Klängiga män.

Jag brukade tänka att jag var den klängiga i de relationer med män jag har varit i, men efter att ha funderat lite så har jag nog omvärderat det hela. Jag ser det snarare som en fråga om olika faser i relationen.

I inledningsstadiet av relationer har det oftare varit så att mannen ifråga har varit på. Det hela har dock oftare varit mer subtilt, eftersom jag har varit mer inställd på att tillfredsställa deras behov än vad de har varit att tillfredsställa mina senare i relationen.

Hur har då detta manifesterat sig? Jo, till exempel genom att göra en jävla massa anspråk på relationen trots att de är uppenbart orimliga eller att det uppenbarligen är för tidigt för sådant i relationen. Eller genom att bli ledsen och besviken när en inte vill umgås lika mycket.

Det finns en generell idé om att kvinnor ska vara tacksamma om de får mäns uppmärksamhet och bekräftelse, vilket gör att män ofta lyckas med detta ”knyta till sig”-projekt. Sedan kan de tryggt vara lite mer avståndstagande, de har ju sitt på det torra.

Men jag tänker också att det är så att det skaver väldigt mycket hos kvinnor att ha en man som på något vis är underordnad dem. Typ såhär; essentiellt för ”manligheten” i detta samhälle är att överordna sig kvinnor. Både män och kvinnor upprätthåller den här bilden, och det faller generellt på kvinnors ansvar att skydda mannens heder. Alltså; hon får inte förnedra honom, gör honom till åtlöje och så vidare. Detta både för att han kan bli arg och straffa henne, men också för att det ligger i hennes intresse att ha en åtråvärd karl att visa upp.

Det anses väldigt oattraktivt med ”toffliga” (aka initiativlösa eller ickeansvarstagande) män och ”dominanta” kvinnor och det finns alltså ett intresse i att som par inte visa upp denna bild utåt. Eftersom parets representation är kvinnans uppgift så är det upp till henne att få det att verka som om det inte är såhär. Det är upp till henne att ”täcka upp” för mannens behov.

wpid-img_20150108_213310.jpgJag tänker i alla fall på hur jag agerat i liknande situationer; jag har känt ett slags obehag och en slags skam inför mina partners klängighet och beroende av mig. Jag har inte kunnat avvisa dem som ”besvärliga” på samma enkla sätt som de ofta har kunnat göra mot mig, eftersom det ju ändå är mitt ansvar att tillfredsställa deras behov. Jag har också känt en lätt avsmak inför det ”omanliga” i deras beteende (detta beteende är såklart ”manligt” i den betydelsen att män ägnar sig åt det, men det ingår inte i mansidealet).

Det kan också vara så att det är hotfullt att inte tillfredsställa den man en har en relation med, många män blir helt enkelt aggressiva om de inte får den tillgång de vill ha eller om de upplever att deras heder har blivit sårad. Det kan rör sig om direkt våld eller andra former av aggressioner, som att anklaga kvinnan för att vara kall och hjärtlös (det vet ju alla att kvinnor inte får vara detta, det innebär att de inte är ärbara madonnor även känt som ”flickvänsmaterial” utan smutsiga själviska ”horor”). Kvinnor har inte tillgång till denna ilska på samma sätt, eftersom de inte har lärt sig att de har rätt till män genom hela livet.

Hur som helst: min självbild som ”klängig” är inte korrekt. Snarare är det män som är klängiga som har skapat ett helt jävla patriarkat för att hålla kvinnor på plats och få dem att tillfredsställa deras behov och dessutom kräver att vi ska få det att se ut som om det är på ett annat sätt. Så jävla needy.

Vi vet att det finns ett patriarkat. Vad gör vi nu?

En snut skriver en vidrig tweet. Folk reagerar, skriver inlägg, medier plockar upp saken. Det ska debatteras i all jävla oändlighet. Jag tror seriöst jag har sett minst femton blogginlägg och artiklar om den där jävla tweeten.

Ibland är det som att folk går omkring och bara väntar på att något ska hända, så att de kan reagera på det. Så att de kan skriva ett inlägg om saken, eller någon fyndig tweet. Något dräpande för att sätta på plats och återigen manifestera sin poäng och positioner sig som feminist.

På ett sätt fattar jag grejen. Jag förstår att människor blir upprörda, jag förstår att en vill reagera på idiotin. Men samtidigt undrar jag; kommer detta verkligen att ta oss framåt? Dessa eviga reaktioner på patriarkala överträdelser. Jag tänker att de är för många.

Det som händer när vi agerar såhär är att vi låter någon annan sätta agendan. Vi reagerar istället för att agera. Allting trängs in i att bli självförsvar, och det finns så hemskt mycket vi måste försvara oss mot. Att hitta en händelse att peka på och uppmärksamma så en upplever att en gör något.

Det kommer absolut bra texter ur den här typen av händelser, men jag tänker att många av dessa egentligen mest är upprepningar av saker och ting som redan sagts tusen och åter tusen gånger. Ja, vi har en våldtäktskultur. Visst kan det vara relevant att förtydliga resonemanget bakom detta och utveckla dem, men frågan är om det görs bäst i denna form, alltså som en reaktion på något annat, på någons överträdelse. Jag skulle gärna se mer texter om våldtäktskultur som gick djupare än att säga emot någon annans uppenbara idioti.

Det är som att vi är inne i att vi behöver bevisa för omvärlden att det här finns, att det är ett problem och så vidare. När ett passande exempel uppenbaras så tar en chansen att göra detta. Chansen att peka på att den här tweeten, den har faktiskt skrivits och den är uppenbart problematisk. Jag förstår frestelsen, men jag vet inte om jag tror att det är en långsiktigt hållbar strategi. Vad är det som får oss att tro att vi behöver bevisa oss? Anledningen till att folk inte håller med feminister är inte att det saknas bevis, bevisen för patriarkatets existens är stora och går lätt att söka upp för den som är intresserad. Jag menar, det är ju egentligen bara att kolla på sin omgivning.

Vem är det vi försöker bevisa något för? Jag tänker att det ofta är en manlig publik det handlar om. Det är ofta män som trots övertygande belägg för motsatsen fortsätter hävda att patriarkatet inte finns eller att det ena eller det andra inte är et problem. Anledningen till att de gör detta är nog inte att det saknas tillgång till lättillgängliga feministiska texter om saken utan att det helt enkelt inte ligger i deras intresse att göra detta.

I veckan hade jag en föreläsning om bland annat radikalfeminism där föreläsaren tog upp ”erfarenhetsdelande” som en feministisk strategi. Det är en skitbra strategi, jag sysslar ofta med det själv, men frågan är vad fan vi ska göra sedan. Att dela erfarenheter är ett första steg, sedan måste vi organisera oss och ta makt. Det är liksom det är är kärnan i frigörelse. Vi kommer inte kunna utbilda bort patriarkatet, vår kamp kan inte bygga på att män ska förstå något som inte ligger i deras intresse att begripa. Det är att vädja till mannen, och det är inte det minsta sannolikt att mannen kommer lyssna till dessa vädjanden.

Jag vill bara att vi ska tänka efter mer. Är det verkligen värt att reagera på det där, lyfta fram det där? Är det verkligen värt den kraft det tar från oss? För alla dessa reaktioner kostar ju något, det kostar vår tid och vårt engagemang. Att reagera på saker är utmattande.

Jag tänker att vi redan vet att det finns ett patriarkat, att vi redan vet att många män är sexistiska idioter. Om vi skulle reagera på allt skulle vi inte göra annat. Frågan jag tänker att vi bör ställa oss är; vad ska vi göra av denna insikt? Hur ska vi organisera oss? Det känns som att den frågan sällan dyker upp, och jag tror verkligen att vi skulle tjäna på om den gjorde det oftare. Jag önskar att mindre feministisk diskussion handlade om att reagera på idioter, och mer handlade om hur vi ska agera för politisk förändring. Hur vi ska ta initiativ, samla makt och använda den makten för att organisera ett bättre samhälle. För så länge vi reagerar gör vi det på någon annans villkor, på patriarkatets villkor.

Ask.fm om att rättfärdiga sexuella praktiker.

Fick denna fråga på ask.fm.

Kan man någonsin EGENTLIGEN rättfärdiga att tända på våld/att göra andra illa/icke-samtycke, och utföra dessa preferenser, om alla parterna i sanning(!) är med på det? (Om det ens går att i sanning vara med på det?). Oerhört tacksam för svar.

Frågan är ju, precis som du är inne på, vad det innebär att ”i sanning” vara med på något. För mig blir det meningslöst att tala om fri vilja i patriarkatet, speciellt när det kommer till olika sexuella praktiker. Jag tror att våra begär är såpass konstruerade av patriarkatet att det är väldigt svårt att avgöra vad som kommer därifrån och inte.

Med detta sagt: för mig finns det inget behov av att döma enskilda personer som håller på med vissa sexuella praktiker, heterosexualitet, monogami, bdsm eller vad det nu kan rör sig om. Jag sysslar själv med sådana praktiker. Däremot tycker jag att det är intressant att dekonstruera dessa praktiker för att bättre förstå dem, sig själv och sin plats i patriarkatet. För mig handlar det inte om att bedöma vad som är ”rätt” och ”fel” utan snarare om att förstå olika fenomen.

Så frågan om vad som går att ”rättfärdiga” blir i mitt perspektiv ointressant. Jag är inte intresserad av att varken rättfärdiga eller fördöma någonting, jag är intresserad av att förstå det för att i förlängningen kunna förstå hur vi som kollektiv ska kunna bedriva politisk kamp. I det projektet tror jag att det är viktigt att förstå sina sexuella praktiker som en produkt av och något som upprätthåller ett visst system. Jag tycker sedan inte att en ska förändra sina praktiker för någon annans skull, däremot tror jag att de flesta personligen skulle tjäna en jävla massa på att göra det. Till exempel kvinnor som lever i heteromonogama relationer mår ju ofta dåligt av det och blir exploaterade på kärlekskraft.

Jag tror inte heller att det finns något ”sant” begär bortom patriarkatet som vi kan hitta bara vi ”tar bort” de patriarkala normerna, däremot tror jag att patriarkatet erbjuder former för samlevnad och intimitet som inte är optimala. Det handlar inte om att ”ta bort” något utan snarare om att skapa nytt, om att skapa nya normer för samlevnad och intimitet. Jag tänker mig att dessa i högre grad skulle kunna bygga på att en känner in varandras gränser, att en inte försöker definiera relationer eller rangordna dem på det sätt vi gör idag.

Män är inte empatistörda, de är män.

Ibland skriver folk till mig när jag beskriver typiskt manliga beteenden att det verkar vara någon slags empatistörning eller liknande. Detta kan jag tycka är lite irriterande, för jag uppfattar det som ett sätt att göra ett väldigt vanligt manligt beteende till något avvikande och sjukt. Det är klart att patriarkatet är något som gör att många män i praktiken blir empatistörda, eftersom de aldrig får lära sig att hantera känslor och eftersom de fått lära sig att det alltid är kvinnors fel om de är ledsna och så vidare.

Männen jag träffat i mitt liv är inga psykopater, utan det är helt vanliga män. Många tycker till och med att dessa män är ovanligt trevliga, mjuka och feministiska män. Alla de kvinnor som skriver till mig att de känner igen sig kan väl knappast heller ha varit utsatta för personer som är särdeles empatistörda, det verkar som en jätteorimlig förklaringsmodell.

Jag anser att män i det här samhället blir ”störda” på en massa olika sätt och det tycker jag är mycket sorgligt. Vi måste såklart prata om hur detta ser ut och fungerar, men jag tycker inte att det är bra att beskriva dessa män som empatistörda eller liknande helt enkelt eftersom att det de sysslar med inte är något speciellt utan något som extremt många män ägnar sig åt. Mäns beteende är många gånger absurt och hemskt men det är inte onormalt som i att det är avvikande. I det här samhället är detta empatistörda beteende helt jävla normalt, och det kommer att fortsätta så så länge vi har ett patriarkat.

Jag tänker inte lägga en enda jävla sekund på att bevisa något patriarkat.

Det snackas om bevis. Det snackas om att jag ska ”bevisa mitt patriarkat”. Det vänds ut och in på varje utsaga, varje inlägg, för att hitta någon felaktighet, något som en kan invända mot och därmed säga; allt du säger är lögn. Det sägs gång på gång att det minsann inte alls har något med kön att göra, att kön är irrelevant, att även kvinnor kan vara dumma, att även män kan känna ångest. Det sägs att det är okej att kvinnor utsätts för förtryck eftersom vi får ligga. Det sägs att män och kvinnor helt enkelt bara är så, är på det sättet som gör att kvinnor misshandlas i hemmet, att kvinnor våldtas, att kvinnor får lägre lön. Att det liksom bara är så det är, så vi är skapta.

Nu ska jag säga något kontroversiellt: jag bryr mig inte om bevis. Jag tänker inte lägga fram några bevis. Den som vill ha bevis kan gå in på SCB och söka själv. Då kan en hitta statistik som stödjer det här med att kvinnor löper så mycket större risk att dödas i hemmet, det här med att kvinnor utför en så mycket större del av det obetalda hushållsarbetet, det här med att kvinnodominerade branscher har så mycket lägre löner, det här med att kvinnor tar ut så mycket mer föräldraledighet, det här med att så få kvinnor sitter på samhälleliga maktpositioner, att så mycket egendom tillfaller män. Jag orkar liksom inte rabbla samma gamla siffror igen och igen, och jag tänker inte göra det.

Jag tänker inte lägga fram bevis, för jag vet. Jag vet att du inte frågar för att du vill veta utan för att du desperat vill fly undan insikten om hur vårt samhälle är konstruerat. Jag vet att ingen statistik i världen kommer få dig att ändra uppfattning. Jag vet att inget bevis kommer vara nog för dig för att känna patriarkatet.

Men jag känner det, jag känner patriarkatet. Ingen har behövt bevisa patriarkatet för mig, för jag vet att det finns där. Jag har alltid vetat att det funnits där. Jag känner det i bröstet, jag känner det i magen, jag känner det i mina rädda snabba andetag när jag går ensam hem på kvällen. Jag känner det när jag ser den trettionde bilden på en kvinna som står uppställd som vore hon en möbel eller en tavla på samma dag. Jag känner det när männen i min närhet dominerar hela rummet med sina samtal om saker som är helt ovidkommande för den kvinnliga delen av sällskapet. Jag känner det när jag hör kvinnor tipsa varandra om hur de ska göra folk att inte bli våldtagna, när jag hör människor spekulera i om den där tjejen ändå inte sade nej med en lite lite för tyst stämma för att det skulle höras riktigt riktigt tydligt.

Patriarkatet är närvarande varje gång en man tycker att han har rätt till sex från en kvinna för att han har köpt en drink åt henne eller gett henne en komplimang. Patriarkatet är närvarande varje gång en man tar sig rätten att kommentera en kvinnas kropp. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna behöver påminna sin manliga partner om att han ska ta disken, för att därefter bli anklagad för att vara tjatig. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna blir skuldbelagd för att hon är känslosam eller irrationell. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna ligger och funderar på hur hon ska få sin partner att vilja lösa problemen i deras gemensamma relation. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna står och hulkar över en toalettstol i ångest över att ha ätit för mycket.

Hur bevisar en en känsla? Hur bevisar en det förtryck som ständigt ligger som en tung tung matta över bröstet? Hur bevisar en den tryckande känslan av att dagligen få sina livsmöjligheter begränsade på grund av sitt kön? Hur bevisar en det ständiga hotet om våld som finns omkring en, hur bevisar en den desperata känslan av att bara ge och ge i varje relation med en man en befinner sig i utan att få något tillbaka? Hur bevisar en det där ständiga tvånget på att vara fin, vara duktig, passa in?

Patriarkatet finns. Jag vet det, för jag känner det i varje cell. Jag har alltid vetat det, men jag har saknat orden för det innan. Feminismen har inte berättat något nytt för mig, den har bara lärt mig att verbalisera den där känslan, känslan av förtryck och ofrihet. Feminismen har bara öppnat mina ögon inför det som alltid funnit omkring mig. Och om mitt och många andra kvinnors vittnen om denna känsla, om detta förtryck, inte är nog för dig, ja då vet jag tyvärr inte vad jag kan göra för att få dig att förstå.

Men en sak vet jag, och det är att jag inte tänker lägga en sekund på att bevisa något jävla patriarkat. För det är så absurt, tanken att jag ska behöva bevisa det som format hela mitt liv, som jag känt och känner närvaron av varje jävla dag, bara för att någon jävla man inte kan ”ta mig på allvar” annars. Jag bryr mig inte, alltså jag bryr mig verkligen inte, om du ”tar mig på allvar” eller inte. Jag ger blanka fan i om du känner till patriarkatets existens eller om du desperat kommer trycka insikten ifrån dig. För grejen är, att jag behöver inte bevisa ett jävla skit för dig. Det enda jag behöver är att veta i mitt hjärta, att känna i hela min kropp, att patriarkatet finns. Och den insikten, den kan inga skeptiska invändningar i världen ta ifrån mig.

Bögporr och mäns prostitution.

En grej som folk verkligen älskar att ta upp när det diskuteras porr och/eller prostitution ur ett feministiskt perspektiv är att börja prata om bögporr eller män som prostituerar sig. Detta förekommer absolut, men grejen är att den tänkta publiken/kunden i majoriteten av fallen är just män. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på att män inte bara utsätter kvinnor utan även andra män för förtryck, det är liksom ingenting som på något sätt motsäger mina idéer om att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor. Jag har aldrig sagt att kvinnoförtrycket är det enda förtrycket. Jag tar till exempel ofta upp klassförtryck och rasism.

Jag tänker mig att män lär sig att dominera, och den dominansen drabbar såväl kvinnor som andra män. Det är fortfarande patriarkalt förtryck, det är fortfarande män som förtrycker andra människor sexuellt. Då ”patriarkat” betyder ”fadersvälde” är det väl egentligen inte så konstigt, att äldre män till exempel utnyttjar och förtrycker yngre.

Sedan finns det såklart män som säljer sig till kvinnor, men det förekommer verkligen inte i samma utsträckning som kvinnor som säljer sig till män. Ofta har jag fått intrycket av att det är andra former av strukturellt förtryck inblandat, typ svenska rika kvinnor som åker till något ”exotiskt” land för att få tag på någon exotisk ung man som de kan leva ut sina fantasier med och gotta sig över att de är så ”annorlunda” och har annan kultur och hudfärg och gud vet allt. Detta är såklart asvidrigt. Däremot är det inte något slags ”matriarkalt” förtyck, som har att göra med att män systematiskt objektifieras och så vidare.

Stoppa pressarna! Patriarkatet tydligen helt berättigat!

Vänta vänta. Jag måste ta tillbaks allt jag skrivit, stryka ett stort svart streck över hela den här bloggen.

Det har nämligen visat sig att en studie visar att män är mer risktagande än kvinnor! Det här är så pinsamt, hur har jag kunnat missa det? Det innebär ju att allt det jag skrivit om mäns våld mot kvinnor, om patriarkala strukturer, om löneskillnader mellan könen och hur män och kvinnor agerar i heterorelationer inte längre har någon bäring över huvud taget, eftersom vi har kunnat uppmäta denna skillnad.

Och det är ju fantastiskt! Kvinnor är inte förtryckta, vi är bara lite lite sämre på att ta risker, och det är därför vi är så dåliga på att få samma lön som män, på att inte bli förtryckta, på att inte befinna oss underst i en maktordning, på att bli utsatta för våld och våldtäkt. Allting har plötsligt fått sin förklaring.

Så jag lägger nog den här feministbloggen på hyllan nu och börjar skriva om något annat. Kanske om att starta företag!

IMG_20121123_132137

Min lättade min när jag fick reda på detta underbara.

Patriarkatet är patriarkatet även när kvinnor upprätthåller det.

Vissa personer, oftast kvinnor och inte sällan feminister, verkar ha ett behov av att berätta att det minsann är kvinnor som gör si och så när de talar om olika förtryckande attityder gentemot kvinnor. Typ att det är kvinnor som säger åt andra kvinnor att inte ha ”fel” kläder och liknande. För det första så ifrågasätter jag sanningshalten i detta, min erfarenhet är att såväl kvinnor som män gärna kommenterar kvinnors klädsel. Däremot tror jag att många kvinnor hör mer av andra kvinnors kommenterande under typ grundskoletiden eftersom de främst hänger i tjejgäng. Alltså förlåt för extremt grovt generaliserande här, men min mening är att de flesta inte hänger i större könsblandade grupper under sina grundskoleår. Jag har dock hört män kommentera kvinnor utseende, klädsel och beteende friskt. Mitt intryck av ”manlig jargong” är att de ofta snackas om kvinnor på ett väldigt objektifierande sätt, det är i alla fall det som många män påskiner när de talar om detta umgänge.

Men framförallt så är det ganska irrelevant huruvida det är män eller kvinnor som langar merparten av alla kommenterar, det är fortfarande en effekt av patriarkala strukturer. En effekt av att kvinnor inte ska ”bjuda ut sig” utan lägga band på sig istället. En effekt av den manliga makten över den kvinnliga sexualiteten. Att kvinnor är med och upprätthåller detta är något som feminister känt till hur länge som helst, och det är också en av de största skälen till att patriarkatet kan existera; att kvinnor upprätthåller sin egen underordning. I mina ögon är det dessutom i den änden vi måste börja jobba mot patriarkatet.

En kan till exempel notera att hotet som finns i bakgrunden alltid är ett (uppdiktat eller sant) manligt sådant. Det rör sig alltid antingen om att män inte kommer att vilja ha en eller att män inte kommer kunna ”ansvara för konsekvenserna”, alltså ta till våld (ofta sexuellt). Kvinnors moraliserande motiveras ofta med att män kommer reagera på vissa sätt om den utsatta kvinnan fortsätter med sitt agerande. Den manliga makten används som ett vapen även här, även om det är kvinnorna som sprider det.

Jag vet flera tillfällen då jag själv spridit den här typen av uppfattningar, och det har nästan genomgående handlat om att på olika sätt tillmötesgå män i min omgivning. Att spela med i en vissa typ av jargong för att vinna popularitet, att försöka få en annan kvinna att framstå i dålig dager för att själv vinna fördelar och så vidare. När jag frigjort mig från behovet av manlig bekräftelse i högre grad så har jag också slutat upp med detta beteende i hög utsträckning.

Så vad är det en försöker säga när en säger att det är ”kvinnor som gör detta”. Vill en mena att det inte rör sig om patriarkala strukturer bara för att det är kvinnor som upprätthåller dem? I så fall har en missat vad patriarkatet handlar om. Jag är helt med på vikten av att tala om internaliserat kvinnohat, men inte på det sättet. Ska en tala om internaliserat kvinnohat måste analysen gå djupare redan från första början, annars riskerar en att skjuta skulden för patriarkala strukturer på kvinnor, och det vore olyckligt.

Systraskap: att försvara kvinnor mot sexism oavsett politisk färg, inte att hålla med dem.

Bland feminister talas det ofta om systraskap, och det är inte heller ovanligt att systraskapet efterlyses av feminister. ”Var finns det?”, kan de undra, och peka på när det blivit påhoppade och attackerade av andra feminister eller liknande. Istället för att hacka på till exempel Löwengrip för hens antifeminism ska vi uppmuntra hen för att hen är en ”stark kvinna” och det är också bra för feminismen. Höger- och vänsterfeminister ska samsas under systraskapets tak och kämpa tillsammans fast vi kämpar för helt olika saker och så vidare. Herregud.

Jag är som ni kanske vet engagerad i en Tjejjour. Där finns en massa underbara kvinnor engagerade. Jag har ingen jävla aning om deras politiska ståndpunkter i övrigt, och det spelar inte heller någon roll, för den verksamhet vi driver handlar om att stötta tjejer som har problem, och där behövs alla. Jag är till och med okej med att de inte är feminister, om det nu skulle vara så. Samma gäller för tjejerna jag stöttar via jouren, om deras sympatier nu ligger åt höger så gör det inte deras problem mindre värda att hjälpa till med. På samma sätt skulle jag försvara Löwengrip från sexism vilken jävla dag som helst. Det var inte som att jag tyckte att hen förtjänade att bli våldtagen i Italien bara för att hen är borgare, det är givetvis lika jävla vidrigt vem som än drabbas av det. På samma sätt avskyr jag Lööf och hens politik, men jag blir ändå förbannad på människor som misskrediterar hen på grund av hennes kön.

Sexism är fel oavsett vem det drabbar. Hur vidrig jag än tycker att en kvinna är tycker jag inte hen förtjänar att bli våldtagen, sexuellt trakasserad, diskriminerad, får lägre lön eller bli utsatt för press och hets kring sitt utseende. Den politik jag förespråkar ska gälla för alla kvinnor: alla kvinnor ska ha rättvis lön, ingen kvinna ska bli våldtagen eller misshandlad, ingen kvinna ska bli utsatt för sexism. Det är inte bara de kvinnor som erkänner sig till de feministiska värden jag tycker är rimliga ska ska njuta frukterna av dessa framsteg, feminismen för mig är en kamp för alla kvinnor.

Detta betyder dock inte att alla kvinnors åsikter kring hur feminism borde drivas är lämpliga. Att alla kvinnor omfattas av målen är för mig inte samma sak som att alla kvinnor har rätt kring vad dessa mål är eller hur en borde ta sig dit. Jag har vissa idéer om hur detta ska gå till, idéer som skiljer sig mycket från andra feministers (och ickefeministers) idéer. I detta så blir alla kvinnor som motarbetar detta mina ideologiska fiender, även om jag samtidigt har ett intresse i att kämpa för även deras intressen.

Vidare så kan jag fortfarande avsky en kvinna som pesten, även om jag i praktiken också är för att hen ska ha samma rättigheter som män. Det är möjligt att ha en generellt åsikt kring rättvisa och hur samhället ska vara organiserat som omfattar alla och samtidigt tycka att enskilda individer är avskum, utan att för den sakens skull önska dem mindre av denna rättvisa.

Systraskap handlar om att bedriva kamp för alla kvinnor, försvara alla kvinnor mot patriarkalt förtryck. Inte om att tycka om alla kvinnor, tycka det alla kvinnor gör är fett eller dela alla kvinnors feministiska analys. För mig handlar systraskap inte om någon ryggdunkarklubb för kvinnor i allmänhet, utan om att se och motverka sexism var den än dyker upp, även om det råkar vara en ickefeministisk kvinna som råkar ut för den. Feminismen måste kämpa för alla kvinnor, men det är inte samma sak som att ta hänsyn till alla kvinnors åsikter om ens kamp.

Vad män har att vinna på patriarkatet.

Det har rått viss förvirring kring vad jag menar med att män och kvinnor står i intressekonflikt när det kommer till feministiska spörsmål. Vissa har tolkat detta som att män inte skulle ha något alls att vinna på att patriarkatet försvann eller att kvinnor skulle ha allt att vinna på det.

När jag talar om feminism talar jag om grupper. Verkligheten är aldrig så enkel att alla ur en grupp gör samma saker och har samma intressen, men på gruppnivå kan en ändå göra generella utsagor. Det finns män som har intressen i att patriarkatet störtas, på samma vis finns det kvinnor som har intressen i att det upprätthålls.

När jag säger att det finns en intressekonflikt så menar jag att män som grupp har saker att förlora på patriarkatets avskaffande. Det rör sig dels om materiella saker, män får ju generellt högre lön och sitter också inne på merparten av egendomen i världen, de blir positivt särbehandlade när det kommer till att hamna på prestigefulla positioner och så vidare. Det säger ju sig självt att denna fördelning skulle bli jämlik om det blev jämställt, och det skulle ju gruppen män helt enkelt förlora på, rent materiellt.

Det finns även mer subtila former av förluster att göra. Vi lever idag i ett samhälle där män har makt över kvinnor och där kvinnor anstränger sig för att behaga män. Kvinnor sköter vidare en större del av det obetalda omvårdande- och reproducerande arbetet. Detta kan såklart vara svårt att upptäcka, men likväl skulle män som grupp göra en förlust om detta arbete istället fördelades jämt.

Vissa belyser istället genusaspekter. Om vi avskaffade patriarkatet skulle allas liv bli friare. Detta är till att börja med en sanning med modifikation. Visst skulle könsrollerna bli friare, men att ha makt över andra är också en form av frihet, och detta är en frihet som män kommer att förlora. Kvinnor däremot kommer att bli friare generellt eftersom makten som män har över oss kommer försvinna. Även om vinsten i frihet för könsrollerna är det en väljer att fokusera på är det inte mindre sant att dessa materiella faktorer finns i bakgrunden.

Däri ligger intressekonflikten. Även om en som man tjänar på vissa aspekter så förlorar en i andra, och detta gör att män tjänar mindre på patriarkatets avskaffande, ja rentav förlorar i vissa avseenden. Kvinnor i allmänhet däremot vinner i alla eller i alla fall en övervägande majoritet av alla fall. Vi gör inte bara vinsten att vi blir mer fria som individer, utan vi slipper också hatas för vårt kön, vara rädda för könat våld, anpassa oss för att behaga män, får lättare att nå bra jobb och får dessutom mycket mer makt och pengar.

Att säga att män och kvinnor har lika mycket att vinna på patriarkatets avskaffande är att ignorera dessa faktorer, och det är i sin tur faktiskt att ignorera patriarkatet.

Vissa tar även upp det faktum att de själva blir ledsna när kvinnor förtrycks. Utifrån detta kan en såklart säga att det ligger i deras intressen att patriarkatet avskaffas. Detta gör det fortfarande inte mindre sant att ni också tjänar på patriarkatet. Som tur är så kan människor sätta empati framför sitt egenintresse. De flesta är nog ganska obekväma med att vinna på andra människors bekostnad, vilket gör att den som inser att maktordningar existerar kommer att vilja kämpa emot dem, även om hen har saker att tjäna på att de finns kvar. Logiken som används för att upprätthålla patriarkatet är inte kallt och beräknande egenintresse utan snarare förnekelse.

Att du som man vill föra den feministiska kampen är utmärkt, och jag tvivlar inte på att du har vissa saker att tjäna på det, om inte annat din självrespekt. Men män som grupp har fortfarande intresse i att bevara patriarkatet, helt enkelt för att ni tjänar på det. Det kant tyckas grymt av mig att säga att i vinner på en maktordning ni är med och bekämpar, men det är egentligen inget konstigare än att jag är emot rasism och imperialism trots att detta är saker jag som vit västerlänning vinner på rent materiellt. Människan kan ställa sig över sitt omedelbara egenintresse och kämpa för dte som är rätt, och det är en mycket mycket fin sak.