Nu har jag lagt till en ny kategori som heter kommunism. Under denna kommer jag skriva om saker som relaterar till det jag betraktar som kommunistiska tankegångar. Här kommer ett som kommer beröra synen på kapitalismen.
Läs Powers text om upploppen i Dn idag. Hen tar upp detta att det i engelska medier rapporteras om upploppen på ett helt annat sätt än i svenska, och att samma mönster rådde under kravallerna i London. Det är alltid enklare att se helhetsbilden om en kollar på det utifrån.
Power skriver om hur det globala perspektivet ignoreras:
Bortse från det större perspektivet, vifta undan globala trender och mönster, understryk det enskilda och det specifika i händelser, så att det blir omöjligt att förstå hur till exempel arbetslöshet i vissa städer förhåller sig till den globala ekonomiska krisen.
Detta tycker jag är intressant. När en kris inträffar, alltså en stor oförutsedd händelse, så försöker folk alltid hitta förklaringar därtill. Bygga en historia kring det hela. Dessa förklaringar tar allt som oftast till fasta på små detaljer; vad var det som gjorde att detta skedde just där och då, vad är det specifika i denna situation, det som skiljer den från andra liknande situationer, istället för att försöka se till det som förenar situationerna med varandra. Kanske för att kunna hitta en enkel förklaring: ”om bara inte X hade inträffat så hade detta inte skett”.
Detta är något som görs av alla sidor i debatten. Det går att se när krisen diskuteras, till exempel: om vi bara inte hade byggt så mycket av ekonomin på ”lånade pengar” så hade krisen inte inträffat. Vad en glömmer när en ger sådana förklaringar är att det som gett upphov till krisen ofta är något som gjorts för att stävja en annan kris. Hade vi inte valt att göra det enklare att låna ut pengar så hade människor inte kunnat konsumera så mycket, och vi hade fått en stagnation i ekonomin betydligt tidigare.
Med detta inte sagt att det inte är relevant att lyfta upp dessa delförklaringar, det gör jag själv hela tiden. Däremot ska en inte förledas till att tro att allting hade kunnat undvikas bara vi hade gjort annorlunda. För mig är det viktigt att försöka koppla ihop allting i en bredare systemkritik, förstå hur olika fenomen uppkommer på grund av vårt grundläggande samhällssystem, alltså kapitalismen. Om en inte gör det så riskerar en att hamna i idéer om att allting hade kunnat var att om bara någon ”liten detalj” hade ändrats, typ att bankerna blev mindre giriga, staten gav mindre räddningspaket och så vidare, och dessutom tro att denna ”detalj” faktiskt också hade kunnat vara annorlunda, som om det inte var effekten av hur vi tidigare har hanterat andra problem som samma system gett upphov till.
Detta ser jag som ett jättestort problem inom den nutida vänstern, där många när idéer om att bara vi börjar med stimulanspolitik igen så kommer kapitalismens kristendens att reda sig, alltså att det grundläggande problemet inte är kapitalismen som sådan utan den nyliberala politiken. Vad en glömmer då är att den nyliberala politiken infördes för att lösa ett problem som den tidigare politiken gav upphov till. Vidare så är kapitalismen ett system som är otroligt starkt, och så länge det existerar så kommer det att övervinna barriärer för att växa sig starkare. Jag tror helt enkelt inte att politiken kommer kunna ”begränsa” kapitalismen på det viset som många tänker sig är möjligt, utan jag tror att den måste jämnas med marken innan vi kan ha ett fritt och jämlikt samhälle.
Att tro att vi kommer kunna rädda kapitalismen utan att ställas inför samma situationer igen ser jag som otroligt naivt. Alla idéer om ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”, ”grön tillväxt”, ”ökad jämlikhet” fast fortfarande inom det kapitalistiska systemet och liknande är enligt mig sprungna ur samma tankesätt: att kapitalismen kan fungera, bara den får rätt ramverk. Jag tror helt enkelt inte att detta är möjligt, och jag tror att vänstern måste släppa dessa idéer om en potentiellt god kapitalism för att komma vidare. Vi kan inte betrakta krisen som ett sätt att lägga till lite positiva grejer till kapitalismen, vi måste se det som en möjlighet att ifrågasätta systemet i grunden. Jag förstår att det är lockande att tänka att systemet som sådant inte är ett problem, utan att det är möjligt att lösa med små förändringar, men jag tror tyvärr inte att det är möjligt.
Jag tycker att problemet är att vi inte har ett alternativ. Om kommunism är negativt definierat som ”det som inte är allt det dåliga kapitalismen för med sig” så är den lätt att tycka om. Men om man istället försöker formulera hur man skall ha det istället, då tycker jag att det blir så otroligt mycket svårare.
Åt var och en efter behov = Den enda rimliga principen för allokering av de resurser vi skapar. Men vem bestämmer vilka behov var och en har?
Av var och en efter förmåga = Också oerhört rimligt. Men hur tillser vi att åtminstone de flesta gör sitt bästa? Vad får varje människa att anstränga sig även om frukterna av mitt arbete inte kommer att komma mig eller mina närmaste till dels?
Som idé gillar jag tanken på en anarkistiskt grundad kommunism. Individen friställd från alla tvång utanför hens kontroll. Fokus på faktiska värden, mat, trygghet och andra människor. Inget fokus på makt över andra, platt-TV och status.
MEN… min dåliga fantasi parad med min må hända negativa människosyn tar mig inte fram till en hållbar idé om hur det skulle kunna gå till.
Jag älskar att det finns de som vägrar ge upp, som ihärdigt kämpar vidare. Jag tror att extremerna och visionerna är nödvändiga för att andra skall kunna styra åt rätt håll inne i den realistiska mitten. Drömmarna om en rimligare värld gnuggar av sig även på de av oss som slocknat och kört fast i ett bekvämt medelklassträsk.
Anders: Om arbetarna tillsammans på sina arbetsplatser väljer hur man ska använda produktionsförhöjningar (högre lön eller kortare arbetsdag?) och ”vinst” (högre lön, återinvestering, anställa fler som kan avlasta arbetet?) så ser jag inte problemet med att se till att alla anstränger sig. Verksamhet som inte kan finansiera sig själva, det som idag kallas välfärd, forskning, kollektivtrafik, bostadsbyggande t.ex, finansieras kanske av en bolagsskatt eller moms, gärna på lokal nivå. Representanter antingen från hela befolkningen eller från arbetsplatserna kommer gemensamt överens i frågor som inte kan lösas på lokal nivå: fördelning av naturresurser, miljö och klimat och inkomstutjämning t.ex. Det är ett alternativ:)
Det står väl vem som helst fritt att skapa kooperativa företag/arbetsplatser?
De som vill leva i denna typ av syndikalism (kan man kalla det för det?) kan väl göra det inom ramen för svenska samhället?
@Adam: Skriver du någonstans där denna diskussion kan fortsätta? Vill inte kidnappa Fannys blogg för en diskussion mellan två ”högljudda grabbar”. Har fler följdfrågor jag gärna skulle vilja ställa på din vision.
Jag vet inte om jag vill kalla mig själv för reformist, men jag tänker – kanske något naivt, att stegvisa åtgärder som tex förbud mot vinstuttag och beskattad spekulation åtminstone är bättre än inget, om vi nu inte ska göra våldsam revolution, vilket jag heller inte är helt säker på är rätta vägen. Över huvud taget tycker jag att det här är svåra grejer. Inte att förstå systemet och se helheten, men som Anders säger här ovan har jag kört fast i något slags träsk. Dock långt ifrån medelklass, men att vara av motsatt börd är ju också problematiskt på sitt sätt om en vill kläcka radikala idéer.