Varit sjuk i några dagar och därmed fått sämst möjliga start på terminen som börjar nu (eller det är obligatoriskt upprop idag eftersom Södertörn tror att en är ett barn, själva terminen börjar nästa vecka). Ska läsa historia på Södertörn. Hade hellre läst någon konstskola men nu är det som det är när en gör allt i sista stund. Rädd för att gå in i väggen men det får väl bära eller brista ~*positiv inställning*~. Hur som helst: här är min kurslitteraturlista och jag vore jätteglad om någon har böcker att låna ut/sälja.
Etikett: historia
Att förneka tidigare erfarenheter är att förneka rätten till sin historia.
En gång hade jag ett förhållande med en man som tyckte att det var väldigt jobbigt att jg var mer sexuellt erfaren än vad han var. Jag minns bland annat att han tyckt det var jobbigt med en bild på min facebook där jag satt i knäet på en annan man för att folk ”inte skulle tro att jag var någon slampa”. Han tyckte också att det var jobbigt när jag berättade om tidigare sexuella erfarenheter.
Det här med tidigare sexuella erfarenheter verkar vara ett problem i många relationer. Män som skämmar sina partners för deras tidigare erfarenheter, kallar gamla ligg för ”snedsteg” och så vidare. Det kan ju förvisso hända att en själv ångrar vissa sexuella erfarenheter, men detta innebär inte att någon annan ska göra det åt en. Mina sexuella erfarenheter är mina, och det är upp till mig att värdera dem. Även om jag själv ångrar dem så har inte min partner rätt att önska att de var ogjorda. Min partner har ingen rätt att värdera mitt tidigare liv.
För mig är det numera en självklarhet att en i en relation kan diskutera tidigare erfarenheter, såväl sexuella som i relationer över huvud taget. Att inte kunna göra detta tyder på bristande intresse för den andra som människa. Mina relationer och sexuella erfarenheter har påverkat den jag är idag och hur jag gör relationer idag, alltså borde det vara något som min partner intresserar sig för snarare än försöker förtränga. Mina relationer är ju en del av mig, och den som gör anspråk på att älska mig borde därmed även acceptera detta. En behöver inte tycka att allting som skedde i mitt tidigare liv är rimligt för det, men en borde intressera sig för det och fråga sig hur det påverkat mig istället för att försöka förneka det, ty det är att förneka en del av den människa en säger sig älska.
Vissa verkar tycka att det är ”kärleksfullt” att vilja vara den enda/första för en annan människa. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För det första skulle människan inte vara densamma utan dessa erfarenheter, för det andra är det en fråga om äganderätt vilket i mina ögon är objektifiering och motsatsen till kärlek.
Varför vill en egentligen vara först? Detta är ett romantisk ideal som många värderar högt; om en träffar en människa en tycker om så vill en liksom dela allt med denne, och detta anses vara ”fint” och ”naturligt”. Jag tolkar det i termer av makt; det handlar om att inte vilja ha någon konkurrens, att inte vilja att den andra personen ska ha några referenspunkter utanför den egna relationen så att hen därmed blir mycket mer mottaglig för en själv. Det handlar helt enkelt om att förvägra den andra parten rätten till ett eget liv, till sina egna erfarenheter och värderingar. Det handlar om att försöka ta en människa ut från sitt sammanhang, om att måla upp en bild av den människans ”kärna” och vilja komma åt den i sitt relationsprojekt istället för att inse att den människan liksom alla andra formas av sina erfarenheter.
Att känna sig hotad av tidigare relationer är att känna sig hotad av att den andra parten har erfarenheter utanför en själv, och det är ett jävligt obehagligt och kontrollerande tankesätt.
Tidigare erfarenheter, positiva som negativa, är någonting jag har dragit mycket lärdom från och som har fått mig att förstå mer om vad som är rimligt respektive orimligt i en relation. I de relationer jag ingår i nu så har jag betydligt mycket större förmåga att själv avgöra vad jag vill och inte vill än vad jag hade i min första relation, i vilken jag i princip gick med på allt som skedde för att jag inte visste hur det skulle vara. En kan förstå att vissa känner sig hotade av detta, eftersom det inskränker deras makt och tolkningsföreträde rörande vad som pågår i relationen. Att någon har utvecklat egna värderingar och ett eget språk för att beskriva det som sker i relationer är onekligen ett hot för den som vill härska.
Den som bryr sig om att forma bra relationer borde vara glad för de tidigare erfarenheter som ägt rum i partnerns liv, ty det är något som leder till insikt. En borde vara bättre på att ta tillvara på dessa erfarenheter och diskutera dem på djupet istället för att bara tränga undan dem. Varje tidigare relation och sexpartner är något en kan dra lärdom utifrån om en bara vill, och att förneka sig själv och relationen denna lärdom för att en inte vill vara den enda för sin partner är dumt och någonting som hindrar ett rimligt relationsprojekt från att äga rum. Att värdera sitt eget ego högre än att bygga en rimlig relation är inte kärleksfullt, utan enbart egoistiskt.
Min jobbhistoria.
Jag gillar skarpt vänsterpartiets nya kampanj Prata om jobbet och bidrar här med min historia från mitt jobb som lärarvikarie. Jag tycker att alla som har negativa erfarenheter från arbetslivet ska göra detsamma. Här kommer min historia:
Efter att jag slutat gymnasiet så tänkte jag att jag skulle strunta i att studera vidare direkt och jobba ett halvår. Jag såg fram emot detta. Jag hade ju såklart hört om att ungdomsarbetslösheten var omfattande, men tänkte väl att jag hade chans att få ett okej jobb bara jag ansträngde mig lite. Efter ett tag så fick jag jobb på ett vikarieförmedlingsföretag som hade upptagningsområde i Stockholm och närliggande kommuner. Jobbet gick ut på att ingå i deras vikariepool och alltså stå till förfogande för att arbete när det behövdes. Ibland hade jag längre uppdrag då jag var på samma skola några dagar, men för det mesta blev jag inringd samma morgon som jag skulle jobba. Eftersom jag sällan kände till vilka tider jag skulle jobba så blev det väldigt svårt att planera något i mitt liv.
På det första uppdraget jag blev skickad till frågade de vad jag hade för erfarenhet, och jag svarade sanningsenligt att jag knappt hade någon alls. Då sa de att de explicit hade efterfrågat någon med erfarenhet från förmedlingen. Resultatet blev att jag fick sitta där och försvara mig för en miss som förmedlingen hade gjort, eftersom de också hade fått information om min kompetens. Jag kände mig otillräcklig och som om jag hade lurat skolan, när jag i själva verket hade varit helt sanningsenlig.
Mitt liv blev fullständigt dikterat av jobbet. Jag gick upp tidigt på morgonen och väntade på att de skulle ringa och kunde inte slappna av fören vid lunchtid om de inte ringt. Jag tackade nej till att umgås med kompisar på kvällarna för att jag skulle vara pigg dagen efter. Min sömn blev orolig eftersom jag aldrig visste vad morgondagen hade i sitt sköte. Den tid och energi jag ägnade åt arbete blev så mycket större än den tid jag verkligen var på jobbet, eftersom det krävde såpass mycket planering. Till den formella arbetstiden tillkom ofta långa pendlingstider eftersom skolorna kunde ligga väldigt långt borta. Dessutom så blev det extra mycket eftersom jag inte var van vid resvägarna, vilket gjorde att det tillkom en massa tid för att kolla upp resor och hitta. Jag fick ingen ersättning för restiden trots att detta var en stor del av tiden jag lade på arbetet. Jag fick kanske ihop 15-20 arbetstimmar i veckan, men det kändes som om jag jobbade en heltid. Det var så mycket tid och möda som jag lade ner på arbetet.
En gång blev jag tvungen att tacka nej till ett uppdrag som jag hade bokat in dagen innan på grund av en plötslig kris i familjen. Detta bemöttes inte med förståelse utan bara med högljutt suckande från deras sida, och jag fick dåligt samvete för att jag ställt till med besvär.
På företaget fanns det ett system för lönesättning som gick ut på att en skulle fylla i ett papper med vilka timmar en arbetat, som sedan skulle fyllas i av personalen i receptionen på skolan. En gång stängde receptionen innan min arbetsdag var slut, då ringde jag till företaget och berättade det. Personen i andra änden sade något i stil med ”okej, vi fixar det den här gången, men nästa gång så kommer vi inte att göra något. Du förstår, det kräver en massa extraarbete från vår sida och vi tänker att det bara rör sig om några hundralappar”. Det som föreslogs var alltså att jag skulle strunta i att få ut min lön eftersom deras eget system för arbetstidsregistrering inte fungerade. Konstigt nog accepterade jag detta. Nästa gång samma sak inträffade så åkte jag tillbaks till skolan dagarna efter för att fixa blanketten igen. Jag var alltså inte tvungen att bara utföra själva arbetet, utan jag fick lägga er ännu mer tid för att få ut lönen för det arbete jag redan utfört.
