Etikett: vänskap

Fick denna fråga på ask:

tips på hur en hanterar nära vänner som försummar en pga förlorad i kärleksrelation, överseende?

Jag tycker detta är en svår fråga. Å ena sidan har jag själv varit vännen som blivit försummad och vet hur svårt det är och ont det gör. Å andra sidan har jag själv varit den som isolerat mig i en parrelation och försummat andra.

Att inte ställa krav på sina vänner att de ska ombesörja ens relation kan vara problematiskt för ens integritet. En ska inte behöva ta vilken skit som helst. Samtidigt tror jag att denna isolation många gånger sker ofrivilligt från den andra partens sida.

Till exempel: i många relationer så förekommer det att den ena försöker kontrollera den andres sociala liv och begränsa umgänget med till exempel vänner, till exempel genom att förutsätta att en ska umgås, genom skuldbeläggande, genom att nedvärdera vännerna och så vidare. Detta är ett av de första stegen i normaliseringsprocessen som förekommer i misshandelsrelationer.

I den relation där jag isolerade mig som mest från annat socialt umgänge blev jag ständigt utsatt för pikar om hur oduglig jag var socialt vilket gjorde att mitt självförtroende sjönk i botten och jag knappt vågade umgås med folk utan min partner. Jag var helt enkelt övertygad om att jag var illa omtyckt. Jag mådde också dåligt av relationen vilket gjorde att jag hade väldigt lite ork. Det hade varit jättebra för mig om mina vänner hade varit mer på mig om att umgås då. Jag förstår att de inte orkade eftersom jag sa nej så ofta, men det var för att jag var så himla övertygad om att jag inte var kapabel till socialt umgänge.

Jag tror generellt att det är viktigt att visa att en finns där för sina vänner, men jag förstår om en inte orkar för att en själv känner sig sviken av dem. Försök tänka att det inte är personligt utan att det handlar om att patriarkatet är starka grejer.

Ofta när folk beklagar sig över sina vänner eller sin partner så får de rådet att ”lämna” och liknande. Typ ”om de inte är snälla så förtjänar de inte din vänskap/behöver du inte dem som vänner”. Detta är ett jävligt problematiskt råd, eftersom socialt sammanhang inte är något en kan välja bort hur som helst utan ofta är fundamentalt för ens liv, speciellt om en till exempel går i skolan med sagda vänner.

Jag fick denna kommentar när jag skrev om konstruktivt manshat som jag tyckte var intressant angående detta:

Tänker att det är en privilegierad situation att kunna välja och vraka bland möjliga relationer och bara plocka ut de bästa. Kanske är det så för många, men absolut inte för mig. Många flyttar, psykiska problem (bla svår social fobi), inget arbete (eller andra ”naturliga” tillfällen att träffa folk) osv gör det i princip omöjligt att överhuvudtaget få och behålla varaktiga vänskapsrelationer. Att då i alla fall leva i en parrelation – som kanske inte är perfekt, men fungerar – ger ekonomisk och social trygghet vilket är värt otroligt mycket för den som inte har några skyddsnät att falla tillbaka på.

Ofta är det nog så att vänskapsrelationer förutsätts. De beskrivs som oproblematiska, en bara ”har” vänner, något som absolut inte alltid stämmer.

Ett privilegium jag onekligen har är ett socialt nätverk, dels ett existerande men också en förmåga att skaffa ett. Jag har inte svårt att ta kontakt med folk, hittar för det mesta någon som uppskattar mitt sällskap och så vidare. Jag har även växt upp i en stad (Stockholm) där det finns mycket människor och som folk i regel inte flyttar ifrån. Detta gör att jag har en möjlighet att välja mitt umgänge på ett ganska aktivt sätt, något jag alltid har gjort och som givetvis påverkat mitt sätt att se på relationer. Jag tänker mig helt enkelt att det är möjligt för mig att skapa nya relationer när gamla tar slut. Jag inser att alla inte har dessa möjligheter, på grund av materiella så väl som mentala hinder.

Däremot har det ofta blivit så i parrelationer att min tilltro till min egen sociala förmåga sjunkit markant. Efter min första relation så chockade jag mig själv genom att åka utomlands ett år för att tvinga in mig själv i nya sociala situationer, eftersom den dåvarande partnern hade fått mig att skämmas så mycket inför min sociala inkompetens (brist på artigheter, trevligheter och ”värdighet) och fått mig att må såpass dåligt och blivit såpass socialt beroende av honom att jag hade isolerat mig från allt umgänge som inte inkluderade honom – detta gjorde att många relationer förfors.

Så jag tänker att det är en växelverkan – om en saknar eller upplever att en saknar möjlighet att vara socialt framgångsrik så är det lättare att en blir beroende av en eller några få relationer, ofta en relation med en man. En sådan relation blir i sin tur ofta direkt utsugande av det sociala livet. De kräver så mycket tid, de är så bekväma, de bryter ofta ner ens självförtroende och så vidare. De få vänskapsrelationer en har kanske dör ut och så vidare. Detta är en situation som jag tror måste bekämpas, vilket inte innebär att det är ett ansvar som ligger på den individ som hamnat där. Snarare ser jag det som en kollektiv angelägenhet som alla som är feministiskt engagerade borde ta på största allvar. Jag ser det som mitt ansvar att inte återigen fly in i en heterorelation bara för att det är bekvämt, utan att prioritera relationer med ickemän.

Så hur gör vi? Jag tänker att detta är en del i en systraskaplig praktik – vänskap. Jag tänker också att det handlar om att bygga upp sociala sammanhang som inte bygger på att hänga två och två, eftersom sådant umgänge ofta är utmattande och kräver mycket av de medverkande för att fungera, utan att skapa feministiska rum och att också bjuda in människor till dessa. Att verkligen vårda de positiva relationer en har ömt. Att aktivt prata om detta i sina vänskapsrelationer, och inte bara låta det passera. Att jobba på sina vänskapsrelationer på samma sätt som en jobbar på sina kärleksrelationer.

Det är viktigt att ha lika stor respekt för vänskap som för ”kärlek” – vänskap kan också vara väldigt destruktiv, skada mycket, på samma sätt som den kan vara en väldigt stark positiv kraft i ens liv. Att vara aktiv i sitt skapande av vänskapsrelationer på samma sätt som en är aktiv i att till exempel ”dejta” ser jag som en feministisk praktik.

Jag skrev ju om det här med vänskap innan, men känner att jag kanske inte fick med hela sanningen. Det finns såklart en massa problem är det kommer till vänskap mellan kvinnor.

1. Vi luras att vi skulle vara sämre på vänskap än män. Detta tar sig många olika uttryck. En vanligt form är det här snacket om hur kul det verkar att ha ett ”grabbgäng” men avslappnat umgänge. Som om kvinnor inte skulle kunna ha avslappnat umgänge i grupp? Nä, för det lär en sig ju från dagis att ”tjejer inte kan umgås fler än två”. Alla konflikter mellan kvinnor tolkas i ljuset av att kvinnor är bråkiga och falska, medan konflikter mellan män tolkas på helt andra sätt.
2. Saker som kvinnor gör i sina relationer med andra kvinnor nedvärderas konsekvent. Till exempel; gå på toaletten tillsammans (jämför med den sterotypt manliga motsvarigheten ”kissa i kors”), sminka sig tillsammans, prata ”tjejsnack” (typ om ”killar” och ”relationer”) eller vad det nu kan röra sig om. Det anses töntigt och fjolligt att göra dessa saker och kvinnor antas också göra dessa saker med varandra fast kanske så inte ens är fallet.
3. Det är ”status” att som kvinna ha många manliga vänner eftersom män har högre status än kvinnor. Att som kvinna ”gå hem” hos killarna oavsett om det är som vän eller som partner ger status. Givetvis skapar den här lilla situationen en jävla massa splittring mellan kvinnor. Det är inte kul att ständigt behöva gå omkring och vara rädd för att en ska bli bortprioriterad för något jävla manssällskap som tyvärr så ofta händer.
4. Män är ena jävlar på att manipulera och isolera kvinnor. Främst gör de detta inom så kallade heteromonogama relationer där kvinnan sugs ut på livskraft och passar upp på mannen medan han ägnar sig åt diverse självförverkligande aktiviteter som ”sport”, ”ha ett band” eller ”ta en öl med grabbarna”. Har själv många gånger varit i situationen där jag prioriterat bort relationer med kvinnor helt enkelt för att jag varit förjävla känslomässigt beroende av en man. Kul liv!
5. Vi lär oss att den heteromonogama relationen är den viktigaste. Kvinnor lär sig att det viktigaste är att ingå i en heteromonogam relation och sedan hålla ihop denna. Inte konstigt att det är svårt att prioritera sina vänskapsrelationer då, eftersom monogami kräver så mycket mer av kvinnor än av män.

Detta leder ofta till att vänskapen kvinnor emellan blir en slags avstjälpningsplats där en hämtar kraft och stöd för att orka gå tillbaks till sitt verkliga liv där en istället ägnar sig åt att dalta med olika män, vilket såklart är helt överflödigt då det ofta tar så oerhört mycket mer än det ger att ägna sig åt detta sisyfosarbete som är att försöka utvinna något av substans ur en relation med en man. Jag har sett många relationer kvinnor emellan, inklusive mina egna, gå detta bittra öde till mötes. I tonåren hade jag många djupa vänskapsrelationer med kvinnor där vi verkligen levde tillsammans, gjorde mycket saker tillsammans och så vidare, men sedan skaffade sig någon en partner och samvaron började alltmer handla om att prata om hur en ska hantera män och livet i största allmänhet. Det är absolut inget fel på detta, det är något en behöver också, MEN det gör att en kanske inte har så jävla kul med varandra. En utför känslomässigt arbete med varandra, men en uppskattar inte varandras sällskap bara för själva sällskapets skull.

Så vad göra åt detta? Jo, identifiera dessa hot mot den kvinnliga vänskapen och försök överbrygga dem. Målet, som jag ser det, är inte att ha många kvinnliga vänner vid sidan av sina heteromonogama relationer utan att faktiskt leva med och för andra kvinnor. Sedan kanske vissa av dem har relationer med män, men det behöver inte betyda att en själv måste ha det.

Våra vänskaper med varandra ska inte finnas till för att hantera det skittråkiga livet i heteromonogama relationer, utan de ska få finnas för sin egen skull.

Det finns vissa män som tycker att det är väldigt viktigt att berätta att ickemän minsann är jättedumma och falska mot varandra, till exempel Calle Schulman här:

Män gillar att låtsas att relationer som inte innehåller en man inte är något att ha. Det gillar också att prata väldigt mycket om hur bra det är mad manlig vänskap och hur mycket de gillar att hänga med ”grabbarna”. Men ändå hänger de så jävla lite med ”grabbarna”? När de hänger med ”grabbarna” så är det sällan att de typ engagerar sig i djupa förtroliga samtal utan de typ… dricker öl? Sparkar på en boll? Gör någon annan ”aktivitet”. Fan vet jag men inte verkar de stå varandra särskilt nära.

Det är väl för övrigt känt att det ofta är så att män efter skilsmässor blir väldigt ensamma eftersom det i regel är kvinnorna som upprätthåller kontakten med omvärlden. Så mycket för den ”vänskapen”. Givetvis vill män gärna att vi ska vara lika utelämnade till dem som de är till oss, och därför så tjatar de om att det inte är soft med kvinnlig vänskap. För att de ska kunna isolera oss i dessa tråkiga tråkiga parrelationer, få oss att tro att det ä det vackraste sannaste mest kärleksfulla en kan uppleva.

Givetvis måste män göra sitt bästa för att få oss att föredra deras sällskap framför det uppenbart överlägsna sällskapet av andra ickemän. Jag förstår det. Och det tragiska är att det fungerar. Så många gånger har män lyckats slå in kilar mellan mig och mina vänner och detta är något jag sörjer. Många har jag förvisso fått tillbaks, men det finns de jag har förlorat också. Män har fått mig att tro att deras sällskap är så mycket mer värdefullt.

Nära relationer som inte innehåller eller kontrolleras av män skrämmer män så oerhört mycket, för de är rädda att det ska bli uppenbart för oss att de faktiskt ofta är jävligt överflödiga. Att en faktiskt inte behöver en man. Denna sanning får under inga omständigheter uppdagas då det skulle innebära slutet för det glidiga liv män lever när de surfar på känslomässigt arbete utfört av andra.

Jag tänker också på när jag har mått dåligt och varit i relationer med män. Jag har alltid kunnat vända mig till mina ickemanliga vänner och prata om saken. När männen jag har haft relationer med har mått dåligt har de däremot antingen vänt sig till mig eller hållit käft.

Visst är relationer med ickemän inte heller någon dans på rosor, relationer kräver alltid arbete. Sådana relationer kan också gör ont som fan, den kan svikas, det finns maktspel även där. Men generellt känner jag att ickemännen i min närhet hjälper mig att utvecklas, medan männen stannar mig. Jag får energi av att umgås med ickemän, och umgänget med män tar den ifrån mig.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution. Varje kväll utan män är början på feministisk organisering. Men det handlar om att ta den kvinnliga vänskapen från att vara ett komplement, en känslomässig buffert samtidigt som en tragglar på i tråkiga relationer med män, till att vara själva huvudsaken, anledningen att en lever.