När homofobi blir en realitet.

Sedan lesbiskhet gick från att vara en dunkel möjlighet till en praktik, alltså sedan jag ingick i en relation med en kvinna, så har tanken på att ”komma ut” blivit mer påtaglig.

Innan jag faktiskt ingick i en relation med en kvinna så viftades mitt tal om begär till kvinnor i regel bort, det togs inte på så stort allvar. Människor utgick helt enkelt från att jag var heterosexuell men bitter över tidigare relationer. Detta är i sig ett problem, men det utgjorde ingen risk för mig. Jag kände mig förminskad och osynliggjord, men eftersom ingen tog mina tankar på allvar så mötte jag inget direkt hat eller diskriminering.

Nu är det annorlunda. När jag går med henne på stan så finns en helt annan medvetenhet om att det finns människor som hatar sådana som oss. Det finns en medvetenhet om att vår närvaro i det offentliga rummet tolkas som och till viss del också är en politisk handling. Det finns en medvetenhet om att en kanske kan behöva gömma sin relation när en är ute.

Jag tänker också på hur en talar om relationen i olika sammanhang. Till exempel: jag var i ett sammanhang med ett gäng kvinnor, där jag kunde vara ganska säker på att ingen skulle uttrycka någon direkt homofobi. Men när jag skulle nämna något som var relaterat till min partner blev det fortfarande svårt. Ordet ”partner” känns så döljande, då jag vet att människor kommer utgå från att denna är en man. Samtidigt känns det så fånigt att säga flickvän, eftersom det känns som att jag liksom understryker min partners kön för att ”sticka ut”, detta trots att ”pojkvän” skulle vara ett helt naturligt ord att använda i motsvarande situation. Även i detta relativt trygga sammanhang så blev det obehagligt att ”komma ut”. Jag blev väldigt medveten om vad människor kunde tycka och tänka om mig.

Till viss del är jag fortfarande rädd för osynliggörandet. Jag är rädd för att folk ska tro att det bara är något jag har fått för mig, trots att jag känner så mycket. Jag är rädd att män på krogen ska tro att jag kysser henne för att få deras uppmärksamhet. Men denna rädsla börjar mer och mer bytas ut mot en rädsla för att folk ska ta det på allvar, och vad som kan hända då. Rädsla för att exkluderas ur gemenskaper, rädsla för att diskrimineras och att bli utsatt för våld.

Jag tänker att det är så patriarkatets hanterar relationer mellan kvinnor; antingen ska de omtolkas så att de ”egentligen” finns till för patriarkatets skull, att de inte är betydelsefulla på sina egna premisser, eller så ska de förskjutas och bestraffas. Båda dessa är uttryck för patriarkalt förtryck, men på olika sätt och med olika risker. Att bli förminskad eller få sina begär förnekade är inte samma sak som det en kan utsättas för när någon tar ens begär på allvar, och ser dem som ett hot.

7 reaktioner till “När homofobi blir en realitet.”

  1. Något som jag har hört väldigt mycket är att homosexualitet inte väljs, utan att en är född så. Att vid en väldigt tidigt ålder visste många barn att de var attraherade/förtjusta av barn av samma kön.
    Jag har tolkat det som att denna syn dvs. legitimerar homosexualiteten eftersom om en är född så, går det inte att bota/välja bort för att blidka homofober i sin omgivning.

    Hur är synerna/perspektiven hos andra HBTQ-personer? Måste en vara Born This Way för att inte förminskas/anses ej vara legitim?

    1. har ej uppfattat det så nej. Men har inte hängt i just hbtkretsar så mkt utan mer feministkretsar, antar att det är skillnad.

    2. Den typen av retorik är väl främst en motreaktion på samhällets vilja att man ska ändra på sig. Det är enklare att säga ”Nej, det går inte. Jag är född såhär.” än att försöka övertyga att det inte är något fel att vara homosexuell och utöva sin sexualitet.
      Säkert kan man känna sig lite exkluderad, och kanske till och med ”fejk” om man inte upplever att man är born this way, men jag tänker ändå att den här retoriken snarare används som en överlevnadsstrategi mot motståndare, snarare än för att bedöma legitimiteten hos andra inom gruppen. Jag upplever att de flesta är medvetna om hur stark heteronormen kan vara, och att man absolut kan vara gay trots att man har trott sig vara hetero.
      Om man däremot uppfattar nån slags ”cultural appropriation” (typ att nån säger sig vara bisexuell för att verka lite cool, eller att man på olika sätt vill vara gay i partysammanhang men inte i övrigt tycks vilja associera med gruppen hbtq) kan det definitivt minska legitimiteten. Här kan brist på ”Born this way”-känsla absolut vara en av flera faktorer som gör personen mindre legitim.
      Sammanfattat skulle jag alltså säga att det snarare är ens verkliga ”identitet” i nuet (oavsett om man föddes med den eller har format den med tiden) som är det viktiga, och det är främst den här identiteten som kan ifrågasättas.
      (Obs! Det här är bara mina egna reflektioner. Hoppas det blev förståeligt!)

  2. Du skriver ofta om dina ex och heterorelationer samt hur dessa leder till att exempelvis vänskapsrelationer mellan kvinnor underpriotriteras. Varför skriver du inte mer om vänskap i din blogg? Jag menar varför får det ej lika mkt utrymme som heterorelationer? Vore intressant!

  3. Jag skulle också gärna läsa mer om vänskapsrelationer. Vill prioritera mina relationer till icke-män, lite som du skriver om feministisk strategi. Jag har alltid tyckt att vänskapsrelationer varit de svåraste, både att skaffa och underhålla. Mycket lättare med ”naturligt” umgänge med familjen/partner osv. Har sjukt dåligt självförtroende gällande sånt. Och jag upplever att det finns väldigt många regler och konventioner om hur en gör ”rätt” i dem, vad en bör göra och inte etc.

  4. Jag kan relatera så sjukt mycket till det du skriver! Till och med när jag ”kommit ut” till mina allra närmsta vänner har bemötandet varit en stor besvikelse. Och det är tjejer som ”stöttar HBTQ absoluuut! Älskar Macklemore’s ’Same love’! Så himla fint att bögar får utrymme i media! Och jag har ju massor med homo/bi-kompisar! Pride!!!”. Och så när jag sagt att jag är bisexuell till dem så har de nästan blivit chockade och liksom ”men guuud det trodde jag INTE om dig!! Shit är du bi alltså!?”. Blir så uppgiven. Alla accepterar HBTQ-folk men så fort de får reda på att någon i deras närhet är det så blir det värsta grejen för dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *