Kontaktsökande män.

Jag fick följande fråga om män som söker kontakt som jag tänkte svara på:

Ibland händer det mig när jag går på stan/åker tunnelbana/är i någon affär eller liknande att det kommer fram någon man som börjar prata med mig. Mannen som kommer fram frågar mig olika saker som typ hur gammal jag är osv. Jag tycker att situationen blir extremt jobbig och stel. Så fort som möjligt försöker jag fly situationen och låtsas som att jag har bråttom någonstan, känner mig sen otrevlig mot mannen som bara var vänlig. Vet inte om anledningen till att jag tycker att det känns jobbigt beror på Sveriges stela kultur där man inte pratar med främlingar. Hur tycker du att jag ska hantera det här? Tror du att det har med patriarkatet att göra att en del främmande män börjar prata med mig (trots att jag är så uppenbart besvärad av det)?

Ibland så pratas det om hur HIMLA TREVLIGT det är när främlingar tar kontakt med varandra och så vidare. Jag kan väl känna lite sådär att näääeh, det behöver verkligen inte alls vara en särskilt soft grej. Det som kan framstå som en *skön grej* utifrån kan vara en mycket obehaglig upplevelse för den som blir utsatt. Till saken hör att många tar illa upp och blir förbannade när en inte möter deras kontaktsökande med entusiasm. Oavsett om det har med Sveriges ”stela kultur” (som jag för övrigt inte tror ett skit på) att göra eller inte så är det din rättighet att ha gränser för din integritet som respekteras.

Jag upplever att en som kvinna ofta förväntas vara jävligt glad och trevligt mot första bästa som får för sig att hen vill snacka med en. Typ främmande män som vill hålla på och ”skoja” med en (verkligen en grej jag avskyr djupt) och som en förväntas besvara med att skratta lite överseende. Jag tycker att det kan vara väldigt obehagligt när främmande män tar kontakt med mig på ett oberäkneligt sätt, alltså på ett sätt där det känns som att de tar kontakt enbart för kontaktens skull och liksom vill att jag ska ge dem någonting.

Jag upplever i princip aldrig att kvinnor tar kontakt på motsvarande vis, så jag skulle absolut säga att det har med patriarkatet att göra. Det är väl samma som alltid, det vill säga att män anser sig ha rätt till kvinnor på olika sätt. Ovälkommet och obehagligt kontaktsökande kan vara påträngande på samma sätt som till exempel tafsande.

Jag tycker personligen att dessa situationer är sjukt svåra att hantera. Jag märker liksom hur det verkligen sitter i mig att jag ska vara trevlig och tillmötesgående mot främmande män, och jag blir ofta nervös när jag är i sällskap där detta inte efterlevs.

Vissa män verkar också tycka att det är roligt när en besväras av deras kontaktsökande, detta gör mig oerhört provocerad. Har varit med om ett flertal gånger att män skämtat om att jag är ”blyg” och liknande när det verkligen bara handlat om att jag tycker att det är jävligt osoft att de kontaktar mig. Av någon anledning tycker många män att det är roligt när en kvinna reagerar såhär på deras kontaktsökande, jag kan inte tolka det på något annat vis än att dessa män är sadister som njuter av att kränka kvinnors integritet.

Hur kan en då hantera detta? Jag tror ärligt talat att metoden ”låtsas ha bråttom” är den bästa i många sammanhang. Att säga ifrån kan som sagt leda till ännu mer förtjusning från de kontaktsökande männens sida, och sånt kan vara jobbigt oavsett om en vet att en har rätt till integritet. Många kvinnor känner sig dåliga om de inte säger ifrån ordentligt, men det tycker jag verkligen inte en ska göra. Om en känner obehag i en situation är det viktigaste att ta sig ifrån den situationen, inte att leverera ett feministiskt korrekt svar på tal.

Om en nu orkar göra något mer än att bara fly situationen på det smidigaste sättet är det väl bara att avböja kontaktsökandet på ett lämpligt vis. Jag brukar ganska ofta göra någon ful gest om det är någon som ”söker kontakt” på ett ohövligt sätt, typ busvisslar eller tutar på en. Vid tillfällen då det inte rör sig om direkta otrevligheter tror jag att metoden ”ickebekräftelse” kan vara ganska bra, typ att markera att en noterat kontaktsökandet men inte mer än så. T.ex. om en man skämtar med dig: skratta inte om det inte är roligt, gör dig inte till på något vis. Detta får de flesta män som agerar såhär att känna sig osäkra nog för att lägga ner, de vill ju liksom ha respons och är troligen ganska vana vid att få det också.

Ett annat problem en kan stöta på i liknande situationer är då dessa män kräver att en ska försvara sitt ställningstagande att inte ge dem den uppmärksamhet de vill ha på olika sätt, och då kan det ofta vara så att en liksom trasslar in sig i en lång jävla harang av ursäkter och förklaringar oavsett om en vill det eller inte. I samma genre ingår män som liksom vill ”förklara sig”, ”få en andra chans” och liknande trams. Något sådant kan en såklart inte förvänta sig om en betett sig dumt till att börja med. Jag brukar hålla mig väldigt kort med att svara om det kommer ytterligare kontaktförsök efter att jag avvisat kontakt. Jag har absolut ingen skyldighet att svara på ytterligare kontaktförsök efter att jag avsagt mig kontakt, den som utsätter en för detta förtjänar verkligen ingen respekt.

36 reaktioner till “Kontaktsökande män.”

  1. Jag avskyr det! Det händer inte sällan att män kommer fram och börjar ställa en massa frågor, tex ”har du pojkvän” och liknande som jag abslout inte vill berätta det första jag gör med en ny bekantskap. ELLER, ännu värre; Om enda anledningen till att de ska sluta söka är att säga att en har pojkvän! Alltså; Jag säger NEJ, jag är inte intresserad och mannen ba ”jaha, har du pojkvän?” och det är enda sättet som får dem att sluta och lämna en i fred. Jag hatar det.

  2. Markoolio: ”Hej stumpan du är fin idag & gud vad du dansar bra. Hon sa ”Tack ska du ha, men vet du vad, du är ful & äcklig så du kan dra!” VA!? Okej, jag ska inte tjata, men jag måste fråga: är du flata?”
    Denna förklaring till varför en inte besvarar ”Random främlingman som kommer fram”’s intresse & den att man har pojkvän, det är dom enda godtagbara anledningarna verkar det som.

    Följande scenario har jag &så vart med om:
    Jag & ett ex som jag, efter att vi gjort slut första gången, ibland hånglade med när vi sågs ”ute” blev tillsammans igen & kom att prata om dessa hångel-hookups när vi var ”in between” att vara i ett förhållande, & vi ”tävlade” skämtsamt om vem som varit mest dissig mot den andra, & jag tog upp ett tillfälle då jag dissade att följa med honom hem, & han ba(helt allvarligt): Ja, men det var ju bara för att du hade mens!” (dvs, i hans ögon: oknullbar). Han blev helt, heeelt oförstående när jag sa att eh, nej det hade jag inte?

    Jaja, är jävligt trött på snubbar som kommer fram. Värst är dom som kommer in & avbryter när man står & snackar med sina tjejpolare & upprepande ggr försöker sticka in kommentarer när det är helt obvious att man är mitt uppe i ett djupare samtal om något. Eller sådana främlingmän som kommer fram: ”Hej, jag måste bara säga att du är väldigt söt” – Hur snygg jag än tycker att killen ser ut/verkar vara så tycker jag det är så fruktansvärt obehagligt, hur ska man bete sig? Hur förväntas man bete sig? & så kanske hans kompisar står lite längre bort & beskådar situationen. Gah, får ryck. Då diggar jag mycket mer, trots att det ganska omgående visar sig vara uppenbara raggningsförsök, killar som frågar om man har tuggummi. Haha. Även om båda ”vet dom outtalade spelreglerna” kan båda låtsas att det bara är just en tuggummifråga när jag dissar/dom ggr jag dissar.

    1. Kom på en till, tuggummikillar (& andra) som jag dittills tyckt verkar intressanta som tre-fyra meningar in i gejmet/samtalet måste ”ta avstånd” från någon typ av tjejer, från min sida oprovocerat innerligt känner att dom måste berätta att dom tex ”gillar inte blonda små tjejer med små kläder, inte min stil” som hänvisning till typ varför dom kom fram till mig (som har femhundra färger i håret & är medellängd, osv). Ba JAA, vill ha dessa sköna snubbar som dissar andra tjejer för att ställa sig in.

    2. Det där med tuggummit hade jag inte fattat direkt. Jag hade svarat ja eller nej beroende på om jag hade tuggummi eller inte. Det är lite som när jag var på gymmet med en kompis och en kille kom fram och undrade om jag kunde visa honom hur jag stretcha ryggen. Det gjorde jag, men gav ingen mera uppmärksamhet till honom. Efteråt sade min kompis att han hade raggat på mig. Det hade jag inte alls märkt.

  3. senast jag var med om detta var för några veckor sedan, då var det en väldigt full man som kom fram och hälsade och frågade vad jag hette. jag sa vad jag hette och stirrade sedan argt på honom tills han gick. det var en så himla soft känsla att se honom bli så skamsen, skulle dock inte vågat göra detta om han var nykter eller med några kompisar.

  4. Jag gillar inte alls när främlingar tar kontakt med mig. Jag är helt enkelt inte en sådan som tycker om att prata med random främling på stan. Det är en sak om någon ger mig en snabb komplimang för min fina outfit men en annan sak om någon försöker få igång en diskussion med mig när vi delar bänk och väntar på tåget. Jag hade inte riktigt varit med om det här fenomenet förrän jag flyttade från landbygden i Norrbotten till en stad i södra Sverige. En av mina första upplevelser med kontaktsökande främlingar var en man som började prata med mig när jag satt på en bänk och beundrade utsikten. Han var till en början trevlig men sedan började samtalet gå in på porrtidningar och dylikt och jag blev skitskraj. Med den upplevelsen i bakhuvudet är jag ganska misstänksam mot kontaktsökande främlingar än idag.

  5. Så himla hög igenkänningsfaktor på detta. Upplever ofta att det enda som verkligen hjälper är att säga att en har pojkvän eller att en måste skynda sig någonstans. Vilket är oerhört frustrerande eftersom det första svaret får en att känna sig som någon slags ägodel (det huvudsakliga skälet till att jag inte är intresserad är ju just att JAG inte är intresserad, inte att min partner har något emot saken) och det andra svaret tvingar bort en från platsen i fråga.

    Första gången jag, istället för att vara trevlig tillbaka och sedan behöva ta till något av ovanstående alternativ, helt enkelt svarade reserverat och dissigt var för bara några dagar sedan och det var så extremt skönt. Tyvärr fungerar det ju inte om en har att göra med verkligt påträngande personer.

  6. Detta händer mig ytterst sällan men när det händer brukar jag säga: ”Jag vill inte prata med dig” eller bara titta på honom i tystnad tills han stött går sin väg.

    Däremot händer det mer ofta att män, oftast byggarbetare eller liknande, tar sig friheten att härma mig och exempelvis sättet jag går på genom att marschera på stället (läs: de stör sig alltså så till den milda grad på att jag går ”okvinnligt” att de känner ett otvingligt behov av att lägga ned sina redskap och härma mig) Detta gör mig så jävla sne. De gånger jag finner mig brukar jag stanna och fråga om de har psykologiska problem. Andra brukar ta sig friheten att kommentera att jag ser sur ut, arg ut, att jag går argt och bestämt och så vidare, jag finner det väldigt märkligt att man helt sonika går fram till en främmande människa och berättar sådana saker.

  7. Tack för att du än en gång skriver så bra – massor av igenkänning.

    Jag gillar att prata med främlingar, men det märks direkt när män inte möter mig som människa och vill ha en pratstund på tåget/bussen för att sen skiljas åt, utan liksom ser en som en brud att ragga på. Uäk. Brukar vifta lite med vänsterhanden med ringar på då och oftast fattar de hinten, synd att det ska behövas bara. Vet tjejkompisar som har ”falska” förlovningsringar när de går ut bara för att få vara ifred. Tack för den bajsmackan, patriarkatet.

    1. Så om man vill ragga på någon man finner intressant, och har en chans, vad är din lösning på problemet? Jag tycker det vore trevligt om både fler tjejer och killar gjorde det, för att inte gå miste om tillfällen.

      Sen skall man förstås respektera folk som inte vill bli pratatde med och likande, men det är ju omöjligt att veta innan.

      1. Är det verkligen omöjligt att veta innan? Här kommer några tips. 1. Personen tittar på dig och håller fast blicken längre än vad som är brukligt. 2. Detta händer mer än en gång. 3. Om du ler mot personen så ler den tillbaka. I detta fall är det troligtvis grönt ljus att ta kontakt på ett trevligt och respektfullt sätt. Är det verkligen så svårt?

        1. Nu raggar jag inte på randomfolk(men det vore ju festligt att testa) så jag vet inte vilka eventuella svårigheter man ställs inför i en sådan situation, men föredrar själv att kommunicera med ord. Men det är väl nog rimligt att tänka på lite mer än det som det du skriver.

          1. Att du föredrar verbal kommunikation är ett jävligt dåligt argument för att sätta andra människor i situationer som kan vara obehagliga och obekväma för dem.

            Jag är så förbannat trött på snubbar som tycker att de ju måste få försöka ragga på kvinnor för det är ju så jävla svårt att veta på förhand om någon kommer ta illa upp eller om det kommer fungera. Nej, det måste ni faktiskt inte alls få. Jag vet inte vems absurda påfund det är att möjligheten att en man kanske kan få ha sex med en kvinna skulle trumfa precis allting annat, men nej. Jag bryr mig ganska lite om chansen att nån random snubbe får ligga och jävligt mycket mer om att jag och mina fellow kvinnor ska få kunna vistas på offentliga platser utan att främmande män ska försätta oss i situationer där vi känner oss obekväma, rädda, irriterade, ledsna eller en samling andra obehagliga känslor.

            Jag går mycket hellre ”miste om ett tillfälle” än utsätter någon annan för en skitjobbig situation. Är det så jävla mycket begärt att män ska resonera likadant?

  8. Jag svarar alltid med ett iskallt ” Hur så?” om jag får ovälkomna frågor av random slemmig typ. Brukar funka. Total ignonering och att gå därifrån brukar också funka. Helt jävla sjukt att man ska behöva hålla på så.

  9. Jag avskyr också när främmande män kommer fram. Var dock i Marocko för ett tag sedan och hade läst att män där skulle vara väldigt slemmiga mot kvinnliga turister – men upplevde tvärtom att det inte alls var så. Fast att jag pratade med främmande män varje dag så upplevde jag inte en enda av dem som opassande, sexualiserande, att de gjorde anspråk på en eller tittade på en som en bit kött – fast att jag som tjej i klänning och bara ben strövade runt helt själv på gatorna, gick in i små affärer med bara män i, caféer med bara män på, osv. Det var som att ingen liksom brydde sig (förmodligen för att sex är tabu och kvinnor inte är extremt sexualiserade osv?). Jag fattar ju att Marocko inte är ett föredöme på något sätt, men ändå, i ett afrikanskt, muslimskt land, rankat som ett av de mest ojämlika i världen, kände jag att jag blev mött som en -person-. Männen stirrade inte, gick inte för nära utan var måna om avstånd även i folkmassor, och var liksom aldrig utmanande. Kan liksom inte beskriva hur skönt det var att få lite fysiskt och mentalt space? Som jag inte känner att jag har i Sverige, ett av världens mest jämställda länder…

    1. Kanske bemöter de turister annorlunda är ”inhemska”. Tänker att det kan finnas en del kolonialism osv bakom det också. Men det låter soft hur som helst.

