Intressant artikel som bekräftar något jag funderat på länge, nämligen att bortskämda barn inte bara blir sjukt jobbiga att ha att göra med utan även riskerar att må dåligt. Det faller sig väl egentligen ganska naturligt att en unge som alltid fått vad hen pekar på får väldigt svårt att anpassa sig efter ett vuxenliv med krav.
Vad jag tror blir en av de största effekterna är hur man hanterar sociala relationer. Relationer är ju ett givande och tagande som liksom måste till om det över huvud taget ska fungera och vara givande för någon av parterna. Jag har i mina dagar träffat många människor som inte tycks kunna bygga sociala relationer utifrån något slags ömsesidigt gillande av varandra utan istället olika former av socialt parasiterande, internt maktspel och så vidare.
Barn blir ju inte bara curlade när det kommer till prylar utan även känslomässigt. Föräldrar som jobbar mycket och så vidare orkar inte ta konflikter med sina barn utan bekräftar istället deras världsbild genom att bistå med det som efterfrågas. Detta ser jag framförallt som en slags känslomässig curling där oviljan till konflikter är såpass stor att man viker sig platt inför sina barn och aldrig låter dem själva fundera kring sitt agerande.
Jag tror att detta i mångt och mycket är en effekt av individualismen som är någon slags paradigm just nu. Människor fostrar sina barn in i en mentalitet av att kräva mer och mer för sig själva, något som också fungerar gentemot just föräldrarna och tyvärr nog till viss mån ute i världen också. Jag skrev om detta i mitt inlägg om Generation Egoboost.
Många människor hävdar med grund i detta att vi ungdomar är bortskämda. Hur många gånger har man inte hört arbetsköpare whina om att dagens ungdom är lat och bortskämd? Det kan jag på sätt och vid hålla med om, men jag tycker också att man måste se att denna individualistiska kravställarsvägning framförallt ha lett till att kollektivistiska krav hamnar i skymundan, och det är ju som känt de kraven som faktiskt kan leda till en verklig samhällsförändring. Jag tror att detta är en utveckling som arbetsköpare tjänar på i slutändan, men det är klart att det är skönt att trycka ner oss ännu mer.
Överlag så tror jag verkligen att denna samhällsutveckling leder till olycka och jag tycker att det är viktigt att se hur vi fostrar våra barn in i den genom att lära dem att se samhället som sin plattform för varumärkesbyggande och personlig utveckling. Jag tror detta hindrar både kollektivistiska krav på samhället men också mänsklig samvaro i mindre skala.
”Konflikter” – det nämns två gånger, som om det vore enda utvägen. Det finns en till, nämligen om man tar sej tid att resonera med barna. Barn är emotionella och oerfarna, men de är också smarta.
Jag tycker alla såna här slags artiklar fördummar barnen. Som Sven skrev, barn är smarta. Jag själv är utåt sett ganska bortskämd, kanske inte med pengar och prylar men med att till exempel kunna få skjuts om det behövs (bor lite olämpligt) och efter ett tag så vänjer man ju sig såklart, blir snarare jobbigt att INTE kunna få skjutsen osv.
Men öh i alla fall, jag har ändå mycket respekt för andra och för att det inte alltid är lätt. Blir väldigt tacksam om någon annan skjutsar, till exempel. Och det hade jag som barn också, var väldigt försiktig med mina ”krav” gentemot andra människor.
Föräldrar ligger ändå lite annorlunda till, dom ska ju liksom finnas där hela livet.
Jag tycker alla såna här slags artiklar fördummar barnen. Som Sven skrev, barn är smarta. Jag själv är utåt sett ganska bortskämd, kanske inte med pengar och prylar men med att till exempel kunna få skjuts om det behövs (bor lite olämpligt) och efter ett tag så vänjer man ju sig såklart, blir snarare jobbigt att INTE kunna få skjutsen osv.
Men öh i alla fall, jag har ändå mycket respekt för andra och för att det inte alltid är lätt. Blir väldigt tacksam om någon annan skjutsar, till exempel. Och det hade jag som barn också, var väldigt försiktig med mina ”krav” gentemot andra människor.
Föräldrar ligger ändå lite annorlunda till, dom ska ju liksom finnas där hela livet.
Det är sådana här blogginlägg, med en klar röd tråd som enkelt får fram poängen som har fått mig att nu lägga till dig på min dagliga-kolla-bloggar lista.
Nu håller jag med dig i det mesta som skrivs, men det här med att folk klagar på dagens bortskämda ungdom är ingenting jag egentligen skulle relatera till barnuppfostran. Varje generation avskyr dagens ungdom eftersom de är ouppfostrade, högljudda, lata och inte förstår sig på musik. Så är det varje generation, och det är absolut ingenting som man kan ta som ursäkt för att tramsa bort det som tidigare generationers ungdomar kämpat för.
Tyckte artikel var bra! Ofta när man pratar om barn och bortskämdhet blir det så platt. Typ, hå hå ja ja vad förkastligt att köpa ipads och mobiltelefoner till barn, det behöver dom verkligen inte! (som om vuxna behövde iphones så oroligt mycket) Jag tror inte på att bortskämdhet i huvudsak sitter i hur mycket och dyra prylar barn har. T ex skulle jag tycka att ett barn som lägger sig på golvet och skriker varpå föräldrarna köper en godispåse till barnet blir mer bortskämt än en unge som får en iphone i en födelsedagspresent, blir glad, och förväntas tacka ordentligt. Om jag tycker det är okej att min fattiga mamma måste jobba övertid för att finanseria min klädshopping på ett par tusen tycker jag också man kan argumentera för att det är ett större problem än om jag mina välbärgade färldrar finansiera mitt körkort för 30 tusen, osv.
Inte så at materiell bortskämdhet inte är ett problem (det är det såklart, fast kanske inte mer bland barn än bland vuxna egentligen), men det centrala tycker jag är att man lär sig ta hänsyn, att ens föräldrar är människor med egna liv, känslor, drömmar och inte serviceinrättningar. Att man inte kan köra med sina kompisar, att vänskap kräver att man ger och anpassar sig tillbaka, att vara med och hjälpa till hemma kan man göra så fort man har förmågan osv.
Har även tänkt på tonåringar och hur vår bild i Sverige idag är att kommer man i puberteten så är det ”naturligt” att kalla sin mamma hora när man blir arg och att skrika åt sina föräldrar. Med både tonåringar och barn tror jag det är jätteviktigt att föräldrar vågar kräva av sina ungar att de ska behandla dom väl. Som medmänniskor. Barnens känslor kan inte alltid vara tio gånger viktigare än föräldrarnas. Det är inte sunt att växa upp med att ”barnen kommer alltid i första rummet” och ”att vara mamma är att prioritera bort sig själv helt”:
Att bli kallad hora av mina framtida tonåringar skulle jag aldrig tolerera (sexistiskt skällsord) men idiotjävel eller nått sånt skulle jag gå med på. När jag var tonåring själv fick jag ALDRIG vara arg på mina föräldrara och det har definitivt lett till att jag har problem med min ilska än idag. Jag skulle alldrig få för mig uppfostra mina barn så att de inte vågar skrika och vara arg på mig. Sen ska de såklart inte kunna köra med mig hej vilt heller.
Visst kan artikelförfattaren ha sina poänger men det andas alldeles för mycket moralpanik om det hela för att jag ska ta det seriöst. Framförallt nu när de senaste trenderna i samhället tyder på att dagens ungdom drar sig bort från individualismen och inte längre sätter karriären och sig själva i första rummet utan blir alltmer familjeorieterad. Varje reaktion har en motreaktion och det kommer inte bli så att vi grottar in oss mer och mer i ”generation egoboost” – det var vi 80-talister som blåste upp den bubblan och som sagt, 90-talisterna är redan påväg att picka hål på den.
Jag tror en bidragande orsak till bortskämda barn är ibland bristen på syskon. Av min erfarenhet så har många (men absolut inte alla) ensambarn svårt att dela med sig och kompromissa.
Min erfarenhet är precis tvärtom med ensambarn – de är väldigt generösa och givmilda eftersom de aldrig behövt konkurrera med syskon. Att ha syskon leder ju absolut inte automatiskt till socialt kompetenta barn.