Etikett: förklaring

Det finns inga förklaringar som berättigar kvinnoförtrycket.

Ibland får jag frågan om hur jag ser på biologiska könsskillnader, så det tänkte jag svara på nu.

Jag har ju skrivit lite om det här med barnafödande och hur biologin är politisk, så uppenbarligen erkänner jag att det finns biologiska könsskillnader och att de är relevanta. Däremot så ser jag det som ett problem som bör överbryggas snarare än något som berättigar patriarkala strukturer.

Ibland kan folk vara såhär: ”men vaddå, kvinnor är ju svagare än män så inte konstigt att det ser ut som det gör” och sedan kanske dra någon svada om att män minsann får mycket bättre resultat i idrott, som om det var det som var den relevanta faktorn i livet. Jag undrar vad de tänker sig att jag ska göra med den informationen. Kanske säga såhär till alla som läser det jag skriver: ”Hörni hörni, har ni hört den här om att män är biologiskt starkare än kvinnor. Kvinnoförtrycket är tydligen helt berättigat!!” och sedan lägga feminismen på hyllan.

Nejmen allvarligt, borde inte vi ha kommit förbi det här stadiet (om det nu någonsin varit så) där folk tar sig makt bara för att de kan det? Finns det inga större värden i livet än att dominera de en kan dominera? Uppenbarligen är inte världen så enkel. Människor går inte omkring och förslavar varandra bara för att de rent fysiskt är kapabla till det. Det finns uppenbarligen andra saker som driver människor än behovet att dominera sin omgivning. Vi kan komma bortom det, och det är vad jag anser vara syftet med feminism; en värld bortom förtryckande relationer.

Om vi tar en sak som kvinnolöner. Ibland snackas det om att kvinnor helt enkelt ~*väljer*~ yrken med lägre löner. Så kanske det är. Frågan är varför dessa yrken har så låga löner. Nu kan en dra någon svada om tillgång och efterfrågan och tycka sig hitta en ”förklaring” till kvinnors lägre löner och sen skjuta det hela ifrån sig i trygg förvissning om att det inte är ens eget fel, och det kan en väl göra om en tycker det känns bra. Jag däremot är inte särskilt intresserad av förklaringar utan av lösningar. Att kvinnor i regel tjänar mindre är ju uppenbarligen ett faktum, frågan är: vad leder detta till? Är det önskvärt? Om inte, vad gör vi åt saken?

I mina ögon så är problemet med låga kvinnolöner större än att hitta en enskild förklarande faktor. Det handlar liksom om kvinnors autonomi, vilket är mycket viktigt när det kommer till kvinnors frigörelse. Oavsett om förklaringen till kvinnors lägre löner går att hitta i kvinnors ”fria val” eller strukturer eller lite av båda delarna så är det angeläget att kvinnor får samma ekonomiska frihet som män.

Jag förstår inte varför en ska hålla på och hitta förklaringar, som om det vore en ursäkt för att inte ändra på rådande samhällsordning. Finns det några möjliga förklaringar till kvinnors position som gör den berättigad? Finns det något som gör det försvarbart att kvinnor ska ha sämre möjligheter till självbestämmande? Nej, jag tycker inte det.

Jag har en utopi om ett jämställt samhälle, det är något jag tycker är värt att sträva efter. Jag tycker att det är intressant med förklaringar till ojämställdheten, men endast i syftet att förstå vad vi ska göra åt den. Om det är så att den kapitalistiska ”marknaden” är det som gör att kvinnor får lägre löner, låt oss avskaffa den. En världsordning som leder till att vissa människor förtrycks är inte värd att behålla. Om det nu är kvinnors biologi som gör att vi förtrycks, låt oss överbrygga den (till exempel med automatiserat barnafödande). Uppenbarligen finns det en förklaring till kvinnoförtrycket, och för min del kvittar det vilken det är så länge vi blir av med det.

En förklaring.

Jag känner ett visst behov av att förklara mig med hur jag menar kring det här med att vara ”konstruktiv” och hålla ”god ton” som feminist och bjud in män och så vidare. Såhär: jag tycker det är grymt att det finns feminister som pallar med detta. Jag tror det är jätteviktigt att det finns de som är outtröttligt pedagogiska, förklarar igen och igen och så vidare. Jag värdesätter alla feminister och deras åsikter och strävan, eftersom jag tror att även de som inte är lika ”extrema” som jag bidrar med något viktigt till feminismen. Även om jag inte håller med om allt så tycker jag det är viktigt att det finns en stor bredd inom feminismen, många idéer och tankar som frodas och mycket diskussion.

Grejen är att jag inte har någon lust att vara den personen. Jag har de åsikter jag har, och jag talar om det på det sätt jag vill göra. Jag tänker inte anpassa varken mina åsikter eller mitt språk för att män ska kunna känna sig bekväma i feminismen. Det råder ingen som helst brist på feminister som förklarar det här på ett lättsmält sätt, jag tycker faktiskt inte att jag behöver göra det också. Jag fokuserar hellre på att tala till kvinnor och till andra feminister.

Sedan har vi det här med ”god ton”. Vissa har upprörts över att jag framställer det som att en spelar med på patriarkatets villkor när en håller ”god ton”. Jag tror absolut att det kan vara en bra metod att vara lite snäll ibland, men det betyder inte att alla feminister ska vara det. Problemet i mina ögon är inte att vissa håller ”god ton”, problemet är att vissa försöker få mig att anamma deras språk eftersom jag tydligen ”skrämmer bort” män. Detta är i mina ögon att försöka anpassa feminismen efter män, ja. Jag förstår inte hur det inte skulle vara det? Det handlar ju uppenbarligen om att alla feminister ska försöka fås att använda ett språk, ha teorier, som män finner komfortabla.

Det finns feminister som tycker saker jag tycker är alldeles för ”extrema”, feminister som jag inte håller med. Dessa feminister kan jag kritisera för sina tankar, jag brukar dock inte anklaga dem för att ”skrämma bort” män. Varför? För att jag vet att det finns en massa andra texter som män kan läsa om de är intresserade av feminism, och för att jag inte tycker att det är alla feministers ansvar att presentera ett fint ansikte utåt för att attrahera män. För att jag begriper att vi aldrig kommer kunna bygga en framgångsrik rörelse om vi tjafsar inbördes om vem som skrämmer bort männen från feminismen. För att feminismens ”pr-problem” inte är andra feminister utan patriarkatet.

Hela idén om att det finns vissa feminister som förstör för feminismen genom att ”skrämma bort” män handlar om splittring, om att försöka få oss att tävla om bekräftelse från män istället för att bekämpa patriarkatet. Om att få oss att anpassa oss efter den patriarkala logiken, i någon slag tro om att det skulle vara den enda möjliga vägen framåt. Jag menar inte att alla feminister måste vara enade eller hålla med varandra, men jag tycker inte att vi ska bråka om vem som skrämmer bort män från feminismen. Istället borde vi söka anledningen till mäns rädsla för feminism i patriarkatet, det vi ska bekämpa, inte i vår egen rörelse.

Kriser och isolerade förklaringar.

Nu har jag lagt till en ny kategori som heter kommunism. Under denna kommer jag skriva om saker som relaterar till det jag betraktar som kommunistiska tankegångar. Här kommer ett som kommer beröra synen på kapitalismen.

Läs Powers text om upploppen i Dn idag. Hen tar upp detta att det i engelska medier rapporteras om upploppen på ett helt annat sätt än i svenska, och att samma mönster rådde under kravallerna i London. Det är alltid enklare att se helhetsbilden om en kollar på det utifrån.

Power skriver om hur det globala perspektivet ignoreras:

Bortse från det större perspektivet, vifta undan globala trender och mönster, understryk det enskilda och det specifika i händelser, så att det blir omöjligt att förstå hur till exempel arbetslöshet i vissa städer förhåller sig till den globala ekonomiska krisen.

Detta tycker jag är intressant. När en kris inträffar, alltså en stor oförutsedd händelse, så försöker folk alltid hitta förklaringar därtill. Bygga en historia kring det hela. Dessa förklaringar tar allt som oftast till fasta på små detaljer; vad var det som gjorde att detta skedde just där och då, vad är det specifika i denna situation, det som skiljer den från andra liknande situationer, istället för att försöka se till det som förenar situationerna med varandra. Kanske för att kunna hitta en enkel förklaring: ”om bara inte X hade inträffat så hade detta inte skett”.

Detta är något som görs av alla sidor i debatten. Det går att se när krisen diskuteras, till exempel: om vi bara inte hade byggt så mycket av ekonomin på ”lånade pengar” så hade krisen inte inträffat. Vad en glömmer när en ger sådana förklaringar är att det som gett upphov till krisen ofta är något som gjorts för att stävja en annan kris. Hade vi inte valt att göra det enklare att låna ut pengar så hade människor inte kunnat konsumera så mycket, och vi hade fått en stagnation i ekonomin betydligt tidigare.

Med detta inte sagt att det inte är relevant att lyfta upp dessa delförklaringar, det gör jag själv hela tiden. Däremot ska en inte förledas till att tro att allting hade kunnat undvikas bara vi hade gjort annorlunda. För mig är det viktigt att försöka koppla ihop allting i en bredare systemkritik, förstå hur olika fenomen uppkommer på grund av vårt grundläggande samhällssystem, alltså kapitalismen. Om en inte gör det så riskerar en att hamna i idéer om att allting hade kunnat var att om bara någon ”liten detalj” hade ändrats, typ att bankerna blev mindre giriga, staten gav mindre räddningspaket och så vidare, och dessutom tro att denna ”detalj” faktiskt också hade kunnat vara annorlunda, som om det inte var effekten av hur vi tidigare har hanterat andra problem som samma system gett upphov till.

Detta ser jag som ett jättestort problem inom den nutida vänstern, där många när idéer om att bara vi börjar med stimulanspolitik igen så kommer kapitalismens kristendens att reda sig, alltså att det grundläggande problemet inte är kapitalismen som sådan utan den nyliberala politiken. Vad en glömmer då är att den nyliberala politiken infördes för att lösa ett problem som den tidigare politiken gav upphov till. Vidare så är kapitalismen ett system som är otroligt starkt, och så länge det existerar så kommer det att övervinna barriärer för att växa sig starkare. Jag tror helt enkelt inte att politiken kommer kunna ”begränsa” kapitalismen på det viset som många tänker sig är möjligt, utan jag tror att den måste jämnas med marken innan vi kan ha ett fritt och jämlikt samhälle.

Att tro att vi kommer kunna rädda kapitalismen utan att ställas inför samma situationer igen ser jag som otroligt naivt. Alla idéer om ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”, ”grön tillväxt”, ”ökad jämlikhet” fast fortfarande inom det kapitalistiska systemet och liknande är enligt mig sprungna ur samma tankesätt: att kapitalismen kan fungera, bara den får rätt ramverk. Jag tror helt enkelt inte att detta är möjligt, och jag tror att vänstern måste släppa dessa idéer om en potentiellt god kapitalism för att komma vidare. Vi kan inte betrakta krisen som ett sätt att lägga till lite positiva grejer till kapitalismen, vi måste se det som en möjlighet att ifrågasätta systemet i grunden. Jag förstår att det är lockande att tänka att systemet som sådant inte är ett problem, utan att det är möjligt att lösa med små förändringar, men jag tror tyvärr inte att det är möjligt.

Förklaringar.

Ibland blir man utsatt för folk som vill ”förklara” saker för en. Som till exempel senaste jag skrev om lönebildning och Pelle förklarade för mig att en anställd måste tillföra såpass mycket mervärde att det överstiger kostnaderna för att ha hen anställd, och att det därför visst är så att lägre omkostnader för anställning minskar arbetslösheten (speciellt i svaga grupper) vilket alltså gör lägre lägstalöner till en bra grej. Men gud, det där begriper ju jag också, jag spenderar fan sex timmar om dagen med att plugga nationalekonomi.

Vad jag också begriper är tre saker: 1.) arbetsköpare i regel knappast är så generösa att de ger den anställda högre lön bara för att de rent ekonomiskt kan göra det, 2.) ”working poor” är en jävligt oschysst grej att ha i ett samhälle och 3.) att regeringen har sänkt arbetsgivaravgifterna för en utsatt grupp, nämligen unga, utan att det har lett till minskad arbetslöshet.

Arbetsköpare i regel kommer troligen inte att höja lönerna om de inte måste. I läget som det ser ut idag finns det såpass mycket okvalificerad arbetskraft som bara väntar på att få jobb och som har extremt låga krav, eftersom det suger så jävla mycket att vara arbetslös (regeringen har ju, som ni kanske minns, fört en politik vars syfte varit att de arbetslösas krav ska sänkas). Om lönesättningen var individuell så skulle folk säger jobba för en femtiolapp, vilket skulle göra att arbetsköpare i en massa situationer skulle välja bort sin gamla och mer erfarna arbetskraft när de började kräva mer skälig lön. Därför är det jävligt viktigt med fackföreningar.

Working poor är ett begrepp som åsyftar människor som jobbar men som ändå är fattiga. Det är helt enkelt ganska onajs att jobba heltid eller mer och fortfarande bara dra in så mycket pengar att man knappt går runt. Ni kan kalla mig idealist, men ett sådant samhället vill jag faktiskt inte ha. Jobbar man så ska man ha skäligt betalt och de som är såpass oförmögna att deras arbete inte ens är värt en rimlig livslön borde rimligtvis tas om hand om av trygghetssystemet, kanske jobba deltid eller liknande.

Den arbetslöshetspolitik vi haft de senaste åren har i mångt och mycket byggt på dessa teorier. Det ska vara billigare att anställa för är det tillräckligt billigt kommer arbetslösheten inte att existera har man resonerat och sänkt arbetsgivaravgifter och momssatser utan resultat, i samma veva har man även jobbat för att arbetslösa ska kunna tänka sig att ta arbete för lägre och lägre löner genom jobbskatteavdrag, försämringar av villkoren för de arbetslösa och så vidare. Denna politik har helt enkelt inte fungerat särskilt bra.

Om lönerna låg på 1 krona i timmen så skulle arbetslösheten kanske vara ett minne blott, kanske även på nivåer som 50 kronor i timmen, men allt detta måste vägas på andra samhällsvärden också.

Feministföklaringstips mottages tacksamt.

Nu håller jag på att sammanställa en såndär feminist-FAQ. Min tanke är att första ha den som en sidosida här å bloggen, och sedan bygga ut den allteftersom och kanske lägga på en egen hemsida. Jag tänker att man utöver en ordentlig FAQ kan ha en genomgång av feminismens historia och olika inriktningar. Helt enkelt en lättbegriplig guide till feminism.

Jag tänkte också, i ett senare läge, försöka besvara de vanligaste myterna som uppkommer kring feminism.

Mitt fokus nu är att svara kort på alla frågor så att folk orkar ta sig igenom den, men jag försöker också länka till lite mer matigt material för den som vill läsa mer. Så om du har läst eller själv skrivit någon bra förklaring eller svar till någon av de vanligaste funderingarna kring feminism, länka gärna till mig så kan jag inkludera texten som ett tips till den som vill läsa mer.