Lönearbete är inte oberoende.

Ibland säger människor att en ska ”vara oberoende” vilket typ alltid betyder att en ska lönearbeta istället för att gå på bidrag. Jag förstår inte idén om att lönearbete skulle innebära något slags oberoende. En är ju precis lika beroende av sin omgivning som lönearbetare, beroende av att någon ska vilja anställa en, vilja betala en rimlig lön till en och så vidare. Är det verkligen rimligt att betrakta detta som oberoende i någon mening? Jag tycker inte det. Även som lönearbetare är du också beroende av staten, även om det kanske inte är lika påtagligt i vardagen. Det är staten som fixar din välfärd, som betalar ut din eventuella sjukpenning och framtida pension.

Det enda sättet att vara på riktigt oberoende borde ju vara att ha så mycket pengar att en klarar sig en livstid på dem. Alternativt att vara självförsörjande.

Det känns som att det sprids en massa myter kring arbete, om hur fett det är för den personliga utvecklingen och hur fri en är om en lönearbetar. När en kollar närmre är det sällan att detta stämmer i alla fall, eller ens majoriteten av dem. Även om du tjänar dina egna pengar kommer du att vara en del av ett samhälle som fixar en massa saker åt dig, och kräver saker av dig. Och det värsta är att de flesta faktiskt också behöver detta samhälle, kanske inte alltid men i alla fall under någon period i livet. Idén om oberoende genom arbete är en myt.

7 reaktioner till “Lönearbete är inte oberoende.”

  1. Jag tror att den grundläggande tesen för deras resonemang här är att de stör sig på att bidragstagare ”skor” sig på skattebetalarna, det vill säga de som ”gör rätt för sig”.
    Hur som helst är detta resonemang sjukt, INGEN förutom möjligen en helt egenförsörjande eremit skulle vara oberoende idag….möjligen

  2. Intressant perspektiv, har aldrig tänkt på det så i min jakt på oberoende. Dock har min främsta drivkraft aldrig varit att vara oberoende av staten, utan snarare av en man.

    Samtidigt har jag alltid känt en stolthet i att aldrig mottagit bostadsbidrag ens när jag haft rätt till det, eller a-kassa i tider av arbetslöshet – vilket grundar sig i att jag alltid velat klara mig själv. Förtjänar jag då denna hjälp när jag faktiskt klarat mig själv? Det är nog där många ser problemet, att folk som jag själv vid flera tillfällen haft rätt till pengar jag egentligen inte behöver. Som student har jag bara förlorat några utekvällar på att jag inte mottagit bostadsbidrag tex, vilket känns helt okej. Hur vet man då om någon faktiskt behöver något, eller om någon bara nyttjar sin rätt? Är det okej att nyttja sin rätt när man bara använder den till utekvällar, eller lägger bostadsbidraget på att spara till en bil som en kursare till mig gör? Av den anledningen misstänker jag att det är ganska sunt för samhället att sprida en slags oberoende-myt som gör att folk känner den här stoltheten som jag själv upplevt, på så sätt kanske vi kan lägga mer pengar på de äldre och skolan än på folk som egentligen inte behöver samhällets hjälp. Jag tror det handlar om rättvisa för många av oss, men jag vet egentligen vad som är bäst för individen eller samhället i stort. Intressant inlägg i varje fall!

  3. Beträffande vem som fixar välfärden: arbetsgivarna betalar in sociala avgifter, dels lagstadgade som förvaltas av staten, dels avtalade som förvaltas av försäkringsbolag.

      1. Stämmer. Men om det inte fanns lag och avtal om detta, så skulle arbetsköparna troligen behålla de pengarna, istället för att höja lönerna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *