Ibland skriver folk till mig när jag beskriver typiskt manliga beteenden att det verkar vara någon slags empatistörning eller liknande. Detta kan jag tycka är lite irriterande, för jag uppfattar det som ett sätt att göra ett väldigt vanligt manligt beteende till något avvikande och sjukt. Det är klart att patriarkatet är något som gör att många män i praktiken blir empatistörda, eftersom de aldrig får lära sig att hantera känslor och eftersom de fått lära sig att det alltid är kvinnors fel om de är ledsna och så vidare.
Männen jag träffat i mitt liv är inga psykopater, utan det är helt vanliga män. Många tycker till och med att dessa män är ovanligt trevliga, mjuka och feministiska män. Alla de kvinnor som skriver till mig att de känner igen sig kan väl knappast heller ha varit utsatta för personer som är särdeles empatistörda, det verkar som en jätteorimlig förklaringsmodell.
Jag anser att män i det här samhället blir ”störda” på en massa olika sätt och det tycker jag är mycket sorgligt. Vi måste såklart prata om hur detta ser ut och fungerar, men jag tycker inte att det är bra att beskriva dessa män som empatistörda eller liknande helt enkelt eftersom att det de sysslar med inte är något speciellt utan något som extremt många män ägnar sig åt. Mäns beteende är många gånger absurt och hemskt men det är inte onormalt som i att det är avvikande. I det här samhället är detta empatistörda beteende helt jävla normalt, och det kommer att fortsätta så så länge vi har ett patriarkat.
Viktigt att poängtera! Att demonisera och sjukförklara de ”andra männen” är bara ett enkelt sett att bortse från sitt eget ansvar och sin egen roll. Vi kan dessutom aldrig kräva att individer som är sjuka på riktigt ska vara de som driver förändring framåt. De har fullt upp med att överleva.
De män som bär största ansvaret är de ”vanliga” männen. De måste inse att det innebär en form av empatinedsläckning att objektifiera andra människor. När män från tidig ålder lär sig att se på kvinnor som till för dem, snarare än som individer med egen agens så krävs det samtidigt att empatin för de kvinnorna är obefintlig. Att till exempel använda kvinnor som sexredskap mot deras vilja är inte möjligt om du har fullt utvecklad empatisk förmåga. Det handlar om maktförskjutning inte om sjukdomstillstånd. Lösningen är inte att medicinera, lösningen är att få män att förstå vad de håller på med och sedan få dem upphöra med det.
Åh, vilket bra inlägg! Stämmer så bra!
Om vi nu befinner oss på olika ändar av skalan när det gäller hantering av känslor. Skulle det inte underlätta om man uppfostrar båda könen mer mot mitten av skalan?
Jag skulle vilja beskriva min upplevelse av detta fenomen för att visa hur män kan tänka och få förståelse för detta.
Jag känner igen beteendet hos mig sjäv men vet också att det är mer under ytan än förnekande av känslor. Då jag är en tänkare och problemlösare( tycker jag själv i alla fall), brukar jag hitta roten till känslorna på egen hand och fundera hur jag ska förhålla mig till detta. Att jag ser mig själv som problemlösare tror jag absolut kommer från normen att vara ”man”.
Att endast ha detta som verktyg gör att det kan vara svårt att hjälpa en person som inte sätter ord på problemet, då man endast har ett sätt att tackla situationen.
Jag tror att män ofta saknar verktyget att bara lyssna och förstå att problemet inte behöver lösas direkt.
Jag tror även att kvinnor ofta saknar verktyget problemlösning som jag beskrev ovan.
För tanken som går igenom mitt huvud när jag ser att min fru är ledsen är, ”om vi hittar roten till ledsamheten så kan vi lösa det och så behöver hon inte vara ledsen alls”
Alla människor borde få vara ledsna en stund och få omtanke men man behöver även kunna sätta fingret på problemet och göra situationen bättre.
PS. Kommentaren är säkert fylld med fördomar.
Jag tycker inte att problemet med din kommentar är fördomarna egentligen utan att du ställer olika saker mot varandra enligt en populär men väldigt ologisk mall.
Det finns ingen inneboende motsättning i att vara empatisk och att vara problemlösare. Det har dock blivit en väldigt populär ursäkt bland, framför allt, män att ständigt ursäkta sin bristande empatiska förmåga med att de skulle vara så rationella och inställda på att lösa problem så att de inte klarar av att bara prata känslor (denna ursäkt används också friskt av kvinnor som vill tjäna på att tillskriva sig patriarkalt positiva egenskaper och distansiera sig från känslomässigt trams som ”andra kvinnor” lägger alldeles för mycket tid på).
Det känns som att detta till stor del vilar på en otroligt förlegad bild av det mänskliga psyket – vi är inte känslomässigt binära och det räcker inte att bara skifta ett relä från av till på för att vi ska må bra. Bilden av den effektiva problemlösarens överlägsna värde i dessa situationer blir då ganska löjlig om en faktiskt börjar fundera på vad en person faktiskt säger som vill prata om sin attityd som ”problemlösare” i situaitoner som handlar om psykologi.
Jag är själv problemlösare men jag kombinerar detta med min förmåga att empatisera och jag spenderar väldigt mycket tid med att lyssna på och prata med mina vänner när de mår dåligt. Jag försöker sätta mig in i deras situation och utröna när jag behöver säga något uppmuntrande, när jag behöver säga något tröstande, när jag behöver och har möjlighet att ge några tips, när jag behöver ge en kram och när jag faktiskt bara behöver finnas där och hålla tyst och lyssna, tålmodigt och uppmärksamt.
För medan det är fullt möjligt att totalt rasera någons mentala hälsa på relativt kort tid, så går det _aldrig_ att bygga upp den kort tid (hur mycket problemlösare en än råkar vara). Enkel jämförelse: det är fullt möjligt att spränga ett hus snabbt och effektivt, det går inte att bygga upp det lika fort alldeles oavsett hur fantastiskt problemlösande personer du sätter på uppgiften.
Jag tror att du missuppfattade mitt inlägg.
Med dessa rader:
”Om vi nu befinner oss på olika ändar av skalan när det gäller hantering av känslor. Skulle det inte underlätta om man uppfostrar båda könen mer mot mitten av skalan?
och
”Alla människor borde få vara ledsna en stund och få omtanke men man behöver även kunna sätta fingret på problemet och göra situationen bättre.
menade jag att vi ska uppfostra barnen att både vara problemlösare och ha empati. Hitta var gränsen för när man ska lyssna och när man skla lösa.
Du tycker alltså, om jag förstår det rätt, samma som jag..
Min beskrivning av min sida av det gjordes för att visa att det inte finns något känslolöst monster bakom som inte bryr sig. Jag tror att det oftast är oförstående.
Men du ställer ju fortfarande empati och problemlösning mot varandra, dvs på varsin ände av skalan.
Ok, då tar jag tillbaka ”skala-liknelsen”. Tanken var inte att det ena utesluter det andra.
Och där försvann hela premissen för din kommentar, så då gör vi som vi tänkte från början och bortser från den helt. Bra, tack.
Bara för att det är vanligt behöver inte det betyda att det inte är en störning. Bara för att det är inlärt behöver det inte betyda att det inte är stört. Bara för att det är strukurellt behöver det inte betyda att det inte är ett handikapp.
Som jag ser det har vi en kultur som uppmuntrar handikapp hos hälften av befolkningen, en hälft av befolkningen som i sin tur ser andra hälften av befolkningen som handikappade.
Det finns väl inget likhetstecken mellan psykopat och empatistörd, så de två uttrycken behöver väl inte betyda samma sak?
”I det här samhället är detta empatistörda beteende helt jävla normalt, och det kommer att fortsätta så så länge vi har ett patriarkat.”
Varför är det män som är ”empatistörda”, kan man inte lika gärna säga att det är kvinnor som är empatistörda, bara åt andra hållet. Du verkar utgå från att kvinnors känsloliv på nått sätt är mer sunt och naturligt än mäns.
Kvinnor har sällan problem med empati i alla fall.
Okej du påstår det, har du några teorier om varför?
Och hur fan ska man få en man att förstå att han kanske bidrar till min gråt ibland? Att jag faktiskt känner något pga av något som HAN gjort, och inte bara utan anledning?? Hur får man honom att fatta att det kanske inte alltid är mig det är fel på? Att han kan bidra till konflikten osv?? Vi pratar alltså om en man som inte är mottaglig för NÅGONTING så länge ordet feminism finns med i meningen. Hur får man honom att förstå att det inte är min gråt det är fel på? Att den kanske är fullkomligt logisk???