Ett vanligt argument för religion är att ”människor måste tro på någonting” och så tycker man kanske synd om mig eftersom jag ”inte tror på någonting”. Jag har under hela mitt liv hyst väldigt starka övertygelser om saker och ting men dessa idéer har aldrig varit religiösa, de har varit politiska och moraliska. Jag tror absolut att människor behöver något att tro på, om inte annat för att söka tröst i under sina svagaste stunder. Jag tänker också att det kan vara lättare att ägna sig åt barnatro, det vill säga att tro på ”något”/”gud” istället för att tillkännage sig något etablerat moraliskt eller politiskt ramverk helt enkelt för att det är svårare att ignorera ens egen skyldighet att leva efter ett fat ramverk.
Visst kan man vara religiös och leva efter sin tro också, så gör ju många. Däremot tror jag att många är religiösa lite på slentrian för att de känner något slags behov av en tro eller övertygelse i sina liv men inte har energin nog att omdana livet efter den. Om man är seriös i sin tro oavsett om det rör sig om politiska övertygelser eller gudstro så är man ju redo att göra livsändringar för den.
Jag tror att min tro är mycket starkare än många andra personers tro på gud eller ”något annat” även om den enbart rör sig om moraliska och politiska uppfattningar. Jag ser inte varför den skulle vara mindre ”värd” än tron på en ”högre makt”. Kanske handlar det om att man i tron på en högre makt uppvisar någon slags ödmjukhet enligt många?
Det jag ser som kraftfullt i min tro är att jag är väldigt medveten om avsaknaden av denna högre makt. Jag är medveten om att jag är fri att forma mina egna moraliska övertygelser och att jag är ansvarig för dem. För mig är det ett sätt att motivera till aktiviteter som jag tänker kan leda till förändring. För andra är det kanske tvärtom, men för mig funkar det såhär.
Jag kan däremot tycka att det verkar himla fattigt för den typen av människor som inte tror på något alls, ingen gud, ingen politiska övertygelse eller något. Det är inte ofta jag träffar sådana människor, men när det händer tycker jag att de verkar ha otroligt torftiga liv.
Hur tänker ni kring tro? Är ni religiösa eller har ni andra övertygelser som betyder lika mycket för er som ni tänker er att religion skulle kunna göra?
”Det jag ser som kraftfullt i min tro är att jag är väldigt medveten om avsaknaden av denna högre makt” är en rätt så underlig formulering då i sanningens namn ingen kan vara medveten om huruvida en högre makt existerar eller ej. Än så länge finns det ingen som har bevisat antingen eller bortom tvivel, eller hur?
Sedan bör du ju vara medveten om att en tro på gud inte alltid handlar om moral & liknande. Det finns många som tror att vi har skapats av en s.k. högre makt men att denne ej har lagt sig i moraliska värderingar, vårt utvecklingsförlopp m.m. utan helt enkelt bara satt bollen i rullning så att säga.
Jag är religiös, men inte övertygad 🙂
Det behöver inte ha med moral att göra men de absolut mesta religionen innefattar moral. Och det stämmer att ingen har bevisat avsaknaden, men jag ser det nog som att jag vet att en högre makt ej existerar pga finns inga rimliga skäl att tro på det viset. Så med reservation för att man inget kan veta säkert (som jag gör för alla uttalanden outtalat) så säger jag så.
Jag är ju troende men lägger mer tid på politik, feminism eller helt enkelt många samhälleliga företeelser. Religionen ligger mer till grund, men jag plockar i princip aldrig fram den, även om det ”krisar” i livet. Tänker mer att jag har min politiska ståndpunkt (även om den ändrats med tiden) och så tror jag på att det finns en Gud och att tänka på min tro mer än så känns lite som slöseri med tid då jag tror av anledningen att sånt just är för svårt att greppa.
Tycker liksom inte att politisk övertygelse och religiös tro behöver utesluta varandra.
Sen skulle jag iofs kunna ha Jesus som förebild och att leva så passar bra in i min politiska övertygelse också nu.
Men åh just det, känner också en som varken tror eller har någon åsikt om någonting överhuvudtaget. Har aldrig fattat hur hon klarar det, haha. Hon vet inte vad någonting inom politik eller religion är så hon har inte kunnat ta ställning. Men jag känner mest att det måste vara svårt att inte hänga med ALLS och bilda någon liten uppfattning..?
Håller med dig Fanny till hundra procent! Jag är en av de mest moraliskt medvetna och principfasta människorna jag känner men jag tror inte överhuvudtaget på någon ”högre makt”. Detta argument med att det skulle finnas en Gud för att man inte kan bevisa att det INTE finns det är ett sjukt dåligt argument. Det går inte att bevisa att det inte finns 50 parallella universum fyllda av rosa tomtar heller, men varför skulle jag tro på det? Det är väldigt intressant med religionssociologi, att se hur människor har använt sig av och motiverat gudstro genom historien.
Nu vet jag inte om du åsyftar min kommentar kring att hon inte kan veta eller om du talar om mångas syn på det i allmänhet, men jag vill oavsett förtydliga att jag inte menar att det finns en gud för att vi inte kan bevisa en guds ickeexistens. Jag menar att vi kan inte VETA någonting, vi kan bara tro åt det ena eller andra hållet eller någonstans mittemellan.
Vi kan inte veta någonting alls i den här världen ”egentligen”. När jag skriver att jag är medveten om guds ickeexistens menar jag såklart inom de ramar som finns för allt sorts vetande. Jag vet att gud inte finns på samma sätt som jag vet att det inte står en elefant i mitt rum, dvs gör ej anspråk på den objektiva sanningen i frågan.
Jag tror på en del abstrakta saker som jag anser är religiösa, eller något åt hållet. Dock har de inte särskilt stor inverkan på min moral eller hur jag lever mitt liv, även om de såklart påverkar hur jag ser på saker i någon utsträckning.
Mina moraliska och politiska ståndpunkter är ganska skilda från det och påverkar hur jag beter mig, hur jag ser på andras beteende och hur jag eftersträvar att bete mig betydligt mer.
Sedan så tycker jag i och för sig att en moralisk övertygelse i mångt och mycket är att likställa med vad jag betraktar som religiös tro, men jag vet att många inte alls håller med och jag vill inte tvinga på någon en defintion som de inte delar.
Jag håller med dig Fanny.
Har flera gånger försökt tro lite på en kant, men det går inte. En högre makt är för ologisk och (förlåt) naiv för mig.
Ibland avundas jag de som har en religiös tro, samtidigt som det skrämmer mig.
Men jag tror på lärdom och naturen och på livsglädje. Jag tror på jämställdhet och vetenskap.
Förstår inte hur de som aldrig bildar en åsikt hanterar sin vardag. Det verkar vara otroligt tråkigt att inte bry sig.
Jag har svårt att motivera ett okränkbart människovärde utan min tro på Gud. Jag skulle bli en betydlig sämre människa utan det och jag vill tro att det finns. Alltså tror jag.
Jag har ”testat” både att tro och att inte tro. Och att tro på väldigt olika saker, på väldigt olika sätt. Jag tycker det är så himla svårt. Vad jag har kommit fram till är att jag inte är ateist, men jag känner mig inte heller bekväm med att kalla mig religiös.
När jag läste filosofi på gymnasiet fick vi i uppgift att beskriva hur vi såg på och tänkte kring världen, livet och döden. De flesta tyckte det var skittråkigt och skrev pliktskyldigt en sida eller två, men jag fick däremot tvinga mig själv att sluta skriva så läraren skulle orka läsa. Läraren tyckte att min uppsats var fantastisk och sa att jag hade skapat en egen liten filosofisk inriktning. Så jag är väl en filosoferade typ helt enkelt. Och det leder nog till att jag aldrig kommer kunna bestämma mig för en sorts tro (eller icke-tro för den delen), för vad jag än väljer så kommer jag alltid ifrågasätta, tänka om och hitta nya vägar som känns mer intressanta att följa.
Och finns det en gud så gillar hen mig precis som jag är, annars är hen ändå inget att ha.
Av vilken anledning skulle en eventuell gud vare sig gilla eller ogilla? Av vilken anledning skulle denne ej kunna stå neutral & likgiltig?
Jag är inte helt säker på att jag förstår din fråga. Men vad jag menade med min sista mening är att många religioner har så mycket regler kring hur man ska och inte ska vara, vad man får och inte får göra. Om jag ska känna att en gud är värd att tro på och se upp till så ska den guden tycka om oss människor som vi är, oavsett sexuell läggning, oavsett om vi har tillbett ”rätt” gud, oavsett om vi äter griskött eller inte, och så vidare.
Gud skulle absolut kunna vara likgiltig. Men ofta när man talar om gud så talar man om att hen antingen älskar eller fördömer, så det var väl därför jag tänkte som jag gjorde.
Tack för svaret 🙂