      Kan själva uppleva att män som inte kommer från västerlandet har en mycket trevligare sätt att ta kontakt, typ att de inte utgår från att de har någon slags rätt till mig utan snarare blir glada om jag besvarar deras kontaktförsök.

      1. Det är nog väldigt olika mellan olika män oavsett var de kommer ifrån. En gång när jag satt och väntade på några kompisar kom det fram en man från något Mellanösternland och började prata med mig. Jag var inte på prathumör, så efter en stund sade jag: ”Jag vill inte prata mer”. Då frågade han om jag var rasist.

        En annan mer obehaglig händelse inträffade när jag börjat umgås med en granne. Han var hemma hos mig och kom in på ämnet raggning. Han sade: ” Vi svartskallar tar inte ett nej.” Jag blev jätterädd och sade något om att då får en skrika nej tio gånger och slåss. Efter det ville jag aldrig träffa honom igen.

        De flesta av mina obehagliga upplevelser av män har varit med män med europeisk härstamning.

    2. Muslimska män har faktiskt en enorm respekt för kvinnor, något västvärlden har mycket svårt att förstå. Tro mig, jag vet. Ska snart gifta mig med en muslimsk marockansk man och har aldrig blivit bemött på ett så respektfullt och människovärdigt sätt som av honom och hans kompisar – och möjligtvis mina kristna manliga vänner. Då är svenska random snubbar på stan ett mycket större problem.

      Fast jag hade iofs större problem med detta när jag var i Egypten än när jag var i marocko också, så det kanske beror på var man kommer ifrån också…

  10. Åh detta ständigt påpockande ämne! Och det faktum att ordet ”uppskattning” ofta kopplas till denna sorts kontaktsökande, speciellt när ”komplimanger” bakas in i det hela. Att utgå ifrån att vad en än sitter/står/går och håller på med är kontakt med en man det en innerst inne går och väntar på… Alla gånger jag varit mitt uppe i en intressant tanke och avbrutits av den skiten. Det är inte uppskattande att reduceras till något som står så totalt under män i hierarkierna att det är deras time of day/bekräftelse en går och längtar efter. När kommer den skolpliktade mansutbildningen som varje människa som fostras in i detta förtryckar-status-quo måste gå igenom för att få offentlighets-körkort? Hoppas att du Åström, när den dagen så äntligen kommer är med och utforma det hela.

  11. Jag tror absolut det handlar om att män anser sig ha rätt till kvinnors uppmärksamhet och tid. Alla kvinnor som är ute i det offentliga rummet (utan sällskap av en man då) är det fritt fram att prata med, de är inte där för sin egen skull.

    Jag hatar verkligen när män tar kontakt på detta sätt. En gång i somras så var jag på väg upp efter att ha badat och läst vid stranden där jag bor. På parkeringen typ 50 meter bort från där jag suttit börjar en man fråga om boken jag läste var bra. Som jag hade haft i en påse hela vägen upp, som jag hade suttit o läst med ryggen mot de flesta på stranden, och jag hade inte sett honom innan. Och som på reflex började jag svara för att det är det en lärt sig, och vi började prata och han sa att jag var fin, frågade om jag ville bli hans vän osv. I de situationerna brukar jag typ ta deras nummer om de frågar om vi ska byta nummer för att sedan bara ta bort det, och inte ge ut mitt. Och han fattade ju att jag egentligen inte ville ha kontakt, ”jag tror inte du kommer ringa men okej”. Om du fattar att detta var ovälkommet varför inte be om ursäkt? När jag kom hem började jag gråta för det var så obehagligt att han hade suttit och tittat ut mig och skulle använda det i raggningen. Jag hade haft jättetrevligt på stranden ensam men det fick jag tydligen inte ha utan jag skulle bli påmind om att jag först o främst är en kropp. Och det var så obehagligt också att vara så nära hem, typ ifall han skulle lista ut var jag bodde. En vet ju inte vad dessa kontaktsök innebär och vem personen är. Som kontrast kan sägas att jag hade pratat med några andra på stranden om värmen i vattnet osv och det var ur mitt perspektiv helt okej. För då såg de personerna mig som en människa att fråga om temperatur, och inte någon som det var fritt fram att be om massa saker av.

    1. Nä, fy fan vad obehagligt. En grej om du hade haft boken i handen eller ifall han hade kommit fram till dig medan du läst (även ifall han då uppenbarligen stör dig i ditt läsande). Men usch. Typ som att en känner sig lurad på sin trevliga tid på stranden. Nu blev din vistelse primärt någon annans nöje. Så hade jag känt. Fy fan.

      Kram

  12. Är också skeptisk till pratet om Sveriges stela kultur. Speciellt när det kommer från folk som tycker att det är synd att det inte är mer fritt fram att ragga på folk på stan. De vill bara ha rätt att sätta sin egen vilja framför andras integritet.

  13. Åh, superfrustrerande! Bara grejen att en över huvud taget måste ha en ursäkt och anses vara skyldig att förklara för varför en inte vill prata med någon är så jobbig, ”Jag vill inte” är liksom inte tillräckligt. En gång när jag ännu en gång fick höra ”Vad sur du ser ut” så tappade jag totalt tålamodet och sa att det var för att jag var ledsen eftersom jag precis kom från en släktings begravning. Då fick jag faktiskt vara ifred sen.

  14. Jag hatar verkligen den där situationen. Och av någon anledning så verkar majoriteten av dessa kontaktsökande män helt inkapabla att fatta att fåordiga svar och brist på ögonkontakt betyder att jag inte vill snacka med dem. Jag har börjat hantera den med att säga att jag faktiskt är lite upptagen just nu eller säga rakt ut att jag inte vill prata med mannen i fråga, om det känns någorlunda tryggt att göra det. Det känns ju superotrevligt, men jag tycker att det är rätt otrevligt att ställa en massa frågor till någon som vare sig initierat kontakt eller visar något intresse för att fortsätta kontakten, så jag tänker att det går lite jämnt ut.

  15. Jag tycker att det är så skönt att du säger att det primära ska vara att ta sig ifrån obehaget, inte att leverera ett bra svar.
    Jag besväras väldigt sällan av män som söker sån där kontakt, men däremot så upplever jag liknande saker med många äldre, manliga kollegor där de oftast tar, inte får, min uppmärksamhet och börjar prata om sina grejer, i evigheters evighet. Väluppfostrad som jag är står jag kvar, lyssnar och ler fastän jag är helt jävla ointresserad.
    Tips?

  16. ”Vad tråkig du är”
    ”Falsk marknadsföring att se så wild ut & vara så tråkig”
    – När man inte nappar.

  17. Jag tycker att det överhuvudtaget är en rätt obehaglig idé att ”kallragga” direkt på främlingar. Jag skulle inte vilja bli behandlad så, och jag skulle verkligen inte vilja göra så mot andra.

    Med tanke på hur vanligt det här är, så förstår jag om kvinnor går omkring stelt och på sin vakt. Det är förjävligt att det ens ska behöva vara så.

    Jag har det oförtjänt bra som inte är drabbad, men på ett plan påverkar den här skiten ändå mitt beteende ute bland folk. När jag tar kontakt med folk av helt legitima skäl ”Hur kommer man till den gatan?”, ”Vad kostar det att..”, osv. etc. så väljer jag aldrig någonsin ut en ung -> jämnårig kvinna. Jag koncentrerar mig på att inte möta dem med blicken. Jag sätter mig aldrig bredvid dem på bussen om det finns andra platser. Det kan till och med vara så att om någon tar kontakt med mig, undrar något, att jag svarar lite kallt och statiskt utan att se dem i ögonen. Inte för att jag har någon märklig fobi, men att det ibland är svårt att så plötsligt växla över till att vara bemötande om man är inställd på att ignorera.

    Så, med andra ord, det måste verkligen vara illa ställt om det allmänt känns mer rätt och hänsynsfullt att behandla folk som luft.

  18. Jag kan inte låta bli att tänka det värsta om dessa främmande män som tar kontakt, typ att det kan utvecklas till stalkers om jag uppmuntra dem för mycket. Får jämt dåligt samvete för att jag känner mig fördomsfull samtidigt blir jag lite rädd. Är jag den enda som tänker så?

    1. Nej. Jag har haft två stalkers som uppkommit på detta vis. En av dessa blev triple the size värre efter att jag efter ett tag (då jag börjat uppleva situationen ohanterbar & hotfull) började bete mig kallt, avspisande & när det inte hjälpte helt ignorerande honom. Jag vågar än idag inte skriva för mycket (knappt en mening) om detta online då han stalkade mig så hårt & hittade mig på massvis med forum (trots anonyma nick & mejladresser).

      1. Haha, nu lät det som jag uppmanade till paranoiditet gentemot allt manliga kontaktsökande, me så menade jag det ingalunda, den allra största delen integritetskränkande är ju ”bara” icke-tänkande individer/helt egoistiska frihetstagande sådana. Som tom ibland kan vara trevliga. Men whatever, det jag menade att få fram var att: Nix, du är absolut inte den enda som tänker så.

  19. Jag hatar verkligen när den här typen av uppenbart övertramp av mina gränser sker. Män som försöker hävda att det är svårt att veta var gränsen går snackar verkligen bara skit – jag har aldrig sett eller hört nån beskriva en situation där en man gör samma övertramp för att inleda en vänskapsrelation med en annan man (bortsett från ett par män som har haft relativt grova varianter av Aspergers) så det är uppenbart att i princip alla män vet hur man respekterar andras gränser när de ser anledning att respektera dem.

    Senast jag råkade ut för detta var det en man på T-banan, som helt oprovocerat gjorde en slemmig kyssgest mot mig när våra blickar råkade mötas. Jag blev otroligt provocerad och stirrade argt på honom i några sekunder tills han ba’ ”what?”. Då skällde jag ut honom och frågade vad i hela friden som hade inbillat honom att det skulle vara ett lämpligt beteende. Han börjar då försöka få det att framstå som att jag är inbilsk och knäpp och helt har missuppfattat situationen; han försökte minsann inte alls ragga på mig utan han bara gjorde denna pussgest mot sin egen spegelbild (det fanns en ruta snett emellan oss som han inte möjligtvis kunde se sig själv i pga av den grundläggande optiska regeln om infallsvinkel=utfallsvinkel) och han hade minsann en fru och han var verkligen inte intresserad av mig bla bla bla.

    Jag klippte av meningsutbytet efter ett litet tag och fortsatte prata med min man (som killen ifråga inte kunde se för han stod bakom väggen bakom dennes säte). Efter nån minut så påkallar killen min uppmärksamhet igen och säger typ: ”Jag ber om ursäkt”. Jag svarar ett korthugget ”bra” och återgår till att prata med min man. När vi går av t-banan strax därefter så går killen ikapp oss i rulltrappan och börjar smöra för mig om hur han verkligen är ledsen och vi är så lika han och jag och jag är minsann så snygg och bla bla bla. Jag säger att det räcker bra så och att jag inte är intresserad av att diskutera detta längre och återgår igen till mitt samtal med min man. Han greppar nu att detta är mitt sällskap och undrar om detta är min partner. Jag svarar att det är min man, varpå killen BER OM URSÄKT TILL MIN MAN! Jag hinner precis fråga varför han tror att han behöver be HONOM om ursäkt innan vi kommer upp och kan gå iväg från killen. FAN vad sur jag var sen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *