Att ta sin psykiska hälsa på allvar.

Det här året har jag börjat ta min psykiska hälsa på allvar. Det har varit en lång och svår process eftersom jag har haft en massa internaliserade värderingar som säger precis motsatsen omkring mig under hela mitt liv.

Jag minns till exempel när jag frågade en vuxen om en kunde ringa till BRIS, varpå denne sa att ”det är för barn med riktiga problem”. Ungefär som om denna visste vad som pågick i mitt liv. Istället för att försöka förstå varför jag ville göra detta så bestämde denna person helt enkelt åt mig att jag inte var en av de personer som skulle kunna behöva hjälp.

Under tonåren bortförklarades mina självskadebeteenden som ett ”rop på hjälp” – lustigt nog är detta alltid en ursäkt för att inte ge någon den hjälp denne ropar på.

Sedan kommer de värderingar och ideal som hamnar på vuxna – hur en uppmanas till att ”utmana sig själv” och ”komma ur sin comfort zone”. Hur den som hela tiden presterar till max hyllas som ”duktig”. Hur en ska vara en ”jasägare”. Och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet.

Detta har gjort att jag aldrig har tagit min psykiska hälsa på allvar. Istället för att fundera över min situation när jag mår dåligt, blir stressad och så vidare så har jag bara *kört på* tills det blivit så illa att det inte funkar längre. Sedan gick jag in i en sjukt djup depression på grund av en massa olika saker, och först då började jag fundera över hur jag ska leva mitt liv för att slippa hamna där igen.

Jag har på senaste tiden träffat personer som istället sagt till mig ”men herregud, det är inte konstigt att du mår dåligt så mycket press som du har i ditt liv” istället för att komma med det där ”vad du är duktig som orkar/hinner med allt”, som ju egentligen bara leder till att en lassa rpå mer eftersom en så gärna vill vara duktig. Det är inte vanligt, men dessa människor har betytt väldigt mycket för mig. De har fått mig att se att jag har behov, behov av lugn och ro, av vila, av att reducera mängden stress i mitt liv.

Det hade varit så sjukt mycket enklare om jag hade sluppit lära mig de här sakerna för att jag blivit tvungen till det, utan hade fått verktygen i en tidigare ålder. Om jag hade fått lära mig att ta mina egna känslor och reaktioner på allvar innan det barkade åt helvete.

4 reaktioner till “Att ta sin psykiska hälsa på allvar.”

  1. Jag känner igen mig otroligt mycket i denna text! Har många gånger tänkt att vad mycke lättare mitt liv hade varit om jag från tidig ålder hade fått lära mig att lyssna inåt på vad jag vill och känner och sedan ha styrkan att lita på detta. Då hade jag kanske inte behövt gå in i väggen och varit sjukskriven i mer än ett år för att jag pushar mig själv för mycket och för att jag levde mitt liv på det sättet som man ”bör” göra i detta samhälle där status och prestation är viktigast.

  2. Citat Fanny:

    ”Det hade varit så sjukt mycket enklare om jag hade sluppit lära mig de här sakerna för att jag blivit tvungen till det, utan hade fått verktygen i en tidigare ålder. Om jag hade fått lära mig att ta mina egna känslor och reaktioner på allvar innan det barkade åt helvete.”

    Känner exakt likadant.Om jag gör en metafor utav det (ja, jag gillar ju metaforer och jag ser ordet ”verktygen” i ditt citat) så känns det som om jag använt en stor slägga till att banka ner en liten spik i en träplanka när någon kunde gett mig en hammare och sagt ”sikta bara rätt just här så går spiken ner på 3 enkla slag”… istället slutade det oftast med att jag bankade sönder hela plankan och spiken flög iväg lång väg. För att gå ut från metaforen då… det blev en ”extra emotionell resa” som hette duga i mitt liv som jag på ett sätt är glad för att jag kämpade mig igenom (för jag lärde mig otroligt mycket) men den har lämnat mig ”halvt demolerad” i mitt inre.

    Citat Marie M:

    ”Då hade jag kanske inte behövt gå in i väggen och varit sjukskriven i mer än ett år för att jag pushar mig själv för mycket och för att jag levde mitt liv på det sättet som man ”bör” göra i detta samhälle där status och prestation är viktigast.”

    Jag är född 79 och jag har bara sett och upplevt att det blivit värre och värre ang detta genom åren i vårat samhälle i detta landet. Kraven (och förväntningarna) på dig som människa i det här samhället är så absurda att Sverige börjar likna USA ang samhällsklimat och samhällsstandard.. där folk nästan bokstavligt får slå sig fram genom karriär och utbildning med mera som leder fram till en negativ konkurrens i allmänhet (i kontrast till positiv konkurrens där en stor del utav fokuset ligger på samarbete mot ett gemensamt mål och där folk vill sina konkurrenter väl). Mitt i allt detta så ska människor försöka hitta kärleken (och även de rätta vännerna som passar just dig)… resultatet ser vi ju mer än tydligt. Så jag undrar följande… vem eller vilka mår egentligen toppenbra i detta samhället och hur många är det? Och så lyssnar man på politikernas tal (som dom sällan skriver själva) och där denna aspekt utav tillvaron (t ex i samband med jobbpolitik) fullständigt lyser med sin frånvaro…. *suck*

  3. ”Under tonåren bortförklarades mina självskadebeteenden som ett ”rop på hjälp” – lustigt nog är detta alltid en ursäkt för att inte ge någon den hjälp denne ropar på.”

    Detta är banne mig en av de bäst formuleringar jag sett. Bagatelliserandet av självskador till ett slags självändamål. Du är en så vass skribent.

    PS. Råkar vara en av de där som mår toppenbra, men det tog 50 år att nå dit. Det ska det inte behöva göra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *