Etikett: tro

Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt.

Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.

Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.

Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.

Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.

Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.

Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.

Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?

Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.

Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.

Min tro.

Ett vanligt argument för religion är att ”människor måste tro på någonting” och så tycker man kanske synd om mig eftersom jag ”inte tror på någonting”. Jag har under hela mitt liv hyst väldigt starka övertygelser om saker och ting men dessa idéer har aldrig varit religiösa, de har varit politiska och moraliska. Jag tror absolut att människor behöver något att tro på, om inte annat för att söka tröst i under sina svagaste stunder. Jag tänker också att det kan vara lättare att ägna sig åt barnatro, det vill säga att tro på ”något”/”gud” istället för att tillkännage sig något etablerat moraliskt eller politiskt ramverk helt enkelt för att det är svårare att ignorera ens egen skyldighet att leva efter ett fat ramverk.

Visst kan man vara religiös och leva efter sin tro också, så gör ju många. Däremot tror jag att många är religiösa lite på slentrian för att de känner något slags behov av en tro eller övertygelse i sina liv men inte har energin nog att omdana livet efter den. Om man är seriös i sin tro oavsett om det rör sig om politiska övertygelser eller gudstro så är man ju redo att göra livsändringar för den.

Jag tror att min tro är mycket starkare än många andra personers tro på gud eller ”något annat” även om den enbart rör sig om moraliska och politiska uppfattningar. Jag ser inte varför den skulle vara mindre ”värd” än tron på en ”högre makt”. Kanske handlar det om att man i tron på en högre makt uppvisar någon slags ödmjukhet enligt många?

Det jag ser som kraftfullt i min tro är att jag är väldigt medveten om avsaknaden av denna högre makt. Jag är medveten om att jag är fri att forma mina egna moraliska övertygelser och att jag är ansvarig för dem. För mig är det ett sätt att motivera till aktiviteter som jag tänker kan leda till förändring. För andra är det kanske tvärtom, men för mig funkar det såhär.

Jag kan däremot tycka att det verkar himla fattigt för den typen av människor som inte tror på något alls, ingen gud, ingen politiska övertygelse eller något. Det är inte ofta jag träffar sådana människor, men när det händer tycker jag att de verkar ha otroligt torftiga liv.

Hur tänker ni kring tro? Är ni religiösa eller har ni andra övertygelser som betyder lika mycket för er som ni tänker er att religion skulle kunna göra?

Att hålla saker för heligt.

När vi var i Amsterdam så gick vi i Red Light district, som har sin ”början” vid den gamla kyrkan där. Hela kyrkan är omgärdad av skyltfönster där kvinnor står och säljer sig, något som anses sensationellt och upprörande. ”Hur har de mage att stå vid kyrkan”, frågar folk sig, och tanken har även föresvävat mig.

Jag tycker att det är intressant hur många även som icketroende håller religiösa symboler för heliga i någon mening. Kyrkoskändning, bibelbränning och så vidare anses upprörande även av människor som frånsäger sig tro. Givetvis ska man respektera andras tro och jag blir också upprörd av bokbål, Lars Vilks korkade konst och så vidare, men inte för att det är just religiösa skrifter och personer som häcklas utan för att de är uppförda i syfte att just provocera.

Det viktigaste för mig i att vara ickereligiös är just att inte hålla något för heligt. Men det menas inte att jag går omkring och har någon slags inställning av att inget betyder något eller att man med mening ska bete sig respektlöst mot andra människors tro, men jag håller inte något för heligt på så sätt att jag ställer det i särställning utöver allmän respektfullhet. Är man icketroende tycker jag inte att man ska respektera heliga skrifter och platser mer än man respekterar annat här i världen.

Är den blinda tron det som definierar religionen?

Fick en kommentar från Marielle angående inlägget om kopimistsamfundet.

För att en religion ska vara ‘på riktigt’ anser jag att man faktiskt bör TRO på den på riktigt. Nu är jag inte så insatt i detta, men skummade igenom Fridéns inägg om det hela & hon tog bl.a. upp just att dom ju faktiskt inte tror på detta så som en typisk troende tror & känner för sin religiösa tro. Detta är politik, inte religion.

Detta är i allra högsta grad en invändning mot att betrakta kopimi som en vanlig (eller ”riktig”) religion och för min del så struntas jag i huruvida folk betraktar kopimi som en religion i vardagslivet. Däremot så är det näppeligen ett argument emot att det skulle bli godkänt som religion eftersom det är stört omöjligt att i någon egentlig mening bevisa huruvida folk tror på religionen eller inte.

Dessutom så har jag absolut inga tvivel på att de i samfundet faktiskt tror på det som de skriver på sin hemsida:

  • Kopiering av information är etiskt rätt.
  • Spridande av information är etiskt rätt.
  • Remixande är en heligare typ av kopiering än den perfekta, digitala kopieringen, då remixande är korskopiering av en mångfald av information.
  • Att kopiera eller remixa information som förmedlats av en annan person ses som en akt av respekt och ett starkt uttryck för acceptans och kopimistisk tro.
  • Internät är heliga.
  • Kod är lag.

Sedan kan man alltid ha diskussioner kring begrepp som ”heligt” och vad det egentligen innebär, men jag ser ingen anledning att tvivla på att de som går med i samfundet inte skulle tro på detta ”på allvar”.

Det måste alltså vara själva föresatserna som folk riktar sin kritik emot, att dessa trossatser inte skulle vara religion utan politik. Hur måste då en trossats se ut för att vara religion? Min bestämda uppfattning är att en trossats, för att den ska betraktas som religion i kritikernas ögon, måste vara omöjlig att bevisa eller härleda filosofiskt. Att det alltså måste röra sig om en ”ren” tro på någonting som det egentligen inte finns några skäl eller argument för.

Om inte denna definition stämmer så vet jag inte. Har någon ett annat förslag på vad som gör något till en ”riktig” religion?

Min alldeles egna konspirationsteori.

Nu börjar även jag tycka att detta är skumt, det måste jag medge. Jag vill inte att nån ska tro att jag helt förnekar möjligheten att det kan vara något konstigt med alla dessa djur som dör, jag skulle bara önska att folk kunde ägna sig lite mindre åt att hetsa upp sig i onödan. Och i onödan enligt mig är när det endast har skett på två platser och man har kunnat se tecken på utvärtes våld i båda fallen.

Detta är egentligen ingen konspirationsteori, men det är väl samma mekanismer som ligger bakom. Om man letar tillräckligt noga så kan man se samband för precis allting. Det finns så mycket information ute i världen och så många helt orelaterade händelser som kan verka hänga ihop om man bara försöker.

Det jag tycker är lustigt med det är att folk ägnar sig åt att fundera över sådant när man istället kan lösa betydligt mer uppenbara problem som finns rakt framför våra ögon. För att reda ut en sak som bostadsbristen eller psykvården behövs inga långsökta teorier, det är bara att läsa regelverket kring det och lite offentliga utredningar.

Det är onödigt att det går en massa tid och engagemang åt detta. Tänk vad alla konspirationsteoretiker hade kunnat uträtta om de ägnat sig åt lite mer jordnära problem. Deras energi verkar ju vara närmast outtömlig, tänk om de hade kunnat använda den för att informera om hur fruktansvärt dålig psykvården är.

Alla engagerade människor finns idag antingen inom religionen eller hos konspirationsteoretikerna, eller etter värre: hos de religiösa konspirationsteoretikerna. Jag vet inte om det är så att man måste vara fylld av orimligt stark tro till något påhittat för att kunna langa så otroligt mycket engagemang som dessa personer gör.

Om jag ska säga min egen konspirationsteori så tror jag att staten och media levererar en massa irrspår om ”mystiska grejer” för att vi ska undvika att engagera oss i verkliga och uppenbara problem. Rädsla är, som vi alla vet, ett utmärkt sätt att hålla människor i schack.

Avskaffa religion som skolämne till att börja med.

Angående det här med kristendomens särställning i undervisningen: varför i helvete ska man ens ha ämnet religion i skolan? Man borde istället ah ämnet livsåskådningar.

En ide jag stöter på ofta ”ute på fältet” är att folk tycker att man ska ”hitta sin tro”, alltså att man ska välja vilken fullkomligt irrationell ide man tycker ”känns rätt”. Att tron är det enda sättet att nå andlighet och harmoni i sitt liv, att det är det enda sättet man kan skaffa sig ett rättesnöre, en moral att leva efter.

Men världen är full av livsåskådningar, olika filosofier kring hur man ska leva som alla kan erbjuda andlighet i någon form. Eller ett rättesnöre, om man så vill. Jag ogillar iden om att religion har någon slags särställning bland andra livsåskådningar som verkligen är fullständigt oberättigad, dels när det gäller innehållet som sådant men också historiskt inflytande. Som om religion vore det enda som påverka människors sätt att tänka.

Kristendomen har påverkat Sverige, men inte mer än asatro eller naturdyrkan (som i mångt och mycket är samma sak), så varför tas det aldrig eller i varje fall mycket sällan upp?

Jag vill se ämnet religion avskaffas och ersättas med ämnet livsåskådningar. Där kommer det givetvis att falla sig naturligt att ta upp de ledande religionerna, men man kommer också ta upp filosofisk synsätt såsom existentialism och säkert också politiska. Då kanske människor förstår att det finns mer att hämta från livsåskådningar än bara troende eller ateist, det finns så mycket att välja och vraka på utan att man för den sakens skulle behöver hänge sig åt någon irrationell dogm, vilket dels skulle leda till att folk skulle göra ett mer upplyst val när det gäller att ”hitta sin tro” och dels att religionens särställning skulle försvagas.

För varför ska något som i princip bara bygger på irrationella antaganden och vidskeplighet och som dessutom leder till så mycket elände få vara viktigare än filosofiska teorier när det gäller vägval i livet? Varför ska religionen få ha patent på att predika vad som är rätt och fel? Ungefär som om irrationalitet vore något fint, något som berättigar en åskådning ett större utrymme.

Det är skillnad på att tro och att gå till kyrkan lite när man känner för det.

Jag diskuterade invandring med en polare för några dagar sedan och kom till huruvida starkt religiösa homosexuella kunde tänkas fly från diverse länder där de på grund av att deras religion är den rådande inte kan utleva sin sexualitet. Min tes var att man som starkt troende homosexuell knappast kommer vara villig att erkänna detta varken för sig själv eller andra, medan hon tyckte att man känner sånt oavsett övriga värderingar hos en själv.

Om jag hade trott, alltså verkligen trott, alltså verkligen varit övertygad om att verkligheten förelåg på det sättet att man som utövande homosexuell blir bestraffad för all evighet i livet efter detta och att det dessutom är ett tecken på ren och skär ondska så skulle jag ha stora problem med att erkänna min läggning för mig själv.

I religionsdebbaten finns en tendens att förneka sambandet mellan religion och terrordåd, könsstympning och andra hemskheter. Man påstår att religionen missbrukas av onda människor för att de ska kunna utföra onda handlingar. Problemet här tror jag är att folk inte inser vad det egentligen är att tro. Om man verkligen tror någonting så är man ju per definition övertygad om att det föreligger på ett visst sätt, således så är man som kristen bokstavstrogen övertygad om att man kommer brinna i helvetet om man har begär till sin nästas åsna , då det är det som står i bibeln och det ju är bibeln man tror på.

Vad folk missar är att Koranen eller bibeln för den bokstavstrogne är ett substitut för verkligheten, de tror verkligen att det som står där är hundra procent sant, på samma sätt (om inte mer) som du tror på de senaste forskningsrönen eller att ett plus ett är två. Och i Koranen så står det faktiskt att man ska föra heligt krig mot det som angriper religionen, vilket bland annat kan tolkas som en person som gör en rondellhund föreställande Muhammed, sharialagstiftning säger verkligen att det är rätt att döda den som går från islam till annan religion eller ateism, det står även att den som dör för att skydda islam kommer hamna i himlen med ca 70 oskulder, man får även ta med ca 17 nära vänner/släktingar som man väljer själv(jag är inte exakt säker på antalen, men det var nog där nånstans), jag tror även att koranen uttrycker sig starkt emot homosexualitet men jag vet inte exakt vad den säger.

Det är liksom det som står och om man upphöjer den boken till absolut sanning och den högsta av alla sanningar så kommer det ju automatiskt ur det att man följer det som står där i sitt dagliga liv. Om du faktiskt på allvar tror att du komme brinna i helvetet om du inte bekämpar din homosexualitet så tror jag inte att det spelar någon roll att du ”innerst inne” är det, för helvetet är nog ganska skrämmande, om du faktiskt tror att du och de 17 personer du bryr dig mest om har en säkrad plats i det eviga himmelriket om du spränger world trade center i luften så spelar det nog ingen roll hur skrämmande döden är, du gör det ändå.

Här i Sverige så är religion för många något man plockar upp när det känns bra, man går kanske i kyrkan på söndagar för att få lite andlighet eller hämtar styrka ur bibeln då och då, men man täcker inte sitt hår för att inte väcka begär och man stenar inte homosexuella. Det är ett rimligt och sekulärt förhållningssätt till religion, men då måste man också ha i åtanke att Sverige är ett sekulärt land. Utövande av religion ser inte likadant ut i alla andra länder eller på alla platser ens i Sverige.

Poängen är att religion säkert kan vara ett bra inslag i individers liv om den tillämpas vettigt och med måtta, men om man verkligen tror att världens förhåller sig enligt guds egna ord som står i bibeln eller Koranen eller vilken helig skrift man nu hänger sig till så leder det oundvikligen till att man handlar på sätt som skadar andra människor, speciellt om ett helt samhälle bygger på en helig skrift. Därför så borde man debattera och kritisera religion i högre utsträckning är man gör. Men framförallt borde man ladda ordet ”troende” med vad det faktiskt innebär: att man tillskriver en urgammal text med okänd upphovsman absolut sanningsvärde, att man upphöjer vad som skulle kunna vara vilket pladder som helst till den högsta av alla sanningar. Och då spelar det nog ingen roll om man egentligen vill stoppa kuken i andra mäns rövhål.

VETENSKAPEN!

Jag visste redan innan att folk tenderar att vara mer vidskepliga än vad som är rimligt, jag tolkar det som någon slags expertförakt eller i alla fall djup skepsis inför folk som är utbildade inom det dem uttalar sig om.

En vanlig sak man hör är folk som säger att det ”kanske finns något mer därute” eller ”vetenskapen kan inte säga allt” och använder det som ett slags argument för guds existens eller bara lite skön andlighet. Eller när min mamma säger att något är ”deras sanning” när jag ondgör mig över religiösa.

Grejen här är att folk inte fattar något alls. För det första så kritiserar jag och i regel folk religion för att jag tycker att det är pissigt att hela samhällen styrs av och människor förtrycks på grund av en totalt ogrundad ide med bibeln som enda källa. Jag tycker också att det är trist att folk ägnar sig åt saker som skadar andra människor djupt  för att det står så i bibeln. Skittrist. Därför lackar jag också på moderat religiösa, som för det första inte fattar att religionen har lett till mycket ont, att de genom sin tro försvarar ett system som skadar så många individer och för att de utan omsvep accepterar en hel världsbild, bara sådär.

Jag fattar varför folk blir religiösa, det är svårare att acceptera den oerhörda komplexitet, ondska och menlöshet som finns i vår värld än att bara hänge sig åt en religion och utgå från att det finns någon slags mening med allt eller att det i alla fall blir bra sen: att ens lidanden är värda något. Att ha en högre mening med livet är najs, och religionen är den breda massan högre mening. Men allt detta gör inte det faktum att det är helt orimligt att tro på gud mindre sant.

Alternativmedicin är också på modet, något som oroar mig djupt. Det som stör mig mest är att folk verkar ha en ide om att det finns en motsättning mellan vetenskap som är hårt, kallt och hänsynslöst och andlighet som man bara kan hämta från religion och annan vidskepelse. Det kan man se på det vanligt förekommande argumentet att alternativmedicin fokuserar på ”hela människan”, alltså låter kropp och själ samverka, medan vanlig medicin bara lagar den trasiga njuren eller vad det nu är och sen vare inge mer med det.

För det första är det inte ens sant. Inom västerländsk medicin så rekommenderar man bra kost, motion (ofta yoga och andra ”andliga” motionsformer) och sköna avstressande aktiviteter. Man är väl medveten om att ett magsår inte uppstår av sig själv utan på grund av stress och dålig kost, men om någon kommer in med ett magsår så ger man dem fortfarande medicin för det för det är ju trots allt magsåret som gör ont. Likaså behandlar man en cancertumör med nervgifter för det är faktiskt den som i slutändan dödar dig, även om den kommit dit av andra skäl.

Jag tränar yoga för det gör mig lugn och avslappnad, jag lyssnar på valsång av samma anledning, jag tänker på vad jag äter för jag vet att man mår bättre om man äter bra och jag tycker att alla borde gör det, men om jag går till läkaren så vill jag inte att hen ska ändra hela min livsstil, jag vill ha medicin och kanske några råd i alla välmening. För det första så ska inte allmänna sjukhus vara någon slags wellness-center, det ska vara ett ställa där folk går med sina akuta sjukdomar och får direkt hjälp. Livsstilsfrågor är inte sjukhusens ansvar, det är skolan och arbetsplatsen som ska ta hand om sånt.

Nu finns det säkert de alternativbehandlingar som faktiskt fungerar på riktigt, men så fort det är bevisat så slutar det vara alternativmedicin och blir skolmedicin. Det är så orden fungerar: alternativmedicin är det obevisade medan skolmedicin är det som man faktiskt bevisligen vet fungerar. Det vore ju trist om vi hade ett skitbra läkemedel mot cancer som hela tiden har blivit utpekat som verkningslös alternativmedicin, men även om det skulle visa sig att en eller två av alla behandlingsformer faktiskt fungerade så är det ingen anledning att släppa in all alternativmedicin, dels för att sjukhus inte ska lägga skattepengar på behandlingar men inte vet fungerar och dels för att en hel del av de alternativa behandlingsmetoderna är direkt skadliga.

Många tycker att man borde ge mer resurser till forskning om alternativa behandlingsmetoder men vad de missar är att det redan forskas en massa kring alternativmedicin, och anledningen till att vi inte har fått några resultat är inte bara att det saknas resurser utan helt enkelt för att det inte finns några resultat att få. Självklart ska forskningspengar läggas på forskning som är relevant och fruktsam och inte på trams. Dessutom finns med miljontals människor som är djupt engagerade för alternativmedicin och människor som tjänar sitt levebröd på det, om det gick att bevisa att det fungerade så skulle det nog ha gjorts vid det här laget.

De flesta jag talat med om alternativmedicin pratar om att man känner sig sedd av ”läkaren”. Det är för att grejen med alternativmedicin är att ”läkaren” fungerar både som någon slags ”livscoach” och du får dessutom liten skön placebo. Så om du känner din bättre efteråt så är det troligen för att du är lättad för att du fått prata ut och för att du tror dig ha fått hjälp, detta är möjligt eftersom ”läkaren” har tid för dig eftersom du har betalat svinmycket för behandlingen. En behandlare inom alternativmedicin är egentligen inte så mycket mer än en auktoriserad placebobehandlare. Detta kan ju såklart hjälpa mot ett begynnande magsår eller en molande huvudvärk, eftersom det är delvis psykosomatiskt, men försök gå till en homeopat med ett brutet ben eller en elakartad tumör.

För riktiga sjukhus kan inte tillhandahålla sådan behandling, det är helt enkelt för dyrt för samhället. Om du vill ha den typen av hjälp: gå till en psykolog, läs en bok om wellness eller gå till en yogaklass, men ta för i helvete inte homeopatiska medel mot cancer, för det fungerar troligen inte.

I huvudet på en bosättare.

Jag lyssnade nyligen på SR:s radiodokumentär I huvudet på en bosättare som handlar om de Israeliter som har flyttat till det område som egentligen tillhör Palestina. Palestinier och Israeliter bor i byar väldigt nära varandra, men Palestinierna måste gå igenom en massa kontroller för att kunna komma till sina jobb och dylikt.

Under dokumentären pratas det givetvis en helt del om konflikten, och det fascinerar mig hur människor kan sakna perspektiv i den utsträckningen (detta rör sig ändå om ett par människor som verkar vara ganska ”normala”, de är liksom inga extrimister). De pratar om att Israel egentligen är ”deras” land och hänvisar till bibeln som källa, de tycker att ”de andra” borde ge upp och flytta till nåt arabland, som det ju finns massor av. De reflekterar över huvud taget inte över det faktum att det finns individer även bland palestinierna, inte heller att det är en slitsam process att flytta från sitt hem till ett helt annat land, även om en ”folk” råkar bo där. Vem säger att de skulle mottas med öppna armar i något ”arabland”.

Sen fattar jag fan inte att man flyttar till ett land som ligger i krig med sina barn och dessutom flyttar till gränsen och det tvivelaktiga territoriet där konflikterna givetvis är mer märkbara och dessutom har mage att klaga på det. Mannen har nån liten utläggning om att det är ”orättvist” att han måste betala skyddet av gränserna själv när det betalas av den Israeliska staten om man bor på ställen som rättmätigt tillfaller Israel, det är en ganska lustig sak att tycka att staten har en skyldighet att försvara land som inte är deras.

Religion är en sån sak jag någonsin kommer att begripa. Jag kommer fan aldrig att fatta hur människor kan välja att utsätta sig själva och sina nära för att leva upp till guds ord, jag kommer aldrig fatta hur man kan hänvisa till bibeln som källa. För det här handlar inte om ”sjuka” människor, det här var verkligen helt vanliga, moderna judar med helt vanliga bestyr, det var inga extremister, de trodde bara på bibeln. Det kan verkligen räcka att man gör det.