Ibland händer det att män skriver ~*viktiga texter*~ om feminism. Alltså någon random snubbe som ska *tycka till* lite om feminism. I bästa fall så levererar de någon fullständigt banal insikt och levererar det med ”nu får det vara nog”-retorik. Det vill säga: ”nu får det vara nog, för nu kommer jag, en man, in här och säger det” *slå näven i bordet*. Jag blir helt matt av ”nu får det vara nog”-retorik, för jag jobbar med de här frågorna varje dag och jag vet att hur mycket en än säger, tycker och tänker att ”nu får det vara nog” så händer det ingenting. Att saker och ting är absurda, vilket patriarkatet givetvis är, gör inte att de upphör. ”Nu får det vara nog”-vinkeln kan endast antas av en människa som inte skänker dessa frågor en tanke särskilt ofta, men ibland ger det ett ögonkast och konstaterar det alla kan se; ”detta är orimligt”.
Jag förstår såklart att en kan bli chockad och förfärad när en för en gångs skull tittar på det förtryck som frodas i detta skitsamhälle signerat mannen. Vad jag inte kan förstå är hur en kan ta dessa helt grundläggande feministiska åsikter och framställa dem dels som något nytt och dels som sina egna.
Att dela med sig av erfarenheter av att vara man kan jag tycka är relevant (inom rimliga gränser), men att bara skriva typ ”våldtäkter äger rum och det är fel” eller ”det finns jättedumma sexister på flashback” känns så jävla konstigt. Ungefär som om vi behövde en man som säger det som alla redan vet åt oss.
Det värsta är hur de alltid är så himla chockerade. Dels över att DET FÅR VARA SÅHÄR, dels över att INGEN PRATAR OM DET. Jodå, vi pratar en massa om det hela tiden, det handlar nog mer om att vissa väljer att inte lyssna. I alla fall inte innan de kan skriva en indignerad text om det och få applåder.
Av någon anledning är feminism lite av en slasktratt där vem som helst kan *tycka till* om det ena och det andra, bara ha någon random oinformerad åsikt, använda helt skeva begrepp och gud vet allt. Ungefär som om det inte spelade någon roll att vissa har levt som förtryckt i patriarkatet, studerat frågorna och engagerat sig feministiskt i flera år medan andra mest bara slänger ett litet öga åt det hållet ibland när det råkar var aktuellt.
Ja, jag är elitist på den här punkten. Jag tycker inte att vem som helst ska komma in och typ *pröva lyckan* och skriva första bästa ord de hittar i munnen. Jag tycker det är direkt respektlöst mot människor som jobbar aktivt med de här frågorna, att bara komma in och ta lite idéer och fokus för att sedan valsa vidare. Inte ens bry sig om att sätta sig in i teorier och begrepp, som ju faktiskt är något som existerar, utan bara leva runt lite med olika tankar och spekulationer.
Håller med. Och tycker det känns igen på andra områden också. Känner mig alltid så neggo som blir irriterad på kändisar som går in och gör en kampanj för till exempel utsatta barn eller klimatfrågan en gång om året, är aktivt engagerad i en vecka och får massa credd för det för att sen fortsätta som vanligt. Tycker det är ett hån mot aktivister och andra engagerade.
Sen är jag jättetrött på frasen ”vi måste prata mer om” när det dyker upp i sådana här samman hang, för det dessa personer behöver göra mer är främst lyssna, inte prata. lyssna på andra som pratat länge om detta. Eftersom den här typen av engagemang inte liknar ett jobb i vanlig mening tänker kanske inte många på det men det borde vara samma sak som gäller när man närmar sig en fråga som när man börjar ett nytt jobb. Lyssna, lär, bidra där man kan till att börja med, läs på eller lär på annat sätt, lyssna lite till, gör mer efterhand som man lär sig osv..
Jag håller absolut med om det du tar upp, det är intressant och det är också ganska vanligt förekommande, samma som när en man kommer på att han är feminist för att han får en dotter och då får något slags ”uppvaknande”…
Sedan tänker jag även på män ibland generellt som engagerar sig i feminism, eller som i alla fall många gånger tror sig ha en stark feministisk värdegrund, men som samtidigt inte ser hur många härskartekniker de utövar och hur många saker är så självklara för dem, för att de fötts med kuk och det har värderats som något bättre.
