typ av tjej som gör såhär.. ” etc utan att lyssna på vad jag faktiskt säger. För att ta ett exempel så förklarade ett ex till mig att jag var rädd för starka känslor när jag var osäker på vår relation och när jag försökte förklara varför… Reagerar extremt på sånt beteende nuförtiden och tål inte när någon börjar tala om för mig hur jag är.
Har även en hel del erfarenhet jag gärna skulle varit utan när killar tror jag är och gör på ett visst sätt av egenskap av tjej, ex ”du som är tjej och har långa naglar..”.. (Vilket jag absolut inte har då jag är kronisk nagelbitare).
asså feministmän är ju typ de värsta. lurar en att tro att en har ett jämlikt förhållande för att de har läst en massa feministiskt teori, dock utan att praktisera den ett skit.
Halleluja vad less jag blir på män i perioder. Några favoriter:
-män som tar det sim självklart att folk (kvinnor) ska passa upp på dem, tackar inte om man hjälper dem utan tar bara för givet eller kräver att man ska göra det.
-börjar stöta på en och slutar sen bry sig om relationen när man bara vill vara vänner. Här har man investerat tid och kraft i att vara en bra vän och så bara nähäpp.
-tar noll socialt ansvar som att typ inkludera folk utan tar upp en massa utrymme utan att bry sig om att andra är obekväma.
Tänker dock egentligen att mycket handlar om sociala hierarkier i stort, inte bara om män. Ser absolut detta beteende oftare hos män men också hos kvinnor som har rätt hög social status (typ för att de beter sig som män..)
Jag har aldrig haft någon nära manlig vän. Det närmaste några slags sexuella ”vänskapsrelationer”. De har dock varit sjukt utsugande, nästan alltid att jag gett mer bekräftelse och uppmärksamhet till mannen ifråga och samtidigt försökt släta över att han inte bekräftat/intresserat sig för/lyssnat på mig. Eller hamnat i underläge för att jag blivit kär. En annan vanlig grej var att släta över sexistiska/rasistiska/funkofoba osv kommentarer. (Typ som att försöka rädda dålig stämning i stora sällskap.) Jag har känt det även när vi umgåtts på tu man hand. Som att det varit min uppgift att försvara en ”bild” av honom som en ”bra kille”!
Även om det (i vissa fall) rört sig om ”feministiska, bra män” och ”fria relationer” har det centrala varit det sexuella och när det upphört har vi inte haft nåt gemensamt. Och så ajöss med den relationen. Har gjort några försök att få manliga vänner utan sexuell relation och ett tag tyckte jag det var ”så tråkigt att jag inte hade några”, det ”vore bra” osv. Fast varför det skulle vara bra eller viktigt kunde jag inte förklara. Nu tänker jag att det rörde sig om just att få godkännande av män och hela coola pojkflickan-idéen du nämner. Nuförtiden vill jag välja mina relationer på ett annat sätt och har slutat jaga den där ”prefekta manliga vänskapsrelationen”. Jag trivs både ensam och med andra men de viktigaste relationerna för mig har aldrig varit med män. Jag vill umgås med personer som jag kan ha ett jämbördigare, ärligare utbyte med. Och det har (hittills) varit med icke-män.
Mina vidrigaste som mansvänner alltid lyckats med:
– Stöta på mig, flera gånger har detta hänt även om han har flickvän, och sedan låtsas som att det regnar när jag påtalar det. Efter detta har han slutat höra av sig. Alternativt så har han inte flickvän men slutar vara intresserad av mitt umgänge så fort han fattar att det inte kommer ske något mer än vänskap.
– Så fort en börjar vara lite obekväm i hans tycke genom att ställa krav på lika villkor på olika sätt i relationen tappar han intresset.
– Inte ha förmåga att visa empati eller förståelse när jag ”blottar” mig känslomässigt, i stunder då jag kanske behöver det som allra mest.
– Tro att han är så feministiskt medveten och raljera om typ CA och sedan visa sitt förakt mot kommersiella kvinnliga artister eller stereotypa kvinnliga fritidsintressen.
– Oförmåga att vara tyst och lyssna när situationen kräver det.
– Ta för givet att jag ansvarar för att upprätthålla relationen, att det är jag som föreslår när vi ska ses.
– Illojalitet, upplever sällan att manliga vänner tar relationen särskilt seriöst och prioriterar i slutändan alltid sina egna intressen.
– Brist på djup känslomässig kontakt. Har i princip aldrig upplevt någon ”djuphet” i relationen utan att det finns ett sexuellt intresse inblandat.