Jag tror att det är lite såhär med kvinnors relationer i patriarkatet; det är okej att de finns men de får aldrig bli ”bärande” i ens liv. Med ”bärande” menar jag att det är relationer som en organiserar sitt liv omkring. Typ att en kanske väljer yrke eller bostadsort efter en relation med en kvinna.
Jag tänker att relationer med andra kvinnor var bärande på ett annat sätt när jag var barn. Då var det okej att de tog upp mycket plats i mitt liv, eftersom relationer med män ändå inte var aktuella. Ju äldre jag blev desto mer började dessa relationer fasas ut ur mitt känsloliv. De fanns såklart kvar i mitt liv, men de fick inte ta samma plats längre. De fick inte vara bärande inslag i mitt liv, eller så fick jag inte vara ett bärande inslag i deras.
När jag ser tillbaks på mitt liv så sörjer jag de kvinnor jag förlorat på ett annat sätt än männen. När det gäller mina relationer med män så är jag snarare ledsen att jag över huvud taget ingick i dem, eller att de varade så länge som de gjorde.
Framförallt är jag dock ledsen över de relationer med kvinnor jag offrade för relationer med män. När jag blev tråkigt sällskap för att jag var tvungen att älska honom, när jag inte kunde ta ansvar för mig själv för att jag hade blivit för djupt nedbruten av en man och så vidare.
Jag har inte upplevt relationer med andra kvinnor som oproblematiska, däremot har jag upplevt att det finns en annan ömsesidighet. Det finns en vilja att lösa problem tillsammans. Andra kvinnor brukar inte på samma sätt skamlöst utnyttja situationer eller skjuta ifrån sig ansvar, som män gärna gör. Kvinnor har generellt en annan medvetenhet om att relationer kräver tid och energi och kastar sig inte på samma sätt in i relationer de inte kan ta ansvar för. Kvinnor tenderar inte att tro att kärlek löser alla problem.
Detta är för mig oerhört viktigt; jag är trött på att bli utsatt för mäns oerhört höga ambitioner för att sedan se dem misslyckas och bli lamslagna inför detta faktum. Jag är trött på att bli behandlad som ett objekt som de ska rädda genom att ”ge” en bra relation. Jag är trött på ickesamarbete i relationer.
Män tycker ofta att det är genant när en kvinna kan göra något de själva inte kan, så därför låtsas de att denna kunskap är oviktig att lära sig över huvud taget istället. Hela den här grejen att män helt skamlöst kan säga att kvinnor är ”bättre på” känslor och därmed lasta över ansvaret för allt känslomässigt arbete på kvinnor helt utan att göra någon som helst ansats att lära sig något själva.
Helt enkelt; kvinnor är generellt på ett annat sätt i kontakt med de villkor som omgärdar relationer, eftersom kvinnor generellt är de som får ansvara för relationer. Det betyder inte att kvinnor är några genier när det kommer till känslor eller relationer, däremot att de ofta är villiga att lära av sina misstag och jobba tillsammans på problem. Det finns inte samma prestige i att göra rätt från första början.