Twittrade lite om feminism och ”peppighet”:
Tycker det är stor jävla skillnad på att känna glädje i kampen och ”peppighet” inom feminismen. Glädje känner jag när jag upplever systraskap, när jag gör framsteg, när ja får livsavgörande insikter. Det är en glädje tyngd av allvar. Däremot att vara ”peppig”, det ser jag som en fråga om att ignorera problem och att få saker att framstå som enklare än de är.
Jag kan känna tillfredsställelse över framsteg utan att behöva omfamna F!:s ”det händer nu”-retorik. Min feministisk övertygelse bygger inte på att ”ha kul” utan på en genuin önskan om om och tro på ett bättre samhälle. Jag tror inte att feminismen tjänar på att människor skyr allvaret i politisk kamp, de uppoffringar det innebär.
För mig är en av de mest stärkande tankarna just att jag gör val, att jag offrar någon för övertygelse och kamp. Att jag är ett subjekt. Jag tror inte på självspäkande, men jag tror inte heller på att få saker att framstå som enklare än vad de faktiskt är. Jag tror på att glädjas åt varje litet steg, att se varje insikt, varje systraskaplig handling som ett värde i sig men också ett steg framåt.
För mig är det självklart att kamp och glädje hör ihop. Jag känner glädje när jag knyter vänskapsband i kampen för frigörelse, när jag själv arbetar aktivt för att förändra mitt liv och världen omkring mig, när jag tillsammans med andra får och delar med mig av livsavgörande insikter, när jag själv tar steg mot frigörelsen som jag aldrig hade tagit utan feminismen.
Jag ser dock stor skillnad på denna glädje och det där ytliga, peppiga, glättiga ”det händer nu”, ”det feministiska genombrottet är här” och så vidare. Ungefär som om vi behövde ljuga för att glädjas. Det finns gott om saker att glädjas åt när det kommer till feministisk kamp utan att behöva blåsa upp det till dessa enorma proportioner.
Många verkar resonera utifrån att folk kan bli ”bortskrämda” från feminismen om det framstår som svårt, men jag tror att motsatsen sker också. Många känner sig alienerade när framsteg de själva inte märker någonting av firas som om det vore en stor omvälvning av sakernas tillstånd.
Politisk kamp handlar mycket om att streta på i det lilla, och en måste hitta någon slags glädje i det för att orka. Men den glädjen behöver inte innebära förljugenhet, för det får nog snarare motsatt effekt. När lögnen uppdagas så går luften ur helt och hållet.