Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Människor som är så jävla duktiga och säger ifrån.

Ibland får en kommentarer av typ ”men om du inte vill är det väl bara att säga ifrån” och så vidare. Jag blir så jävla trött på att få den här typen av präktiga kommentarer från människor som minsann aaaaaaldriiiig har haft problem med att säga ifrån. ”Jamen så SKÖNT för dig då, vad DUKTIG och perfekt du är, kan du inte lär mig att bli lika PERFEKT som du” vill jag skrika i deras självgoda ansikten.

För det första: att ”säga ifrån” är inte alltid så jävla enkelt som det verkar. Många män respekterar helt enkelt inte ett nej. Antingen tjatar det vilket är jobbigt, eller så blir de ”sura” vilket också är jobbigt, eller så kanske de helt enkelt struntar i vad en säger och fortsätter ändå. Kanske de rentav tvingar en med fysiskt våld. Dessa saker händer!!!!! Det handlar inte om att någon inte sagt ifrån ordentligt utan om att män helt enkelt skiter i vad kvinnor vill och säger.

ståuppförmigsjälv

Det finns ett sätt att se på sex och mänsklig samvaro i största allmänhet som normaliserar och legitimerar gränsöverskridande beteende. Att prata om att folk faktiskt måste ”säga ifrån” om de inte gillar det ena eller det andra är en del av detta sätt att se på saker. Varför ska det vara den utsatta personens ansvar att ”säga ifrån”? Det är ju faktiskt möjligt att initiera ett samtal om gränser, om hur en vill ah det, om vad en gillar och inte gillar. Det ÄR möjligt att ta det lite lugnt och kolla läget kontinuerligt. Det ÄR möjligt att läsa av sin partners signaler. Det är möjligt att stanna upp om en känner sig osäker på vad den andra vill.

Alla som varit en en utsatt position vet hur svårt det kan vara att ”säga ifrån” när ens gränser överträds. En kanske inte hinner tänka efter ordentligt på vad en vill eftersom det går för snabbt, en kanske inte vågar säga ifrån eller så säger en ifrån men inte tydligt nog för att det ska uppfattas av en person som är lite småignorant, eller så uppfattas det men personen struntar helt enkelt i det.

Om en nu är en sådan person som alltid är tvärsäker på vad en vill och alltid känner sig bekväm med att uttrycka det och som bara omger sig med människor som lyssnar och respekterar en så är väl det trevligt, men så är det liksom inte för alla. Om en nu har så jävla bra självkänsla eller vad det handlar om kan en väl fan gotta sig i det istället för att skuldbelägga andra som uppenbarligen inte har det och som har ett behov av att prata om saken. Varför detta behov av att komma in i ett samtal med människor som pratar om sina upplevelser av att känna sig utsatt och ba ”men jaaaag har aldrig känt mig utsatt faktiskt”?? Handlar det om förnekelse av sin utsatthet? Handlar det om att hävda sig själv? Jag begriper det inte.

Varför vill en legitimera ett sätt att förhålla sig till andra som bygger på att inte känna av läget ordentligt? Det är ju uppenbarligen ett sämre sätt att gå till väga på än att jobba för att människor ska efterforska och respektera varandras gränser. Hur kan en tycka att det är rimligt att människor som säger sig tycka om varandra inte själva värnar om att inte göra något som känns obehagligt för den andra? Det är bara våldtäktskultur rakt igenom.

5 kommentarer till Människor som är så jävla duktiga och säger ifrån.

  • Anna skriver:

    Amen på det! Har varit i så många situationer där jag har haft svårt att säga ifrån när jag blivit pressad till något pga varit ganska socialt osäker som person. Det har då ofta handlat om situationer med män som gjort olika närmanden, och jag försökt skicka signaler att jag inte vill (typ vända bort huvudet om någon försökt kyssa mig, säga ”vi kan väl vänta lite..” eller liknande). Detta har i princip aldrig respekterats, utan killarna har kört på precis som att de inte uppfattade det jag sa. Men det handlar ju inte om att de är totalt socialt inkompetenta och inte fattar, utan om att de helt enkelt skiter i min vilja. Har även fått höra saker som ”men du är ju så söt, kan inte låta bli dig”, som att det skulle berättiga att de gör något jag inte vill?! Så idiotiskt, men har ändå svårt att säga ifrån när sådant händer, får liksom en klump i magen och blir typ handlingsförlamad. Så ja, för de som kan ”stå upp för sig” är det ju jättebra, men hade ju varit bättre om folk (män) respekterade ens gränser.

    • eff skriver:

      BLÄ, kräktes typ i munnen av ”men du är ju så söt, kan inte låta bli dig”. Typ som att det skulle vara en komplimang istället för värsta brutala övertrampet på ens själ? Nä fyfan. Förstår att du blir handlingsförlamad med klump i magen, känner verkligen igen mig, vad gör man när någon redan bestämt sig för att ens nej betyder noll?? Man dör inombords och inget annat för det är det enda man kan göra.

  • noboytoy skriver:

    Läste några kloka ord om detta men kan tyvärr inte hitta texten nu när jag behöver den. Det handlade i alla fall om ”osynliga” sociala regler som vi människor förhåller oss till i möten med andra. Privat sfär, kroppslig integritet, respekt och liknande.

    Vi har detta ”inbyggt” i oss och förväntar oss att andra människor skall följa dessa sociala regler. När vi råkar ut för människor som överskrider dem, kan vi inte hantera denna, för oss, mycket märkliga och ovana situation. Det kan handla om människor som kränker din kroppsliga integritet genom att försöka kyssa dig eller tafsar på dig och det kan handla om folk som ”står för nära”, som alltså inte håller normalt kroppsligt avstånd till andra. Det kan handla om folk som inte respekterar ditt privatliv.

    Män är vanligtvis noga med dessa sociala regler när de umgås med andra män. De vill inte röra vid varandra, inte stå för nära varandra osv – det handlar om att respektera andra människors privata sfär på olika sätt.

    Och jag tänker:

    Många män ser tyvärr inte på kvinnor med samma respekt. De verkar inte fatta att kvinnor också har kroppslig integritet, en privat sfär och ett privatliv. När män har den inställningen, ser de heller inga problem med att överskrida, för dem annars ”normala sociala regler”, då de umgås med kvinnor. När män överskrider dessa normala sociala regler med kvinnor, vet inte kvinnor hur de skall hantera det hela – de sociala reglerna är satta ur spel och det skapar förvirring. Det är inte självklart att ”säga ifrån” i en sådan förvirrande situation och särskilt inte för kvinnor som har fostrats till att visa män respekt.

    Män som tex har våldtagits av andra män, beskriver ungefär samma sak som kvinnliga våldtäktsoffer, dvs att de inte har kunnat säga ifrån, inte kunnat men velat freda sig och hamnat i s.k ”frozen moment”. Citat från olika män som våldtagits av andra män:

    ”Jag hade föreställt mig att om någon hade försöka pressa mig sexuellt, är jag minsann så pass stark jag skulle klara av det och skälla ut personen och slå tillbaka. Det är egentligen jättekonstigt. Varför trodde jag det liksom? Jag har aldrig, aldrig slagit en person i hela mitt liv. Varför skulle jag helt plötsligt i en sådan utsatt situation förstå att jag ska göra det? När det hände, tänkte jag inte så här ”nu håller jag på att bli våldtagen, nu ska jag bli arg”.

    ”Det fanns ju en vilja att vilja vara det här monstret, redan då. Det fanns det. Jag ville slita honom i stycken. Bli förbannad, reagera, slå honom på käften, vad som helst, men det gick inte. Just det, det gick inte. Det gick inte att sätta sig emot de här grundläggande funktionerna eller vad man säger.”

    ”När man gör motstånd i ett samspel, flyttar en normal människa över i ett annat läge eller säger förlåt eller på något sätt visar en ömsesidig respekt för situationen. ”OK, jag gick lite för
    långt, det var inte meningen.” Där tar han vid, där blir han ännu värre, och det kunde vara så här ett knytnävsslag i ansiktet och det gjorde ingenting om jag blödde liksom. Sedan när han väl hade slagit mig, var jag så djävla rädd att jag inte vågade röra mig.”

  • Jossan skriver:

    Jag har aldrig haft problem med att säga ifrån. Jag e ju så duktig. Har lagt ansvaret på mig och tagit det. Satt häromdagen och pratade med mina vänner om sexuellt fysiskt ofredande, om hur många ggr vi blivit tagna på rumpan, brösten eller musen när vi bara gått förbi olika män. Mina väninnor kunde komma på 50 enskilda fall. Jag kom upp i, hmm, om jag verkligen underskattar så 300 ggr. Wtf! 300 ggr har jag bara gått förbi okända män som jag inte ens har haft ögonkontakt med som bara helt enkelt tyckt att de har rätt att ta på mig. En hand in under kjolen. Händer på brösten. Händer på rumpan. Penisar upptryckta mot mig. Mitt på ljusa dagen, På krogen. På tunnelbanan. Oftast när står med ryggen emot dem och inte har en chans att se vad som komma skall. Men jag har alltid varit duktig och sagt ifrån. Sagt ifrån efter, när det redan hänt, när det är försent, när jag redan blivit ofredad. Eller nja, inte varje gång. Har ju inte alltid stått upp för mig själv, typ när jag blivit rädd. Som efter jag blivit tagen på brösten av okänd man som jag just ska säga till och han spottar på mig med en blick som osar aggression. Eller efter den gången då jag slog till en okänd man på axeln som jag just passerat och han tryckt upp mig mot väggen och tryckt sitt kön mot mig och han därefter släpat mig i håret flera meter. Då blev jag nog lite dålig på att säga ifrån. Även till andra män en stund efter. Men det är ju mitt ansvar. Jag måste särskilt förstå att det inte är ALLA män som gör så. Och så har jag fått förklarat för mig, av män som just sexuellt ofredat mig, att jag e ju så sexig så jag kan inte förvänta mig riktigt att alla män ska kunna behärska sig när de ser mig. Jag har förstått att det är mitt ansvar att säga ifrån. Annars får jag skylla mig själv.

  • Mary skriver:

    Alltså folk som tror att det bara är att säga ifrån måste ju vara så sjukt naiva eller jag vet inte.

    Ytterligare ett exempel (har redan tagits upp ett par exempel i tidigare kommentarer men jag vill dela med mig av det här för att hans svar var så jävla sjukt, men troligtvis inte så unikt): En snubbe som jag aldrig tidigare träffat som redan blivit avfärdad en gång (eller dissad eller hur man nu ska säga) kom fram bakifrån på ett dansgolv och tryckte sin kropp mot min och la sin händer kring min midja. När jag irriterad sa typ ”Men nej, lägg ner” och knuffade bort hans händer fick jag till svar: ”Meh, jag vill ju bara vara snäll”. Och så lät han lite stött och ledsen och förorättad.

    (Och min känsla var iaf att den ledsna/förorättade attityden ganska snabbt skulle kunna bytas ut mot aggressivitet och våldsamhet. Men då kanske jag var dömande och fördomsfull mot den här stackars mannen. För alla män använder faktiskt inte våld och han var ju faktiskt en snäll kille som bara blev missförstådd.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv