våldtäktskultur – Fanny Åström

Människor som är så jävla duktiga och säger ifrån.

Ibland får en kommentarer av typ ”men om du inte vill är det väl bara att säga ifrån” och så vidare. Jag blir så jävla trött på att få den här typen av präktiga kommentarer från människor som minsann aaaaaaldriiiig har haft problem med att säga ifrån. ”Jamen så SKÖNT för dig då, vad DUKTIG och perfekt du är, kan du inte lär mig att bli lika PERFEKT som du” vill jag skrika i deras självgoda ansikten.

För det första: att ”säga ifrån” är inte alltid så jävla enkelt som det verkar. Många män respekterar helt enkelt inte ett nej. Antingen tjatar det vilket är jobbigt, eller så blir de ”sura” vilket också är jobbigt, eller så kanske de helt enkelt struntar i vad en säger och fortsätter ändå. Kanske de rentav tvingar en med fysiskt våld. Dessa saker händer!!!!! Det handlar inte om att någon inte sagt ifrån ordentligt utan om att män helt enkelt skiter i vad kvinnor vill och säger.

Det finns ett sätt att se på sex och mänsklig samvaro i största allmänhet som normaliserar och legitimerar gränsöverskridande beteende. Att prata om att folk faktiskt måste ”säga ifrån” om de inte gillar det ena eller det andra är en del av detta sätt att se på saker. Varför ska det vara den utsatta personens ansvar att ”säga ifrån”? Det är ju faktiskt möjligt att initiera ett samtal om gränser, om hur en vill ah det, om vad en gillar och inte gillar. Det ÄR möjligt att ta det lite lugnt och kolla läget kontinuerligt. Det ÄR möjligt att läsa av sin partners signaler. Det är möjligt att stanna upp om en känner sig osäker på vad den andra vill.

Alla som varit en en utsatt position vet hur svårt det kan vara att ”säga ifrån” när ens gränser överträds. En kanske inte hinner tänka efter ordentligt på vad en vill eftersom det går för snabbt, en kanske inte vågar säga ifrån eller så säger en ifrån men inte tydligt nog för att det ska uppfattas av en person som är lite småignorant, eller så uppfattas det men personen struntar helt enkelt i det.

Om en nu är en sådan person som alltid är tvärsäker på vad en vill och alltid känner sig bekväm med att uttrycka det och som bara omger sig med människor som lyssnar och respekterar en så är väl det trevligt, men så är det liksom inte för alla. Om en nu har så jävla bra självkänsla eller vad det handlar om kan en väl fan gotta sig i det istället för att skuldbelägga andra som uppenbarligen inte har det och som har ett behov av att prata om saken. Varför detta behov av att komma in i ett samtal med människor som pratar om sina upplevelser av att känna sig utsatt och ba ”men jaaaag har aldrig känt mig utsatt faktiskt”?? Handlar det om förnekelse av sin utsatthet? Handlar det om att hävda sig själv? Jag begriper det inte.

Varför vill en legitimera ett sätt att förhålla sig till andra som bygger på att inte känna av läget ordentligt? Det är ju uppenbarligen ett sämre sätt att gå till väga på än att jobba för att människor ska efterforska och respektera varandras gränser. Hur kan en tycka att det är rimligt att människor som säger sig tycka om varandra inte själva värnar om att inte göra något som känns obehagligt för den andra? Det är bara våldtäktskultur rakt igenom.

Implicit samtycke och våldtäktskultur.

På senaste tiden har jag tänkt lite på den där jävla härvan som var (och är) kring Julian Assange. När det begav sig hade jag en del liberala män i min närhet.

Hur som helst, två väldigt spännande grejer jag fick höra:

Att det finns något som kallas implicit samtycke. Detta skulle alltså innebära att om en har en sexuell kontakt med någon så innebär det att en samtycker implicit till att ha samlag även efter det. Till exempel: om en har haft sex på kvällen så har en samtyckt implicit till att ha sex även på natten även om en inte är vaken. Eller om en är ihop så har en samtyckt implicit till sex. Och så vidare. Detta tyckte människor i min närhet helt seriöst var rimligt????
Att den som har gått med på sex måste ha det på de former som erbjuds. Detta rörde mer specifikt frågan om kondom. Det sade (har ingen aning om fakta här) att anledningen till en av anmälningarna var att Assange hade skippat kondomen trots att detta var ett uttalat villkor. Detta ansågs tydligen helt orimligt eftersom hon ju hade gått med på sex. Att ”sex” är ett spektrum som rymmer en massa olika aktiviteter var det ingen som tyckte.

I dessa två argument tycker jag en kan se en av de grundläggande resonemangen i våldtäktskulturen, nämligen att ”sex” är en sak som en antingen ”får” eller inte ”får”. Sex anses inte vara en aktivitet som en gör tillsammans med någon, utan mannen blir antingen tillåten att förfoga över en kvinnas kropp eller inte. Får han tillåtelse får han göra vad han vill.

En intressant grej med idén om implicit samtycke är att det förutsätter att kvinnan inte kan vilja ha sex, att hon inte kan vara ett subjekt i aktiviteten. Hon ger sin tillåtelse till en specifik man och sedan är det han som bestämmer när och hur. Att det skulle kunna vara så att kvinnan vid ett tillfälle har lust, och vid ett annat inte har det, verkar ovidkommande.

Skoj anekdot angående detta: en snubbe jag hade samröre med hävdade bestämt att en av kvinnorna skrivit ett blogginlägg om att en ska jävlas med män genom falska anmälningar. Detta visade sig sedan vara något han hade ”hört” utan att kolla upp ordentligt. Blogginlägget fanns givetvis inte. Roligt med tanke på att han var mycket bestämd i att det var viktigt att vara skeptisk och så vidare och så vidare. Bara när det inte passar ens egen agenda får en andra.

Problemet är våldtäktskulturen, inte enskilda kvinnor som ljuger.

Läste dagens Metro där de hade med en artikel om en kvinna som (sägs det) falskeligen anmält en person för våldtäkt. Läs Los inlägg om saken här.

I tidningen var det i alla fall en polis som hade uttalat sig i frågan och menade på att det här förstör för de som blivit utsatta på riktigt. Jag bara undrar: i vilken annan form av brottslighet hade någon uttalat sig på det här viset? Ingen skulle väl mena på att en enskild person som ljuger om att till exempel blivit utsatt för rån förstår för alla andra som blir rånade på riktigt.

Det som förstör för kvinnor som blir våldtagna är först och främst förövaren, i andra hand är det den våldtäktskultur vi lever i där kvinnor som blir utsatta för detta ständigt misstänkliggörs, där skulden läggs på offret och så vidare.

Problemet är inte att en enskild kvinna ljuger, utan att vi lever i ett samhälle där vissa tar minsta lilla chans till att misstänkliggöra kvinnor som blivit utsatta för detta brott. Även om det inte finns något relevant exempel så sitter personer och typ hittar på olika historier om folk som blivit falskt anklagade, eller bara diskuterar själva möjligheten att något sådant faktiskt kan hända. Det är denna kultur som finns kring brottet våldtäkt som är problemet.

Våldtäkter sker ofta, och en liten minoritet blir faktiskt dömda för brottet. Falska anmälningar förekommer säkert det med, men i förhållande är det inte ett särskilt stort problem. Tråkigt för de som blir falskt anklagade, absolut, men det bör inte användas som ett argument för att legitimera misstänkliggörandet av alla som anmäler. Det hade inte accepterats när det kommer till någon annan typ av brottslighet, så varför skulle det vara okej här?

Det som är problemet här är inte att någon har ljugit, utan att vissa söker med ljus och lykta efter ursäkter för att misstänkliggöra kvinnors berättelser. Och om folk gör det så kommer det såklart hitta något att hänga upp sitt kvinnohat på. Det finns alltid de där händelserna, de där undantagen, men det som utgör problemet är inte dessa i sig utan att vissa väljer att lyfta fram dem, lägga fokus på dem, använda dem som argument. Metro och polisen som uttalade sig i tidningen legitimerar denna misstro och lägger över skulden för den samhälleliga våldtäktskulturen på kvinnorna. Det är verkligen inte okej.

Ingen subkultur berättigar våldtäktskultur.

När jag skrev om våldtäktskultur tidigare idag så reagerade människor på att bilden jag hade som illustrerande exempel ingick i någon slags subkultur som tydligen kallas ”furry” och därför var min kritik helt irrelevant för det var inte alls våldtäkt som visades för det är så en har/skildrar sex i denna ”kultur”.

Jag tänkte sätta den här bilden i kontext, alltså den kontext som jag såg den i. Det var en person på twitter som hade fått den skickad till sig av en man som raggar på henne. De delar, mig veterligen och vad jag kunde utläsa av hennes upprörda reaktion, inget intresse för någon ”furry”-kultur, utan det hon såg när hon tog emot bilden var just et våldtäktsskämt. Såhär skulle nog en absolut majoritet läsa den här bilden.

Vissa menade att det inte alls var våldtäkt som skildrades eftersom vi inte kan veta om personen ifråga var med på det eller ej, eftersom det ju finns folk som tycker om att bli bundna och så vidare. Visst finns det människor som sysslar med bdsm och liknande och det är såklart helt okej, folk får väl gilla vad dom vill, problemet med den här typen av bilder är att de anspelar på just våldtäkt. Personen på bilden såg inte ut att gilla det denne blev utsatt för.

Jag blev också anklagad för att vara ”okunnig” om var ”furry” innebär. Jag har ingen koll på ”furry” men jag anser faktiskt inte att jag behöver ha det för att se att denna bild är problematiskt. Det jag är intresserad av är vad denna bild gör, vad den ha för verkan i ett samhälle. I en patriarkal kontext så är en sådan bild oerhört problematisk, eftersom den anspelar på en av de vanligaste formerna av patriarkalt våld (och ja, det är patriarkalt våld även om det är en man som utsätts för det, för det handlar om ett patriarkal synsätt på sexualitet och andra människors kroppar, speciellt då personen som utsattes för övergreppet hade betydligt mycket mer kvinnligt kodad framtoning). Ärligt talat; jag skiter i er jävla subkultur, det viktiga för mig är att motverka patriarkala strukturer och just nu råkade det var er subkultur som stod för dem. Deal with it.

Vad personen som gjorde bilden hade för intentioner är i mina ögon ganska sekundärt. Jag tror säkert att personen tänkte bra saker och så, men faktum kvarstår att den där typen av bilder normaliserar ickekonsensuellt sex. Dessa bilder existerar i ett samhälle där de tyvärr kommer att användas på det här sättet som personen som hade skickat en här bilden gjorde, som något slags höhö:igt skämt om ”gud vad kul en person som blir knullad på ett obehagligt sätt mot sin vilja”.

Jag har sett samma typ av försvar tidigare mot den här typen av bilder, typ den där men en kvinna som blir ”väckt” av sin pojkvän genom att han knullar henne i röven, hon ser förskräckt och skärrad ut. Denna bild försvarades med att de kanske ”hade kommit överens” om detta innan eller whatever. Frågan är: vad är det som är roligt, vad är behållningen. Det är ju uppenbarligen anspelningen på bristen på konsensus som är ”poängen” med bilden, oavsett hur mycket en spekulerar i om de tecknade figurerna kanske egentligen gillade det och hade kommit överens om det. Det är inte det betraktaren ser, utan det betraktaren ser är ett övergrepp.

Hade de personer som skrattar åt dessa bilder skrattat åt en tecknad bild på uppenbart konsensuellt sex? Skulle inte tro det. Det är anspelningen på våldtäkt som utgör den så kallade humorn och detta är oerhört vidrigt och ett typsikt exempel på just våldtäktskultur och normaliserande av dessa övergrepp. Det är verkligen vidrigt, oavsett om det ingår i någon jävla subkultur eller ej. Det finns ingen subkultur eller sexuell preferens som berättigar spridandet av den här typen av bilder.

TRIGGERVARNING: VÅLDTÄKT. Om våldtäktskultur och varför våldtäktsskämt aldrig är okej.

Triggervarning: våldtäkt.

Jag konfronterades med denna ”julhälsning” tidigare idag och tänker lite på det här med våldtäktskultur. Hur det liksom anses vara ett roligt skämt att ha sex med någon som är fastbunden och som uppenbarligen inte verkar tycka det är en soft grej (av ansiktsuttrycket att döma)? Hur denna och bilder likt dessa delas av människor som tycker att det är helt okej att dra ett kul skämt på våldtagna kvinnors bekostnad. Kanske motiveras det med att dessa kvinnor ändå inte befinner sig i deras bekantskapskrets, eller kanske att de själva är så himla bra och aldrig skulle få för sig att våldta någon ”på riktigt”. Fan vet jag.

Vad gör den här typen av ”humor” med kvinnor i detta samhälle? Jo, den spär på rädslan för att utsättas för våldtäkt, den objektifierar kvinnor och framställer övergreppet som ett ”roligt skämt”. Att objektifiera en kvinna är bland annat att konstruera denna som våldtäktsbar, att det är okej att använda henne som ett objekt för sin egen njutning. Kvinnor konstrueras som våldtäktsbara i det här samhället, och det är såklart en stor del av skälet till att våldtäkter över huvud taget äger rum. Om det inte var för den utspridda uppfattningen att det är okej att använda kvinnors kroppar för sin egen, ofta sexuella, njutning, så hade det inte ägt rum i alls samma utsträckning.

Våldtäkt är liksom inte bara en handling, utan det är ett ständigt överhängande hot som de allra flesta kvinnor är brutalt medvetna om och ständigt förhåller sig till. Många kvinnor är rädda för att gå ut ensamma när det är mörkt för att inte bli våldtagna, tar på sig vissa kläder och så vidare. Det är helt enkelt ett förtryck som sker inte bara när själva handlingen inträffar utan i hela samhället, hela tiden. Även kvinnor som inte utsätts för våldtäkt utsätts för den rädsla som våldtäktskulturen skapar.

Det är också så att även de män som inte våldtar tjänar på våldtäktskulturen. Om det finns en massa män som anses hotfulla och farliga för kvinnor så finns det en större benägenhet att acceptera ”vardagsförtrycket”. Alltså: lite tjatsex är ok för det är ju inte våldtäkt (vilket jag iofs tycker att det är, men aja), att höja rösten och kanske förolämpa ibland är ok för det är inte direkt misshandel. Som kvinna anses en behöva stå ut med en massa saker om en har hittat en så kallad ”bra man”. Dessutom finns det i en värld där allt ter sig hotfullt et större behov av att söka sig till det som framstår som tryggt, och i det här samhället anses det för kvinnor ofta vara att ingå under en mans beskydd, alltså söka sig till en heteromonogam relation, trots att det som känt är där det mesta kvinnoförtrycket sker i praktiken. Men den heteromonogama relationen har en sådan aura av trygghet att ingen statistik i världen kan ändra på detta.

Jag tror även att detta skämtande om våldtäkt används för att skapa en viss distans. De som skämtar tänker sig liksom inte att de kanske råkar skämta med någon som faktiskt har blivit utsatta för detta, i deras värld är det något som händer andra, inte de själva eller deras vänner. Detta är i alla fall en ursäkt jag stött på flera gånger, alltså typ: ”men om någon sa att hen blivit våldtagen skulle jag såklart inte skämta om det”, ungefär som om det inte vore lämpligt att visa lite jävla respekt INNAN en vet om en sådan grej. Faktum är att väldigt många kvinnor har blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp, och de som inte har blivit det har garanterat fått höra och anpassat sig till om hotet om våldtäkt.

Alla som delar och försvarar den här typen av ”skämt” spär aktivt på våldtäktskulturen, spär på den rädsla som kvinnor känner och bidrar till den utspridda acceptans som finns för den här typen av övergrepp. Det är därför det är så oerhört upprörande varje gång någon tycker att det är ”kul” att skämta om våldtäkt, för att det inte är något skämt för många utan en realitet en ständigt förhåller sig till, ett övergrepp som många har blivit utsatta för. Det är oerhört respektlöst att gå omkring och bräka ur sig den här typen av skämt med kvinnor närvarande, för när du gör det så är risken mycket stor att någon i din direkt närhet har blivit utsatt för en våldtäkt och mår ännu sämre av ditt normaliserande av det inträffad, helt utan att du vet om det. Vet du varför? För att våldtäkt är sjukt stigmatiserat i detta samhälle så det är inte direkt något folk går omkring och snackar om att de blivit utsatta för, och en bidragande orsak till denna stigmatisering är du och dina jävla ”skämt” om ett fruktansvärt övergrepp.

Det är inte heller okej i en grupp med enbart män eftersom även detta spär på våldtäktskulturen. Om ni har en sån här jargong internt så KOMMER den att smitta av sig när ni interagerar med resten av världen. Det är inte osannolikt att i alla fall någon av er får en mer avslappnad attityd till att begå övergrepp, troligen kommer ni alla att få det, för det är så våldtäktskultur fungerar. Något normaliseras i språket, i skämten, och detta leder till slut till att handlingen också normaliseras.

Så sluta bidra till våldtäktskulturen, bara sluta. Det är aldrig aldrig någonsin okej att sätta ett ”kul skämt” framför kvinnors rätt till sina kroppar.

På förekommen anledning: ja, jag vet att det är två män på bilden. Tycker inte att det spelar någon roll eftersom våldtäktskultur såklart kan spridas även så, det handlar om att konstruera sex som ett maktspel och att konstruera människor som våldtäktsbara. Tycker också att det är tydligt att den i underordnad position har mer traditionellt kvinnliga drag än den andra.

Det spelar ingen roll om kvinnor som blivit tafsade på är ”okej” med det.

Ibland finns det en idé om att tafs är okej om personen som blir utsatt för det är okej med det. Till exempel när Dirawi blev tagen på rumpan av Flinck så var det en stor diskussion om huruvida hen var okej med det eller inte. Som om det skulle göra Flicks handling mer acceptabel om Dirawi hade varit ”okej” med den. Jag har för mig att Dirawi så något i stil med att det var lugnt, och så tyckte vissa att ”dåså, hen säger att det är okej så då är det det, alla sura feminister borde tagga ned”.

Såhär: tafs handlar om att ta på en person utan att denne gett samtycke. Samtycke behöver inte vara uttalat, utan kan handla om vad som förväntas i situationen. Det är ganska enkelt att avgöra vad som är okej om en har intresse av detta, och om en är osäker kan en alltid fråga innan eller strunta i det. De flesta kan nog i alla fall sluta sig till att om en till exempel kramar en person så är det själva kramen som är okej, inte att låta sin hand glida ner över dennes höft eller rumpa. Det är ingenting som är förväntat i den situationen.

När Flinck tog på Dirawis rumpa hade hen inte kollat om detta var okej innan. Hen tog sig friheten att göra vad hen önskade med Dirawis kropp. Hen brydde sin inte om vad Dirawi tyckte och tänkte kring saken, eftersom hen inte brydde sig om att ta reda på det. Det är i detta övertrampet ligger: att göra något med en annan persons kropp utan att först inhämta samtycke. Det spelar ingen roll om den utsatta faktiskt skulle ha samtyckt, eftersom det uppenbarligen inte spelade någon roll när förövaren valde att begå sin handling. Förövaren struntade högst medvetet i vad hen som blev utsatt för handlingen tyckte och tänkte, och detta är i sig ett brott. Det är inte bara resultatet som räknas, utan även intentionen.

Oavsett vad Dirawi tycker och tänker om saken så tycker jag att det är ett problem att män tar sig friheter med kvinnors kroppar. Det är ett resultat av patriarkala strukturer och jag tänker motverka det även om den som blir utsatt för det ett specifikt fall säger sig vara ”okej” med det. Feminism är inte bara kampen för min egen rätt att ha min kropp ifred, utan kampen för alla kvinnors rätt att ha sina kroppar ifred, även de som är ”okej” med att någon inte respekterar detta. Vidare finns det en massa kvinnor som är ”okej” med de stördaste saker eftersom det är något vi har socialiserats in i och för att straffet för att göra motstånd är väldigt högt, det betyder inte att det är bra för dem.

Det viktiga är samtycket, inte hur handlingen sedan mottas av den som blir utsatt. För om en inte bryr sig om att inhämta samtycke så kommer en förr eller senare (troligen förr) göra något mot någon mot dennes vilja. Det är detta som kallas våldtäktskultur; ett samhälle där män tar sig självklar rätt över kvinnors kroppar, där kvinnor alltid är tillgängliga till motsatsen har angetts. Det är denna som måste brytas och förändras. Och det spelar faktiskt ingen roll var Dirawi personligen tycker om saken.

Om kvinnor som säger nej men menar ja och våldtäktskultur.

Rörande kvinnor som säger nej fast menar ja. Fick denna kommentar under mitt inlägg om saken innan:

Jag har stött på att tjejer säger nej när dom menar ja. Blev till och med utskälld en gång för att jag tog ett ”nej” bokstavligt. Men nej, jättevanligt är det nog inte och att inte få knulla när ens partner inte orkar kommunicera är ett rätt litet pris att betala för att ”slippa” våldta någon.

Detta är något en hör då och då. En vän till mig berättade bland annat om kvinnor han dejtat som hade värjt sig vid samlag och sedan, när han stannat upp, reagerat med förvåning och velat att han skulle fortsätta.

Jag tror absolut att detta fenomen kan förekomma, till och med att det inte är helt ovanligt. I mina ögon är det ett väldigt starkt bevis för att vi lever i en våldtäktskultur. I en våldtäktskultur så är det accepterat och kanske till och med förväntat att överträda kvinnors uttryckta vilja i sexuella sammanhang. Om detta till och med beskrivs som en nödvändighet för att kunna ha konsensuellt sex, alltså att sådant inte äger rum om en inte överträder kvinnors uttalade vilja, så är det klart att kvinnors uttryckta (och ofta även upplevda) vilja inte respekteras.

Det stämmer att kvinnor lärs in i att de inte ska visa sexuellt intresse och kanske till och med att värja sig från det. Detta är väldigt sorgligt och gör såklart att en massa sex inte äger rum, eftersom kvinnor inte lär sig att uttrycka en vilja till det. Frågan är om lösningen är att ignorera indikatorer på att kvinnan inte vill. Jag tycker såklart inte det, utan tycker att det vore rimligare att tvinga dessa kvinnor att uttrycka sin vilja klart och tydligt istället för att värja sig. Klarar en inte av att göra detta får en gå utan sex, helt enkelt.

Båda män och kvinnor som är intresserade av konsensuellt sex borde ha ett intresse av att kvinnor upphör med detta, och då är det inte en rimlig metod att gissa att kvinnan vill och sedan ”spela med”. Den man som är intresserad av att bryta våldtäktskulturen borde respektera kvinnors uttryckta vilja, oavsett om det finns skäl att tro att den överensstämmer med den egentliga viljan eller inte.

Om en väljer att tolka kvinnans nej som ett ja är en uppenbarligen mer intresserad av att få knulla just där och då än att ha konsensuellt sex. Detta är, oavsett vad kvinnan faktiskt menade och ville i just den situationen, att prioritera sig själv över de kvinnor som faktiskt menar de de säger. Detta är också våldtäktskultur: att vara beredd att ”ta risken” att ha sex med en kvinna mot hennes vilja.

Frågan är hur män som säger att kvinnor ”säger nej men menar ja” vet vad kvinnan egentligen menade från första början. Att en kvinna först säger ett nej som efter mycket tjat blir ett medgivande handlar inte om att nejet betydde ja, utan att mannen vägrade acceptera ett nej för ett nej. Att ett samlag äger rum efter en kvinnas nej betyder inte att nejet betydde ja, det kan lika gärna betyda att du har överträtt kvinnans vilja och alltså gjort dig skyldig till vad vi kallar våldtäkt.

Män beskriver sig ofta som offer när de menar att de får ta alla sexuella initiativ eftersom kvinnor inte säger vad de menar. Om du vill att kvinnor ska börja uttrycka sin vilja så är det lämpligt att börja med att värdera deras uttryckta vilja för sanning. Först då kommer kvinnor som säger nej men menar ja att sluta upp med detta och faktiskt säga vad de menar. Min gissning är dock att du helt enkelt väljer att prioritera kvinnors vilja under sin egen kortsiktiga njutning.