krav – Fanny Åström

Manstillvända krav på feministiska män.

Något inte helt ovanligt är att feminister ger olika tips till män för hur de ska vara bra manliga feminister.

Ett problem med detta är att det är manstillvänt; vi lägger resurser på att berätta för män hur de ska tänka och göra. Jag tänker dels att det inte direkt är möjligt eftersom män har en position som i sig utgör ett förtryck. När en man är närvarande anpassar sig folk, oavsett om han bett om det eller inte.

Om en feministisk man gör något vidrigt, vad är då egentligen problemet, att han gör något vidrigt eller att han gör det i egenskap av feminist?

Jag ställer mig emot idén om ideologisk renhet, det vill säga att en ska göra det ena eller det andra för att kvalificera sig som feminist, och detta gäller även för feministiska män. Jag ser flera problem med denna idé, dels att det sätter feminist som identitet i fokus snarare än feministiska handlingar, dels att det skapar illusionen av att en skulle kunna bli ”perfekt” som feministisk man.

Min kritik mot feministiska män är inte att de inte att deras position som män skulle hindra dem från att kunna ha en bra feministisk analys och se patriarkatet. Jag tror att det är fullt möjligt för män att förstå feministisk teori och rentav utveckla egen. Däremot anser jag att män rent objektivt inte kan vara feminismens revolutionära subjekt helt enkelt eftersom de är förtryckarna i patriarkatet. De kan inte ”frigöra” sig. De kan inte driva kampen framåt. All feministisk politik måste per definition drivas framåt av ickemän.

Detta gäller oavsett om mannen ifråga ”lämnar plats” och liknande, även om han uppfyller alla punkter på kravlistan så är han fortfarande man och kan inte vara drivande i feminismen.

Givetvis är vissa beteenden mer föredömliga än andra, men jag tänker att dessa krav måste ställas på feministiska män eftersom de är män och inte eftersom de är feminister. Att sluta förtrycka ska inte vara något tillval för ”bra” män. När vi formulerar ett krav specifikt riktat mot feministiska män så skapar vi idén om att män skulle kunna vara drivande i feminismen. Vi skapar ett beroende av män för vår kamp. Män är inte och kan inte vara en del av vår kamp, de är en motståndare som vi jobbar för att förändra.

De krav som ställs på feministiska män blir manstillvända, de skapar idén om att vi behöver män för vår kamp och att det skulle vara relevant för oss att ställa upp någon slags kravlista för dem, att vi skulle tjäna på det och att männen ifråga skulle vara kapabla att ta till sig.

Ett annat problem är att det skapar ett visst behov av bedömningar och ”rättegångar”. Typ såhär; om vi accepterar en man som feministisk man, och det sedan kommer fram att han gjort en någon illa, vad gör vi då? Många tycker det är en självklarhet att en i sådana fall belyser detta och tar avstånd från mannen i fråga. Detta är kanske rimligt, men jag anser att det finns problem med tillvägagångssättet.

Hur vet vi vad som är sant och inte? Hur bedömer vi hur grova gärningar det ska gälla? Jag är förvisso för att alltid lita på en historia om patriarkalt förtryck, men jag ställer mig skeptisk till dessa semirättegångar. Jag tänker att de gör att en fråga om trygghet för ickemän i feministiska rum blir till en fråga om enskilda mäns skuld i den ena eller andra fråga. Typ; jag skulle känna mig brutalt otrygg om något av mina ex tog plats i samma organisation som jag. Det innebär inte att jag anser att de har någon ”skuld” om de ska ”straffas” för genom uteslutning, utan bara att vi har en specifik historia ihop som är smärtsam på många sätt. Denna historia innehåller visserligen patriarkalt förtryck, men det är inte det enda. Jag har inget behov av att människor ska ”ta ställning” emot mina ex.
Människor förändras. Även om en man gjort någon illa så innebär inte det att han för alltid kommer vara ett praktarsle. Ska vi fortsätta straffa folk för flera år gamla förbrytelser?
Att reagera och ta ställning är utmattande. Så fort en sån här grej dyker upp, alltså att den ena eller den andra mannen har gjort det och det och att en förväntas ta ställning i frågan eller ta avstånd från honom så tas det en jävla massa energi från oss. Människor ska ta ställning, de ska väga olika berättelser mot varandra, de ska hantera sin känslomässiga ambivalens och så vidare. Jag tycker att det är tröttsamt att den man som en dag hyllades nu är en paria, utan att jag ens har haft något med saken att göra. Visst är det personliga politiskt, men det innebär inte att feministisk kamp ska handla om att ta ställning i enskilda fall av patriarkalt förtryck. Det är helt enkelt inte relevant för oss.
Bekväma ställningstaganden kommer göras, mer obekväma kompromissas bort. Jag har sett detta sker många gånger, och troligen även gjort mig skyldig till det själv. När det är bekvämt att ta ställning mot en man gör en det gärna, men inte lika enkelt när det är någon en har någon slags relation med eller liknande. Poängen är att det inte är en fråga om så fasta principer som många får det att framstå, utan att det i själva verket ofta är väldigt vanligt att det göra kompromisser. Det tycker jag är helt rimligt eftersom det är så en lever livet, men då tycker jag inte att en ska gå ut med någon slags benhård princip som sedan visar sig vara ganska tänjbar.
I princip alla män har på ett eller annat sätt skadat en ickeman, eller kommer att göra det. Att anta att de är okej tills motsatsen bevisats gör att feministiska rum blir otrygga för ickemän. Att ens behöva påtala att den här mannen har gjort detta och detta mot mig i ett sammanhang där fokus ska ligga på kampen för ens rättigheter är problematiskt. Även om folk lyssnar så är det en situation som är påfrestande för individen. Vidare så skapar män otrygg stämning alldeles oavsett om de utsatt någon i det specifika sammanhanget eller ej.
Frågan går från att vara politisk till att bli personlig. Istället för att handla om strukturer börjar det handla om enskilda män som ska bedömas.

Jag tänker att vi måste utesluta män på andra grunder än att de har moralisk skuld rörande det ena eller det andra. Vi måste utesluta män helt enkelt för att de är män, för att vi inte kan lita på dem. För att alla män antingen har gjort en ickeman illa eller riskerar att göra det. För att ickemäns säkerhet i feministiska rum alltid är viktigare än att inkludera män. För att deras frihet från specifik moralisk skuld inte tar ner dem från deras position som män. För att patriarkatet inte handlar om moral utan om strukturer.

Nu kommer säker någon man fråga hur en ska göra som feministisk man. Detta inlägg riktar sig till ickemän, det handlar om hur feminister bör förhålla sig till män. Jag tycker att det är jättebra om män försöker arbeta feministiskt, men poängen är att det inte är min sak att bry mig om eller sätta upp riktlinjer för, det är inte min uppgift att godkänna er eller era metoder. Jag utgår från att allt ni gör kommer att vara problematiskt eftersom ni är män, och just därför tänker jag inte ens bry mig om att rätta er, eftersom jag inte tror att perfektion är möjlig. Ni är inte relevanta för min kamp. När ni förändras ser jag det inte som ett resultat av er egen fria vilja utan som ett resultat av ickemäns feministiska kamp, som tvingar er till förändring. Jag tror inte på att avkräva er något, helt enkelt eftersom jag inte tror att ni kommer kunna leverera. Jag förväntar mig inget, för jag har ingen lust att gång på gång bli besviken.

(För den som ändå undrar har jag det här inlägget som jag skrev för ett rätt bra tag sedan, som jag väl fortfarande instämmer i till stor del).

Kravställaruppfostran.

Intressant artikel som bekräftar något jag funderat på länge, nämligen att bortskämda barn inte bara blir sjukt jobbiga att ha att göra med utan även riskerar att må dåligt. Det faller sig väl egentligen ganska naturligt att en unge som alltid fått vad hen pekar på får väldigt svårt att anpassa sig efter ett vuxenliv med krav.

Vad jag tror blir en av de största effekterna är hur man hanterar sociala relationer. Relationer är ju ett givande och tagande som liksom måste till om det över huvud taget ska fungera och vara givande för någon av parterna. Jag har i mina dagar träffat många människor som inte tycks kunna bygga sociala relationer utifrån något slags ömsesidigt gillande av varandra utan istället olika former av socialt parasiterande, internt maktspel och så vidare.

Barn blir ju inte bara curlade när det kommer till prylar utan även känslomässigt. Föräldrar som jobbar mycket och så vidare orkar inte ta konflikter med sina barn utan bekräftar istället deras världsbild genom att bistå med det som efterfrågas. Detta ser jag framförallt som en slags känslomässig curling där oviljan till konflikter är såpass stor att man viker sig platt inför sina barn och aldrig låter dem själva fundera kring sitt agerande.

Jag tror att detta i mångt och mycket är en effekt av individualismen som är någon slags paradigm just nu. Människor fostrar sina barn in i en mentalitet av att kräva mer och mer för sig själva, något som också fungerar gentemot just föräldrarna och tyvärr nog till viss mån ute i världen också. Jag skrev om detta i mitt inlägg om Generation Egoboost.

Många människor hävdar med grund i detta att vi ungdomar är bortskämda. Hur många gånger har man inte hört arbetsköpare whina om att dagens ungdom är lat och bortskämd? Det kan jag på sätt och vid hålla med om, men jag tycker också att man måste se att denna individualistiska kravställarsvägning framförallt ha lett till att kollektivistiska krav hamnar i skymundan, och det är ju som känt de kraven som faktiskt kan leda till en verklig samhällsförändring. Jag tror att detta är en utveckling som arbetsköpare tjänar på i slutändan, men det är klart att det är skönt att trycka ner oss ännu mer.

Överlag så tror jag verkligen att denna samhällsutveckling leder till olycka och jag tycker att det är viktigt att se hur vi fostrar våra barn in i den genom att lära dem att se samhället som sin plattform för varumärkesbyggande och personlig utveckling. Jag tror detta hindrar både kollektivistiska krav på samhället men också mänsklig samvaro i mindre skala.

Oförenliga krav.

Blondinbella skriver om gymnasietiden och när hon tog studenten. Jag är knappast förvånad över att det inte var så rosaskimrande som hon ville få det till då. Blonsinbella satsade som bekant på sitt företag istället för skolan det sista året, ett fullt rimligt val jag också hade gjort i hennes situation. Hon skriver om skolans ovilja att samarbeta med henne kring detta:

Men innan jag tog beslutet så försökte jag få skolan att samarbeta, hjälpa mig att få jobbet och plugget att gå ihop men det var helt omöjligt. Det fanns inget utrymme för nytänk eller resurser för att ens fundera.

Det är sant att det är tråkigt att det inte finns rum för alternativa lösningar i skolvärlden, men jag kan verkligen förstå hennes skola samtidigt. Själv gick jag ett halvår extra i gymnasiet på grund av depression, en lösning som var ganska enkel att ordna. Men det finns ingen anledning för en skola att lägga resurser på en elev som rätt upp och ner väljer att prioritera något annat.

Alla skolor är tilldelade en viss summa pengar, en skola som Jensen (där Bella gick om jag inte minns fel) är ju dessutom en privatskola som vill gå med vinst. Att dessa pengar skulle läggas på entreprenörsungar är en absurd ide. Speciellt med den åtstramningspolitik som Blondinbellas älsklingar moderaterna för. Skolan är en tjänst som erbjuds en på vissa villkor, bland annat att man ska upplåta tid och energi åt den.

Jag tycker att det är fascinerande hur man kan vara för en åtstramningspolitik samtidigt som man i sin egen kontakt med statliga institutioner kräver att de ska vara individanpassade och flexibla. Sånt kostar pengar.

Tillsammans gör vi sverige till ett föregångsland. NOT!

Och så var skiten över. Det känns både skönt och vemodigt, skönt för att jag är så trött på att samma budskap upprepas tills det når farsliknande nivåer, vemodigt för att detta fan var ett särdeles uselt val. De blåa vann, PP kom inte ens i närheten och och Sd hamnade i fet vågmästarställning. Det enda jag glädjer mig för är Mp:s framgångar men inte ens de var så stora som jag hade hoppats på.

Hitills har jag ju tänkt att Sd inte kommer ha några chanser att påverka, dels för att de är ett låtsasparti som inte ens kan fylla ut alla platser de får i vissa kommuner (vilket är både kul och tragiskt, för att de inte kan fylla ut platserna betyder ju trots allt att de fått ganska många platser) och dels för att alla har fört en jävla hetsjakt mot dem. Men jag är rädd, jag är rädd att man plötligt ska se dem som ett respektabelt parti och långsamt acceptera deras politik. Det är inte helt otroligt.

Fp tycker ju redan som de tycker med sina jävla språktest och sitt burkaförbud, de är fan redan främlingsfientliga så det förslår. Jag tycker att det är löjligt att man lagt ett sånt extremt fokus på Sd när vi faktiskt redan har ett främlingsfientligt parti i regeringen, ungefär som om främlingsfientlighet bara kan komma i en viss förpackning.

På ett sätt är det ändå skönt att den där svenska rättfärdighetsbubblan har spruckit en aning. Vi har nu blivit ”ett land som andra” med ett främlingsfientligt parti i riksdagen och en populistiskt högerregering. Folk kanske är trötta på att vi ständigt ska spela moraliskt föredöme för resten av världen. Jag är också trött på det, dock inte när det gäller invandringspolitiken, men ändock i frågor som sexköp och droger. Vi är inte så jävla bra i Sverige egentligen.

Den heta frågan nu är väl huruvida miljöpartiet kommer agera stödparti åt moderaterna. Allvarligt talat så tycker jag att de ska göra det och det är inte bara för att jag tycker att Sd ska bort. Miljöpartiet är inget självklart vänsterparti, de har innan stått och vägt mellan blocken och är i första hand ett parti som värnar om miljön. Om man är ett parti med ett väldigt smalt fokus så tycker jag att man ska kämpa för det oavsett, den globala uppvärmningen stannar inte för att vi har en borgerlig regering. Att jag sedan inte heller stöder den extremt fasta blockuppdelning bidrar såklart till att jag tycker så.

Om miljöpartiet spelar sina kort rätt och lyckas belysa det faktum att det är dem eller Sd som gäller så tror jag att de kan ställa höga krav på regeringen och det borde de också göra. Att istället låta Sd agera vågmästare är både oansvarigt och dumt, man borde försöka dra så mycket nytta av situationen som det bara går istället.