Som bemanningsanställd vikarie har du knappt någon kontakt med dina arbetskamrater, vilket innebär att du sällan får chansen att diskutera arbetsvillkoren. Det fanns inte heller några former av garantier på att en skulle få ett visst antal timmar, så även om anställningen fanns kvar så kunde de enkelt få bort en arbetare genom att helt enkelt sluta ringa. Eftersom en jobbar på olika arbetsplatser så gott som dagligen så får en ingen feedback kring hur en utför sitt jobb, då ingen kan se någon slags utveckling.
Jag hade en ganska bra situation ändå, eftersom detta var på tiden jag fortfarande bodde hemma och dessutom hade lite pengar sparade. Mitt uppehälle var alltså inte beroende av jobbet. Jag vet dock att det var många som var betydligt äldre än jag själv som jobbade där, och som troligen fick sin huvudsakliga inkomst från detta arbete. Jag hade ändå lyxen att kunna tacka nej de dagar jag verkligen inte orkade och kunna ta det lugnt med insikten att jag skulle klara mig oavsett antal arbetade timmar och att jag inte skulle fortsätta jobba med det där under en längre tid, då jag planerade att börja studera efter sommaren det året. Jag känner dock djupt sympati för var och en som är tvungen att förlita sitt uppehälle på den här typen av jobb, och som måste syssla med det under längre tid än några månader. När sommarlovet tog vid och de slutade ringa så var jag helt slutkörd.
Min feministiska historia.
Och så tänkte jag att vi kör en till frågestundsfråga, nämligen denna:
Berätta om hur du blev feminist! Vad fick dig att bli feminist och typ när blev du det?
Jag har väl mer eller mindre alltid varit feminist. Jag har alltid haft någon slags ide om att kvinnor blir missgynnade i samhället och att könsroller är dåligt, däremot så har min feminism tagit sig många olika uttryck under åren. Jag började som en såndär svinförbannad ”ung tjej” som mest av allt använde feminismen som en ursäkt för att få vara förbannad på män i min omgivning. Inte så moget kanske, men jag tänker ändå att denna ilska grundade sig i verkliga orättvisor och inte bara i min fantasi. Det som smärtade mest då var nog att jag inte såg ut eller betedde mig som en ”riktig kvinna” ska, jag var högljudd och bråkig och totalt oflirtig och sånt kan vara jobbigt när man är 15 och bara vill ha bekräftelse. Under denna period var jag mest bara arg. Jag hade ett begrepp om orättvisor men jag förmådde inte sammanfoga det i någon slags övergripande ideologi.
Sedan kom min liberala period och jag var verkligen jätteliberal. Att sammanfoga liberalism med feminism kan ju vara lite knepigt ibland men jag hade ändå med mig feministiska tankar i mitt vardagsliv även om det hela var mest på ett personligt plan: idéer om hur jag skulle vara och hur jag personligen skulle ta mig ut ur könsmaktsordningen (som om det ens skulle gå, att ta sig ut ensam på egen hand).
Liberal feminism handlar ju ofta om att enskilda kvinnor ska få självförtroende och kompetens nog att höja sig på samma nivå som männen trots könsmaktsordningen och detta tyckte jag väl var gott nog. Jag tror också att jag hade en viss tendens att se ner på kvinnliga egenskaper och kvinnor som valde typiska kvinnoyrken. Jag kunde haja till är någon jag ansåg intelligent och begåvad valde att bli till exempel sjuksköterska eller förskolelärare, helt utan tanke på att det faktiskt är jätteviktiga och svåra jobb. ”Du kan komma så mycket längre” antar jag att jag tänkte helt utan tanke på att vissa personer kanske inte har någon lust med det.
För mig är det fullt av motsägelser att vara liberal feminist. Å ena sidan ska ”alla få välja själva” och företagsinflytande ses som en självklarhet i det offentliga rummet eftersom ”kvinnor är kloka nog att fatta sina egna beslut”, samtidigt så kan man ju se med blotta ögat hur reklamen och idealen påverkar oss och att det faktiskt inte är så jävla lätt att komma ur dess klor. Dessa frågor tampades jag extremt mycket med under den här perioden, jag var å ena sidan fixerad vid det ”fria valet” och att det under inga omständigheter fick underkännas, å andra sidan så kunde jag ju se hur strukturerna påverkade kvinnor och även mig själv, även om jag inte alltid ville erkänna det.
Under all denna tid led jag även av ätstörningar och vad jag skulle vilja kalla ett överdrivet hälsointresse. Det var svårt för mig att erkänna att jag faktiskt led av något som delvis var orsakat av de ideal som ojämställdheten mellan män och kvinnor leder till. Jag såg att män i regel hade mycket mindre problem med att förhålla sig till sina kroppar på ett sunt sätt men jag avvisade detta som något individuellt. Jag tänker att människor i regel är väldigt ovilliga att erkänna att de påverkas av strukturer och så var även jag under denna period.
Sedan skaffade jag en pojkvän och jag tror faktiskt att det betydde väldigt mycket för mig. Det var en bekräftelse på att någon gillade mig för den jag var, alltså en bråkig och på många sätt okvinnlig person också kunde bli älskad. Jag blev även av med mina ätstörningar under vårt förhållande, om än inte ”hälsointresset”. Vad som däremot händer var att jag blev sjukt deprimerad och blev väldigt känslomässigt beroende av förhållandet vilket tärde både på det och på min självbild, jag hade ju någon slags ide om att jag var självständig som inte alls fungerade ihop med mitt beteende under den här perioden.
Jag skulle säga att det var här mitt verkliga feministiska uppvaknande kom, alltså det uppvaknande som ledde mig dit jag är idag. Jag skrev nämligen ett reportage om prostitution som projektarbete i gymnasiet och läste i samband med det Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan där hon går till väldigt hård attack mot den liberala feminismen som bland annat Petra Östergren står för. I samma veva blev jag även mer och mer vänster och började därför bli mindre fixerad vid den i ärlighetens namn jävligt inbilska iden om fria val jag hade närt i egenskap av liberal. Jag började även i högre grad ifrågasätta hur jag agerade i parrelationer även om jag hade väldigt svårt att omsätta det i praktisk handling.
Och tja, sedan flyttade jag till Bryssel och det tog slut mellan mig och min pojkvän och jag blev helt enkelt tvungen att klara mig på egen hand, vilket också hade varit mitt syfte med hela resan. Det sög som fan till en början men jag känner att jag kommit ur det nu och i samma veva har jag för första gången i mitt liv formulerat en politisk ideologi som jag anser är fullt koherent och som dessutom går ihop med min livsstil. Jag har blivit helt fri från mina tvångstankar kring kropp och bantning, jag har slutat läsa tjejtidningar, slutat raka mig och så vidare och jag har framförallt blivit mycket bättre på att odla de intressen som jag har för min egen skull (detta uttryck ”för mig egen skull” är ju så urlakat men jaja, ni fattar).
Och detta var väl min feministiska historia. Jag ville skriva ut hela för att jag inte anser att det bara handlar om att vara feminist eller ej utan även om hur man är det. Det finns gott om feminister som jag knappt håller med om något alls.
”Hora” är laddat för att det har en historia.
Detta med vilka ord man får använda och hur man får använda dem är en debatt med anor. Jag tillhör inte de mest radikala på området men tycker ändå att ord som slampa/slyna, neger eller white trash är problematiska. Delvis i sig själva men också för att folk tenderar att använda dem på ett visst sätt. Detta gjorde mig alltså sjukt konfunderad och ganska upprörd:
Jag menar inte att trashtalka Lady Dahmer för jag tycker överlag att hon är grym, men att såhär lättvändigt kalla dåliga mammor för ”horor”, det tycker jag är konstigt. Hon menade att ”hora” kan användas om en person som ”säljer sig” oavsett om det är sexuellt eller inte. Jag köper att man ofta använder ”hora” som en avslutning på något annat, t.ex. ”uppmärksamhetshora” för att indikera någon slags mental utförsäljning men att använda ordet ”hora” i sin rena form som ett skällsord är ju faktiskt att säga att en person säljer sex för pengar, ty det är vad ordet betyder.
I mina ögon är ordet ”hora” lite för kvinnor vad ”neger” är för svarta. Ett ord med en lång historia av kvinnoförakt som har använts för att trycka ner kvinnor med ett visst sexuellt beteende. Det har alltid varit ett nedsättande ord. Visst kan ord ”tas tillbaka” men inte genom att användas som skällsord.
Här anför Lady Dahmer att det inte är ordet ”hora” i sig som är förolämpningen utan betydelsen av det. Om man ens kan göra en sådan definition är jag osäker på, men låt oss anta att det går. Jag skulle säga att anledningen till att ordet ”hora” är laddat inte är att det betyder att man säljer sig själv känslomässigt. Då skulle man kunna kalla personen sellout eller något liknande. Ordet ”hora” har en laddning som sträcker sig bortom den betydelse Lady Dahmer tillskriver ordet i kontexten och den laddningen kommer från det sexuella och kvinnoförtryckande i ordet. När man använder ”hora” som ett skällsord så utnyttjar man dessa århundraden av kvinnoförtryck som finns i ordet för att skapa sensation.
Att vissa ord är starka beror generellt på att de har vissa laddningar. Även om det inte är precis vad man menar i kontexten så följer ordets laddning med och lever sitt eget liv, skapar sensation. Ord är inte ”starka” bara i sig själva, de blir starka för att de har en historia.
Rättelse: Hade tydligen misstolkat första tweeten som att LD menade att mammorna var horor, när hon i själva verket menade tv3, därför blev jag väldigt sur. Jag står dock fast vid min slutsats om att laddningen i ordet inte kommer av den tänkte betydelsen utan av århundranden av kvinnoförtryck. Värt att tänka på.
Vi ska inte utradera något jävla kulturarv.
Detta handlar inte om att något kulturarv ska utraderas, det handlar om att kristendomen som religion inte borde ha särställning. Jag håller med om att vi inte ska utradera vårt kulturarv, jag tror få av Björklunds kritiker gör det. Jag firar jul, midsommar, påsk och valborg, jag läser Selma Lagerlöf och Strindberg, det är väl vår kulturarv? Om man tror att kristendomen är en så jävla väsentlig del av vårt kulturarv så borde man tänka om.
Att Björklund hävdar att anledningen till att vi firar jul är att jesusbarnet föddes då är i det närmaste genant. Alla som har minsta lilla koll på svensk historia vet att högtiden jul härstammar från midvinterblotet. Det är en högtid som har sitt ursprung i naturdyrkan som man sedan har gjort kristen för att lättare kunna smyga in i den vidriga religionen i vårt land.
Vårt kulturarv är minst lika mycket hedniskt som kristet. Midsommar, nyår eller valborg, som ändå är två av våra största högtider, har absolut ingenting med kristendomen att göra. Som jag sade innan är julen inte heller ursprungligen kristen och jag har också hört nämnas att påsken har sina asatrosanor, men vet inte vilka dessa skulle bestå i.
På det stora hela är inget i vare sig vår kultur eller lagstiftning särskilt kristet. De flesta lagar skulle kunna härledas från andra politiska ideologier eller helt enkelt bara utifrån det som funkar bäst, utom såklart de morallagar vi har gällande sex, men det fattar jag inte varför vi är intresserade av att behålla. Det är hursomhelst knappast så att våran samhällsmoral skulle krackelera om vi tog bort det kristna inflytandet, som vissa verkar vilja göra gällande.
Om vi läser svensk historia i skolan så kommer det kristna inflytandet att lyftas fram automatiskt, men då har man också en plattform för att berätta om allt det som Sverige är vid sidan om kristendomen. Att känna sin kultur handlar inte bara om att känna sin folkreligion, utan om att känna hela sin historia, sin geografi och vilka värderingar som genom tiden varit gällande: socialdemokrati, sexualmoral, asatro, naturdyrkan och kristendom. Det ska också finnas ett fokus på att lokalisera de här värderingarna i vårt moderna samhälle och givetvis att ifrågasätta dem. Att läsa bibeltexter är däremot inget annat än trams som inte hör hemma i skolmiljö. Vi ska inte ge kristendomen ”äran” för något som är urgamla hedniska traditioner.
Den religion har haft inflytande i våran historia får ju automatiskt en särställning, så varför ytterliggare förstärka denna?
Förutom att Björklunds syn på att kristendomen borde ha en specialplats inom religionsundervisningen är helt förkastlig av jämlikhetsskäl så fattar jag inte hans argument om att den borde lyftas fram för att den har haft mycket inflytande.
Om den haft så stor inflytande så märks ju det ändå när man läser svensk historia? Vi behöver väl inte särbehandla kristendomen i religionsundervisningen också, det räcker med att vi berättar hur vårt land har byggts upp med alla faktorer som påverkat oss, alltså även kristendomens intåg.
Jag anser i alla fall att jag har fått ta del av tillräckligt mycket lärdom om kristendomen under min skoltid. Vad som däremot verkligen borde införas i undervisningen är religionskritik. Herregud vad fint det hade varit med lite sköna lektioner om varför religion suger trots allt. Lite föreläsningar om kristendomens brott mot mänskligheten, lite föreläsningar om kopplingen mellan tro och folkmord/terror. Och då kommer man ju liksom per automatik läsa ganska mycket om kristendomen, eftersom det är en religion med ett väldigt blodigt förflutet. Och så får både jag och Jan Björklund som vi vill.