Var med om detta senast idag, satt på en föreläsning i en kurs jag går, en man pratar om just härskartekniker, hur en kan möta dem i vardagen och även bemöta dem.
Han beskrev sig själv som en öppen människa, som såg människor, som inte var rädd för att ta plats och ge plats och tyckte om att utföra sociala experiment.
Han tog väldigt självklar plats, talade högt och tydligt, männen/killarna i klassrummet såg väldigt…fascinerade ut av honom, alla lyssnade på honom. Jag kände mig automatiskt liten i hans sällskap, trots att jag ofta tar mig ton, är öppen, utåtriktad och diskuterar/analyserar/reflekterar mycket, han tog mer aktiv kontakt med männen/killarna än med icke-männen och jag fick flera gånger höja min röst för att få hans uppmärksamhet.
Han berättade att han varit på en bilträff, han tyckte mycket om bilar, där var det också bara män, miljonärer dessutom, de skulle efter bilträffen ses i en lokal och fika.
Han kände ingen där, han var helt ny, mycket handlade om pengar och hur många bilar en hade.
När han äntrade rummet, satte han sig ner tyst på en stol, han gick då emot det som många anser att en ny i en grupp ska göra, han hälsade inte på alla.
Efter en stund reste sig alla män i rummet upp, de var runt 14 stycken och skakade hand med honom och presenterade sig, intresserade sig för honom och ställde frågor.
Han tyckte att detta var ett intressant socialt experiment, han tänkte att han gick emot gruppen liksom, mot normen.
Då var det en kvinna på föreläsningen som sa, att hon trodde att om hon hade gjort samma sak som honom, samma scenario, så tror inte hon att det hade gått till på samma sätt.
Föreläsaren sa då: ”men det vet du inte”, med ett leende.
Jag tror inte att han förstod vad hon menade, för jag tror inte att han reflekterade över sin maktposition, att det endast var män i sammanhanget och alla normer som hänger med detta.
Han såg nog inte att han satt på väldigt mycket makt i den situationen, att genom att vara tyst men samtidigt så tog han så mycket plats, bara genom att göra som han gjorde.
Att detta inte är lika självklart eller ser likadant ut för icke-män.
”Jag tror inte att han förstod vad hon menade, för jag tror inte att han reflekterade över sin maktposition, att det endast var män i sammanhanget och alla normer som hänger med detta. Han såg nog inte att han satt på väldigt mycket makt i den situationen, att genom att vara tyst men samtidigt så tog han så mycket plats, bara genom att göra som han gjorde.
Att detta inte är lika självklart eller ser likadant ut för icke-män.”
Verkligen värdefullt det du skrev och berättade om här och speciellt detta avslut för jag är mycket bekant med härskartekniker MEN jag har inte en fullständig överblick på män och kvinnors användande och upplevande utav sådana generellt (det kan ju låta paradoxalt om jag då hävdar att jag är väl bekant med härskartekniker men det beror till stor del på att jag själv och ”personer som liknar mig” faktiskt har tillgång till en mängd sådana men Jag är såpass medveten om dom att jag extremt sällan missbrukar dom och sannolikt är jag i min personlighet lagd åt ett ”snällt håll” s a s för jag ser ingen anledning att använda en avancerad härskarteknik för något egoistiskt syfte t ex).
Du fick mao mig att börja fundera över något som jag hittills har missat till stor del! Simpla härskartekniker känner jag igen lätt hos andra och även riktigt avancerade som sagt men någon större jämförelse mellan män och kvinnor och hur då människor generellt använder OCH upplever sådana har jag inte gjort egentligen.
Tillägg i slutet av min kommentar här ovan: En stor del utav anledning beror sannolikt på att mitt fokus funnits alltför mycket på ”min egen grupp utav människor” ang just detta område.
Apropå pappor: Tänk vad fantastiskt det vore om pappor blev feminister när de fick söner ISTÄLLET för när de fick döttrar! Då skulle de kunna ta itu med patriarkatet på riktigt istället för att bara gnälla över att lilla Tindra leker med Barbie.