Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

2014.

IMG_20140203_0910042014 var uppbrottets år. Både frivilligt och ofrivilligt. Jag har brutit upp från en mängd olika relationer som fick mig att må dåligt. Jag har brutit upp med stora delar av min uppväxt mentalt. Jag har brutit upp med min bostadsort två gånger, både när jag flyttade från Uppsala till Stockholm och från Stockholm till Örebro.

I början av året tog det slut mellan mig och min dåvarande partner, som jag även bodde tillsammans med. Det hade varit dåligt länge men vi var för djupt beroende av varandra för att någon av oss skulle ha vågat ta steget innan. Nu blev det i alla fall gjort, vilket kastade mig in i total panik i flera veckor. Jag var deprimerad redan innan och det var som att han var det enda som höll mig flytande. Så var det såklart inte, men känslan vid uppbrottet var att jag föll ner i en avgrund utan slut och utan något att klamra mig fast vid.

Jag tror aldrig att jag mått så dåligt som jag gjorde perioden efter detta i hela mitt liv. Jag flyttade hem till Stockholm under en period. Det enda som betydde något för mig var att tillfredsställa mina grundläggande behov och att hålla mig ständigt distraherad. Jag mådde verkligen så jävla dåligt, det är svårt att förstå när jag ser tillbaks på det. Fick stort stöd av mina vänner som umgicks med mig trots att jag verkligen inte var något fantastiskt sällskap. Är väldigt tacksam för detta.

Efter ett tag började jag känna mig instängd i min situation. Jag antar att detta är ett friskhetstecken; när en känner en lust till att göra mer, se mer. När en känner att det en har inte räcker till. När en vill stimulera sinnet. Jag ville inte vara kvar i Stockholm, jag känner mig ofta väldigt instängd där.

Jag försökte med nya relationer med män, men blev helt enkelt uttråkad av det. Jag kände mig inte stimulerad. Detta är inget nytt, men det nya var att jag kunde se att det inte tog mig framåt och avsluta istället för att klamra mig fast i hopp om att få ut något av det som jag inte fick. Jag hade en annan tilltro till mig själv och min förmåga än jag haft innan.

Kom in på Örebro universitet på sen anmälan och flyttade hit på bara några dagars varsel. Visste inte om det var en rimlig sak att göra men var verkligen tvungen att komma bort från Stockholm. Sov på en väns soffa en vecka, hade ett tillfälligt boende och hittade sedan lägenheten jag bor i nu. Hade ett stort sammanbrott och funderade på att skita i allt, men valde att stanna kvar vilket jag är glad för. Mår överlag väldigt bra i min situation nu.

När jag flyttade hit så tänkte jag att jag ska undvika vissa misstag som jag gjort tidigare. Till exempel så tänkte jag att jag ska undvika relationer med män, och framförallt att på något sätt bli materiellt beroende av en man. Det har jag gjort. Jag har träffat många underbara kvinnor i Örebro som jag hoppas att jag ska kunna knyta starkare band till. Det känns nytt och spännande.

Jag träffade också Linn för några månader sedan när jag var och föreläste i Göteborg och blev väl ”intresserad”. Kunde inte riktigt kategorisera känslan från första början, eftersom jag inte på riktigt tänkt mig att jag skulle kunna bli kär i en kvinna. I alla fall så sågs vi igen ett par veckor senare och jag blev jättekär och bla bla bla. Jag är väldigt glad över att jag faktiskt vågade agera på de här känslorna, något som jag nog inte hade gjort för ett år sedan. Jag känner att jag har haft en helt annan kontroll över mitt känsloliv, och kunnat förstå mina behov och begär på ett helt annat sätt än innan.

IMG_20141213_132226På det stora hela har 2014 varit ett av de mest smärtsamma men också bästa åren i mitt liv. Jag har brutit upp med så mycket skit, jag har haft så jävla mycket ångest, men det har verkligen varit värt det. Jag är stolt över att jag har tagit mig själv på allvar, att jag har funderat över varför jag mår dåligt och vad jag behöver, att jag har vågat begära ett bättre liv. Jag har nog aldrig vart så tillfreds med min tillvaro som jag är nu.

Jag hoppas att 2015 lir året då jag får nya rötter, knyter nya friska vänskapsband och bygger vidare på den känslomässiga grund jag skapat mig nu. Jag hoppas att jag ska våga ta mig själv och mina relationer på allvar. Jag hoppas att jag ska fortsätta röra mig framåt och uppåt.

6 kommentarer till 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv