oberoende – Fanny Åström

Barnförtrycket.

”Vuxen är inte en ålder – det är en livsstil”, brukar jag tänka.

I vårt samhälle finns det en dikotomi som är viktig, och det är idén om vuxen/barn och oberoende/beroende. Den vuxna människan antas ha makt och kontroll över sitt eget liv och också vara kapabel att bestämma själv hur hen ska leva det. Barnet däremot antas vara djupt beroende av vuxna människor i sin omgivning och inkapabel att fatta beslut rörande sitt eget liv.

Vuxnas tolkningsföreträde framför barn är nog det absolut mest accepterade och institutionaliserade tolkningsföreträdet. Till exempel: om ett barn har kontakt med myndigheter måste hens vårdnadshavare underrättas om inte mycket speciella omständigheter föreligger. Ett barn som rymt hemifrån kan med tvång tas tillbaka till hemmet och så vidare. Barn anses inte vara kapabla att fatta sina egna beslut utan måste tvingas till ”rätt” beslut av sina föräldrar.

Barn är i relation till sina föräldrar väldigt rättslösa. Samhället är oerhört blåögt inför det faktum att barn faktiskt far illa i hemmet. Det finns en idé om att det bästa för ett barn nästan alltid är att bo tillsammans med sina föräldrar och inte någon väldigt särskild omständigheter föreligger, eftersom det anses finnas något speciellt med kärleken mellan förälder och barn. Emellertid är ”kärleken” mellan förälder och barn ofta väldigt lik ”kärleken” i heteromonogama relationer; parten med makt, föräldern, försöker passa in barnet i en viss mall och använda barnet för att upprätta sitt personliga livsstilsprojekt. Barnen ska bli ”bra”, det vill säga lyckades samhällsmedborgare, snarare än lyckliga. Såhär är det såklart inte i alla familjer, men jag tycker mig se det i mångas relation till sin familj. Det är inte den där villkorslösa kärleken alla pratar om, utan det är en kärlek som är mycket grumlad av förväntningar och krav.

Men framförallt tror jag att vuxna människor gärna ställer sig i motsats till barnet för att själva känna sina självständiga, oberoende och mogna. Alla människor är såklart, i själva verket, djupt beroende av andra, men i vårt samhälle finns det en idé om att vuxenblivande handlar om att släppa detta beroende. Människor som inte blir ”oberoende”, det vill säga typ skaffar sig ett jobb, en bostad på ”egen hand” och så vidare, anses inte riktigt bli vuxna. Vuxenblivandet handlar om att anpassa sig efter samhällets normer om vad en ”lyckad” vuxen individ är, inte så mycket om att finna sig själv och frigöra sig.

Det som vi ofta kallar oberoende handlar egentligen om makt. Den som har makt över andra, till exempel genom pengar, kan ofta tro sig vara oberoende eftersom hen inte är uppenbart underkastad andra välvilja. I relationen förälder – barn så kan föräldern ofta i högre grad uppleva denna känsla av oberoende, medan barnet är så uppenbart underkastad föräldern att det inte går att inbilla sig något. Det är svårt att någon kärlek ska kunna gro ur denna brutala maktobalans, minsta lilla maktmissbruk från förälderns sida kan innebära ett oerhört trauma för barnet då denne är så oerhört utelämnad.

Jag önskar att vuxna och framförallt föräldrar i högre grad kunde inse att de också är beroende av sin omgivning och att barn också är kapabla att fatta egna beslut om livet. Det kan förvisso vara så att människor behöver stöd och vägledning, men att tvinga någon till något med dennes vilja är sällan en positiv grej oavsett ålder. Av någon anledning finns det en idé om att just barn och ungdomar bör tvingas till saker trots skrik och tårar, något en knappast skulle utsätta en vuxen människa för. Detta socialt accepterade och institutionaliserade kränkande av barns integritet måste upphöra.

Myten om oberoendet.

Ibland höjer människor bilen till skyarna. De kallar den frihetsmaskin, de talar om känslan av oberoende och frihet en känner när en sätter sig i sin bil och kan ta sig var en vill, köra var som helst. Men vad är detta egentligen för frihet? Med bil kan en i princip bara åka på vägar. Vägen rymmer heller inget utrymme för spontanitet, det är väldigt styrt precis hur en ska åka; i vilken hastighet, i vilken riktning.

En är inte heller särskilt oberoende. Det är mycket som ska vara på plats för att bilkörning ska kunna ta en någonstans. En ska för det första ha en bil, och detta gör en beroende av en mängd olika saker och personer. Vidare ska vägen finnas och vara körbar, något som ofta finansieras med statliga medel. Med jämna mellanrum måste en stanna och tanka bilen, vilket gör en helt beroende av att det fick bensinmackar tillgängliga när en ska åka och så vidare.

Lite samma sak gäller för den som anser sig vara ”ekonomiskt oberoende”, alltså inte behöva arbeta för att kunna ha pengar nog för att leva. Sådana personer har kanske pengar investerade någonstans, som ger tillräckligt hög avkastning för att de ska kunna leva enbart på detta. De är alltså beroende av tusentals människors arbete för att skapa mervärde och tillväxt, så att det ska bli någon avkastning att tala om.

Människor upplever sig också ofta oberoende när de kan betala människor för att göra saker åt dem istället för att förlita sig på sig själva, välfärden eller att människor i ens omgivning av vilja göra det ändå. Den som köper en prostituerad upplever sig säkert som ”oberoende” eftersom pengarna ger hen möjligheten att kunna ha sex utan någon större känslomässig ansträngning. Hen är däremot beroende av ett samhälle som är organiserat på ett sätt som gör att vissa människors pengar kan användas till att köpa andra människors kroppar, alltså av ojämlikhet och ekonomisk nöd. Detsamma gäller för alla former av tjänster och prylar en köper sig; det upplevda oberoendet hos den som köper bygger på ett samhälle där pengar ger makt över andra människors liv.

Det som kallas ”oberoende” är egentligen ofta mest en fråga om just detta. Egentligen är en såklart lika beroende av samhället som alla andra, däremot befinner en sig i en maktposition som gör att en kan uppleva en viss autonomi. Denna autonomi bygger dock på att det finns andra människor under en i hierarkin som kan göra saker åt en. En är helt enkelt beroende av klassamhället som institution, beroende av att det finns människor som är tvungna att ägna sina liv åt att tjäna ens behov för att de skulle svälta annars.

Sant oberoende borde vara att kunna reda sig själv, alltså utan att behöva köpa någon vara eller tjänst av någon annan. Om detta är eftersträvansvärt vet jag inte, personligen har jag inga problem med att vara beroende av andra personer eller samhället i sin helhet, jag ser det som en naturlig del av det mänskliga varat. Däremot tycker jag att retoriken som ofta kommer från högerhåll om att den med bra karriär och inkomst ”reder sig själv” och är ”oberoende” är fascinerande. Vad inbillar de sig egentligen? Inser de inte hur många människor under dem det krävs för att deras liv ska fungera?

Jag ser den här idén om oberoendet som ett omfattande kollektivt självbedrägeri, ett gemensamt odlande av idén om självtillräcklighet. Det handlar om ett förnekande av klassamhället, om att en inte vill inse att ens egen relativa framgång och oberoende inte kommer från ens egna strävanden allena, utan kräver existensen av ett klassamhälle för att resultera i makt och upplevd autonomi. Att inte uppleva att en är skyldig någon eller samhället någonting, utan kunna gå omkring och odla idén om att en minsann klarar sig själv och egentligen mest bara bidrar med sitt ”hårda slit” och skatten på sin höga lön.

Lönearbete är inte oberoende.

Ibland säger människor att en ska ”vara oberoende” vilket typ alltid betyder att en ska lönearbeta istället för att gå på bidrag. Jag förstår inte idén om att lönearbete skulle innebära något slags oberoende. En är ju precis lika beroende av sin omgivning som lönearbetare, beroende av att någon ska vilja anställa en, vilja betala en rimlig lön till en och så vidare. Är det verkligen rimligt att betrakta detta som oberoende i någon mening? Jag tycker inte det. Även som lönearbetare är du också beroende av staten, även om det kanske inte är lika påtagligt i vardagen. Det är staten som fixar din välfärd, som betalar ut din eventuella sjukpenning och framtida pension.

Det enda sättet att vara på riktigt oberoende borde ju vara att ha så mycket pengar att en klarar sig en livstid på dem. Alternativt att vara självförsörjande.

Det känns som att det sprids en massa myter kring arbete, om hur fett det är för den personliga utvecklingen och hur fri en är om en lönearbetar. När en kollar närmre är det sällan att detta stämmer i alla fall, eller ens majoriteten av dem. Även om du tjänar dina egna pengar kommer du att vara en del av ett samhälle som fixar en massa saker åt dig, och kräver saker av dig. Och det värsta är att de flesta faktiskt också behöver detta samhälle, kanske inte alltid men i alla fall under någon period i livet. Idén om oberoende genom arbete är en myt.