Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Män, tröst och makt.

Läste detta inlägg igen för att förska upp minnet om heterosexualuetens fasor. Detta är en av de mer absurda händelserna från min första relation:

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Ja, ni hör ju. Helt sjukt.

känslor

Nåja, frågade i aporgruppen på facebook om liknande erfarenheter och fick följande svar, och åtskilligt fler:

Känner så igen mej i det du skriver. Jag har varit där mer eller mindre ofta i 3 olika förhållanden. Patriarkatet säger ju då att jag är den gemensamma nämnaren men det köper jag inte. En av dem sa faktiskt att han ville inte trösta mej för att han inte ville att jag skulle få som jag ville när jag grät, han ville inte att jag skulle ha makt över honom. Vi hade ett skitlitet löjligt bråk som eskalerade och jag som på den tiden jobbade heltid ville gå på stan mehonom och bara göra något men han ville hellre spela Xbox…Jag grät och bad honom på mina bara knän och jag blev mer och mer uppgiven av hans ignorans (1h senare skullevi kommit tillbaka och då skulle han få spela hela kvällen..)

*

Igenkänningsfaktorn.. Speciellt det där med att vara ledsen helt öppet men sen ändå måste man typ be om att få en kram för ”men du sa ju inget”. Nehe, för när en tokgråter så fattar inte de omkring (i mitt fall min dåvarande pojkvän) att en behöver tröst?

*

Känner igen det där från mitt förra förhållande. Inträffade flera gånger och det var mycket jobbigare än alla gånger han våldtog mig och misshandlade mig. Det fick mig att känna mig så liten och värdelös.

*

Mitt senaste förhållande såg ut i princip exakt sådär. Från början till slut. När den relationen tog slut var jag i småbitar – han hade sakta men säkert monterat ner mig. Det tog flera månader från att jag bestämde mig för att lämna for realz, till jag ens klarade av att göra det just pga snubbarslet fick mig att känna det som att jag inte skulle överleva utan honom. Och ändå var det han som ”dödade mig” om och om igen???

*

FyfanVad sorgligt att läsa. Man tycker att det borde vara självklart att nån som gråter verkligen behöver lite omtanke. Men känner igen det där…där min gråt bara leder till ilska och frustration hos motparten. 😶

Det verkar inte vara någon självklarhet att trösta den som gråter för alla, särskilt inte män. Varje gång jag tar upp detta är det någon som ba ”men vadå du kan ju inte förvänta dig sympati om du ligger och gråter som ett barn”. Jo, det tycker jag att en kan, och dessutom är det fullt normalt för vuxna människor att gråta. Jag blir så trött på detta eviga förakt för svaghet.

Och precis som det sägs i många av kommentarerna är det en sådan förnedring i att inte få den respons en vill ha i den situationen. Det handlar ju uppenbarligen inte om makt utan oförmåga, för en rent oförmögen person hade till exempel kunna säga att han var just oförmögen istället för att rakt av ignorera. Det är just detta ignorerande som är problemet, inte att inte kunna leverera det perfekta beteendet i denna situation. Min pojkvän kollade på en jävla tvserie när jag grät??? Det är bara empatistört ärligt talat. Jag har så svårt att förstå detta beteende. Jag tycker verkligen det är sjukt. Men så var det och så gjorde han och det var det med det. Det var så mycket han tyckte att jag var värd.

3 kommentarer till Män, tröst och makt.

  • Alexandra skriver:

    En dåvarande pojkvän demolerade allt som var jag under de fyra åren vi var ihop; till den grad att jag gick in i en depression, utvecklade tvångsbeteende och fick tillbaka min panikångest som reaktion på att han fick mig att känna mig ovärdig, äcklig och som en dålig människa. Första gången jag fick en panikattack ”tröstade” han mig. De andra tusen gångerna tittade han demonstrativt bort och hänvisade till den första ”tröstningen”: MEN JAG HAR JU SAGT ÅT DIG VAD DU SKA GÖRA. Varför gör du inte som jag säger? Nu blir JAG ledsen för att du inte lyssnar på mig.

    Vid ett tillfälle bröt jag ihop utomhus när vi var på väg hem från jobbet (ja, vi jobbade dessutom ihop), och låg på marken och i princip kravlade av panik, frustration och sorg efter en hel dag där han demonstrativt ignorerat mig. Han stod upp med armarna i kors, rynkade på pannan och sa att nu fick jag fan ge mig åtföljt av en utskällning. Jag gick hem och skar mig för första gången på 5 år efter det. Det dröjde ytterligare ett år innan jag kunde förmå mig till att göra slut.

    Jag avfärdade länge hans beteende som sjukt, men har fattat att det är i patriarkal kontext är kodat som kärlek. En uppoffring. Han valde mig och stannade hos mig trots alla brister, allt gråtande och snett som konstituerade mig. Det är alltså HELT NORMALT att män beter sig så här mot kvinnor. Inte en enda gång var det någon som fattade vad han gjorde mot mig under de här fyra åren. Men ja, ”tack vare” honom är jag nu för evigt mansskeptisk och känner inte att jag har något att hämta hos män. Det är den skönaste känslan och insikten jag uppnått.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv