Min jobbhistoria.

Jag gillar skarpt vänsterpartiets nya kampanj Prata om jobbet och bidrar här med min historia från mitt jobb som lärarvikarie. Jag tycker att alla som har negativa erfarenheter från arbetslivet ska göra detsamma. Här kommer min historia:

Efter att jag slutat gymnasiet så tänkte jag att jag skulle strunta i att studera vidare direkt och jobba ett halvår. Jag såg fram emot detta. Jag hade ju såklart hört om att ungdomsarbetslösheten var omfattande, men tänkte väl att jag hade chans att få ett okej jobb bara jag ansträngde mig lite. Efter ett tag så fick jag jobb på ett vikarieförmedlingsföretag som hade upptagningsområde i Stockholm och närliggande kommuner. Jobbet gick ut på att ingå i deras vikariepool och alltså stå till förfogande för att arbete när det behövdes. Ibland hade jag längre uppdrag då jag var på samma skola några dagar, men för det mesta blev jag inringd samma morgon som jag skulle jobba. Eftersom jag sällan kände till vilka tider jag skulle jobba så blev det väldigt svårt att planera något i mitt liv.

På det första uppdraget jag blev skickad till frågade de vad jag hade för erfarenhet, och jag svarade sanningsenligt att jag knappt hade någon alls. Då sa de att de explicit hade efterfrågat någon med erfarenhet från förmedlingen. Resultatet blev att jag fick sitta där och försvara mig för en miss som förmedlingen hade gjort, eftersom de också hade fått information om min kompetens. Jag kände mig otillräcklig och som om jag hade lurat skolan, när jag i själva verket hade varit helt sanningsenlig.

Mitt liv blev fullständigt dikterat av jobbet. Jag gick upp tidigt på morgonen och väntade på att de skulle ringa och kunde inte slappna av fören vid lunchtid om de inte ringt. Jag tackade nej till att umgås med kompisar på kvällarna för att jag skulle vara pigg dagen efter. Min sömn blev orolig eftersom jag aldrig visste vad morgondagen hade i sitt sköte. Den tid och energi jag ägnade åt arbete blev så mycket större än den tid jag verkligen var på jobbet, eftersom det krävde såpass mycket planering. Till den formella arbetstiden tillkom ofta långa pendlingstider eftersom skolorna kunde ligga väldigt långt borta. Dessutom så blev det extra mycket eftersom jag inte var van vid resvägarna, vilket gjorde att det tillkom en massa tid för att kolla upp resor och hitta. Jag fick ingen ersättning för restiden trots att detta var en stor del av tiden jag lade på arbetet. Jag fick kanske ihop 15-20 arbetstimmar i veckan, men det kändes som om jag jobbade en heltid. Det var så mycket tid och möda som jag lade ner på arbetet.

En gång blev jag tvungen att tacka nej till ett uppdrag som jag hade bokat in dagen innan på grund av en plötslig kris i familjen. Detta bemöttes inte med förståelse utan bara med högljutt suckande från deras sida, och jag fick dåligt samvete för att jag ställt till med besvär.

På företaget fanns det ett system för lönesättning som gick ut på att en skulle fylla i ett papper med vilka timmar en arbetat, som sedan skulle fyllas i av personalen i receptionen på skolan. En gång stängde receptionen innan min arbetsdag var slut, då ringde jag till företaget och berättade det. Personen i andra änden sade något i stil med ”okej, vi fixar det den här gången, men nästa gång så kommer vi inte att göra något. Du förstår, det kräver en massa extraarbete från vår sida och vi tänker att det bara rör sig om några hundralappar”. Det som föreslogs var alltså att jag skulle strunta i att få ut min lön eftersom deras eget system för arbetstidsregistrering inte fungerade. Konstigt nog accepterade jag detta. Nästa gång samma sak inträffade så åkte jag tillbaks till skolan dagarna efter för att fixa blanketten igen. Jag var alltså inte tvungen att bara utföra själva arbetet, utan jag fick lägga er ännu mer tid för att få ut lönen för det arbete jag redan utfört.

Som bemanningsanställd vikarie har du knappt någon kontakt med dina arbetskamrater, vilket innebär att du sällan får chansen att diskutera arbetsvillkoren. Det fanns inte heller några former av garantier på att en skulle få ett visst antal timmar, så även om anställningen fanns kvar så kunde de enkelt få bort en arbetare genom att helt enkelt sluta ringa. Eftersom en jobbar på olika arbetsplatser så gott som dagligen så får en ingen feedback kring hur en utför sitt jobb, då ingen kan se någon slags utveckling.

Jag hade en ganska bra situation ändå, eftersom detta var på tiden jag fortfarande bodde hemma och dessutom hade lite pengar sparade. Mitt uppehälle var alltså inte beroende av jobbet. Jag vet dock att det var många som var betydligt äldre än jag själv som jobbade där, och som troligen fick sin huvudsakliga inkomst från detta arbete. Jag hade ändå lyxen att kunna tacka nej de dagar jag verkligen inte orkade och kunna ta det lugnt med insikten att jag skulle klara mig oavsett antal arbetade timmar och att jag inte skulle fortsätta jobba med det där under en längre tid, då jag planerade att börja studera efter sommaren det året. Jag känner dock djupt sympati för var och en som är tvungen att förlita sitt uppehälle på den här typen av jobb, och som måste syssla med det under längre tid än några månader. När sommarlovet tog vid och de slutade ringa så var jag helt slutkörd.

15 reaktioner till “Min jobbhistoria.”

  1. När jag läser detta tänker jag på en bok som heter ”Yarden”. Det är en verklig berättelse om en man som är anställd på ett bemanningsföretag och främst arbetar i någon hamn nere i Malmö. En riktigt hemsk berättelse om hur det faktiskt går till i dagens samhälle.

    1. Tänker också omedelbart på den. Var på en föreläsning med Kristian Lundberg som är författaren där han berättade om sin tid på Yarden. Det är en ganska deprimerande berättelse om hur det finns en skuggvärld i Sverige där det uppstår en svart arbetsmarknad för att folk inte klarar sig på det vanliga jobbet på grund av osäkerheten i om man får jobba eller inte. Tyvärr inte så uppmärksammat eftersom det främst är människor som inte så lätt kan göra sina röster hörda i samhället som jobbar under dessa förhållanden.

  2. Känner verkligen igen vissa saker från att ha jobbat på bemanningsföretag i London. Jag hade ingen timgaranti utan fick vara glad för allt arbete jag fick, men mina arbetsgivare blev skitarga på mig när jag tackade nej till jobb för att jag skulle åka bort i ett par dagar. Då var jag tvungen att säga till två veckor i förväg, sa dom. Dom var svinhårda med mina skyldigheter, medan dom kunde ställa in en hel helgs arbete (36timmar) två dagar i förväg utan ersättning.

  3. Den där utsattheten känner jag så väl igen från min tid som anställd på bemanningsföretag. Har sällan känt mig så systematiskt utnyttjad som då.

  4. Usch och fy, jag känner igen det där så väl.
    Jag var inte på ett bemanningsföretag, men jag har varit timanställd vikarie på ett postföretag och på förskolor. Som du säger är det oerhört tärande med all jävla planering, att alltid vara flexibel, att aldrig kunna planera något dagen efter för att jobbet KANSKE ringer…

    Tycker inte heller om det där att man aldrig utvecklas för att man inte får feedback eller någon form av kontinuitet i jobbet eftersom man jobbar spridda dagar med uppehåll som i vissa fall kunde vara upp till två veckor långa… Att varje arbetsdag känns som ens första är också så deprimerande och tärande.

    1. Tänk så olika man kan tycka. Själv tycker jag att det är en himla frihet att vara timanställd för då är man ju inte låst på samma sätt. Är man fastanställd eller har ett vikariat eller så, så kan man ju tex inte dra i väg på en resa sådär spontant eftersom man i princip ägs av sin arbetsgivare och är beroende av att denne beviljar semester eller tjänstledighet.

      1. Fast det beror ju på ekonomisk situation. Om en måste få ihop timmar så har en ändå inte den friheten. Nu hade jag iofs det, vilket jag också klargör.

  5. Hej,

    Jag förstår inte riktigt problemet med planering. Själv hade jag ett jobb efter gymnasiet som innebar att jag var tvungen att gå upp 05:20 (måndag-fredag). Det innebar naturligtvis att jag inte kunde planera in saker på arbetstid samt att jag var tvungen att gå och lägga mig i tid. Det gäller väl även till alla som har ett arbete?

    1. Förstår du inte skillnaden på att veta i förväg när en ska jobba och inte göra det eller spelar du dum*

      1. Min poäng är att delar i ditt inlägg tar upp saker som gäller den stora merparten av de som arbetar:

        ”Mitt liv blev fullständigt dikterat av jobbet” – Något som jag tror att heltidsanställda i allmänhet instämmer i.

        ”Jag tackade nej till att umgås med kompisar på kvällarna för att jag skulle vara pigg dagen efter” – Återigen, det gäller för alla som arbetar.

        ”Till den formella arbetstiden tillkom ofta långa pendlingstider eftersom skolorna kunde ligga väldigt långt borta” – Jaja, återigen. Du bor i Stockholm, vilket innebär längre avstånd.

        ”Jag fick ingen ersättning för restiden trots att detta var en stor del av tiden jag lade på arbetet.” – Vem får det? Varför skulle ett företag betala för dina resor till ditt arbete?

        1. Bara för att vissa av grejerna gäller arbetslivet överlag gör det knappast saken bättre. Dessutom handlat det om gradskillnader och vad man får för lön för mödan.

          1. Om vi vänder på frågan då – hur ser du att samhället skulle utformas för att människor inte skulle dikteras av sina jobb? Det är en uppriktig fråga!

            1. Det är väl ändå skillnad på att vara låst 8 timmar om dagen och få lön för 8 timmar, och att vara låst 8 timmar men få lön för… ja, vem vet?

              Resemässigt beror det väl på. De fasta jobb där många timmars resa per jobbtimme ingår brukar lönsättas därefter. Exempelvis om man måste resa utomlands eller till andra städer, då brukar man få både traktamente och fast lön som är lite högre än vad man hade fått för samma arbetsuppgifter utan resor. Och är man frilansande föreläsare, till exempel, då tar man högre arvode/får resa och logi betalda. Det är ju en sak att pendla ett par timmar om dagen för 8 timmars jobb. Annan sak att pendla ett par timmar för en timmes jobb.

        2. ”Mitt liv blev fullständigt dikterat av jobbet” – Något som jag tror att heltidsanställda i allmänhet instämmer i. – Nej. Det säger liksom sig självt. Är man heltidsanställd med fastställda arbetstider har man en oändligt större möjlighet att planera sin fritid, jämfört med om man är en vikarie som måste vakta telefonen och kan bli inringd på jobb med några timmars varsel.

  6. Usch, jag jobbade som telefonförsäljare tre månader efter gymnasiet. Jag jobbade ofta 50 timmar i veckan och reste två timmar om dagen för att komma till jobbet, och den högsta lönen jag fick ut var på 5300 kr. En av de andra tjejerna blev ganska illa slagen och lite strypt av chefen på en konferens och alla blev sexuellt trackasserade dagligen. Usch. Så dum man var som stod ut med allt.

Lämna ett svar till Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *