När det snackas om ansträngningar man gör för sitt utseende så är det ofta någon som påpekar att man faktiskt kan vara snygg för sin egen skull. Det stämmer väl att man har ett intresse av att se bra ut även när folk inte tittar men jag har ändå svårt att tro att folk i regel skulle vara lika utseendefixerade om de inte visste att andra tittade. Personligen så har min uppfattning om mitt utseende ganska lite att göra med hur jag känner inför mig själv; visst är det trevligt att känna sig snygg men det tar inte upp mycket energi för min del.
Jag ser ingen anledning till att sminka mig om ingen annan ska se det, inte heller till att ta på mig snygga kläder. Av någon anledning kan detta nästan ses som lite fult av ”man är snygg för sin egen skull”-ivrarna. ”Jaha, så du anstränger dig bara för andra!?”. Ja, så är det. Fattar inte varför jag skulle göra på något annat vis ärligt talat. Sedan om andra tycker det är kul att vara snygga även ensamma så kör på men jag gör det då inte.
Fattar inte varför det r så viktigt att konstatera att man gör saker för ”sin egen” skull. Det finns väl få saker här i världen som man inte gör för sin egen skull samtidigt som det mesta influeras av andras värdering av det man företar sig. Om jag anstränger mig för att vara snygg för att få ligga är väl det också något jag gör för min egen skull. Det är ju inte som att jag dressar upp mig i ren altruism över att andra människor ska ha något fint att se på.
jag tycker om att känna mig piffig även då jag är ensam, men piffigt behöver såklart inte vara smink. blir på bättre humör om jag ser nåt fint i spegeln.
vill se det fina i spegeln för att jag uppskattar estetik samt vill ha god tillgång till män att ’välja’ bland eller vara fin för den jag är med beroende på relationsstatus. att jag vill vara fin för den jag är med eller liknande är ju dock fortfarande någonting som handlar om att JAG får ut nåt av det & därmed gör det för MIN skull. det är knappast en uppoffrande handling då resultatet av piff är manna för mig.
jag tycker det är svårt att prata om att ”göra sig snygg” eftersom jag själv gör ganska stor skillnad på smink, rakning och annat (använder väldigt sällan) och kläder (där jag ganska ofta försöker leka med olika uttryck). I fallet smink håller jag helhjärtat med dig, men kläder tycker jag är lite svårare för det känns som att det valet handlar om identitetsbyggande på en mer komplex nivå än snygg/ej. Smink (eller för den delen hårborttagning) är i den absoluta majoriteten av fallen ganska subtilt i jämförelse med de uttryck som kläder används till.
Frågan handlar i sådana fall lite om vad man menar med ”för sin egen skull”. Jag skulle säga att när jag bär klänningar och ställer håret på ända är det inte för någon annans skull, utan för att det är så jag känner mig den dagen. Samtidigt är det inget jag gör de dagar jag sitter hemma, så det handlar ju fortfarande om att kommunicera något till omvärlden, vilket skulle kunna innefattas i ”för annans skull”. Eller kanske handlar det snarare om att jag har lättare att ta den rollen jag vill ha för dagen om jag även klär mig för den: är det i sådana fall för egen skull?
Jag tänker alltid först på vad jag känner mej bekväm i. Men därnäst, om jag ska synas någonstans, tänker jag att de andra tittar på mej mer än vad jag själv ser mej i spegeln, så då får prydligheten komma till tals också. Inte överdressad på kontoret, men jag tycker det är helt ok med dresscode i bestämda sammanhang.
Blir också trött på när folk envisas med att de gör sig fina etc för sin egen skull. Vi är sociala djur, det finns i princip inte något vi gör som inte står i relation till andra människor. Vad man för det första tycker är fint har man lärt sig ifrån omgivningen. Jag tror inte att många skulle anstränga sig för att se snygga ut ”för sin egen skull” om de levde ensamma på jorden. Men det är inget fel i att förhålla sig till sin omgivning, vi gör det HELA TIDEN. Och vi gör det för att vi tjänar på det, vi blir omtyckta av andra när vi beter oss ”attraktivt”. I förlängningen blir det ju för vår egen skull eftersom vi tjänar på, samt vårt självförtroende, att vara omtyckta av andra som vi identifierar oss med. Men ursprungligen är det ju inte för vår egen skull, det är inte vi själva som definierar vad som är fint, snyggt, trevligt osv.