Nu är detta ett ganska gammalt inlägg, men jag tyckte det var så jävla fenomenalt att jag vill blogga om det ändå. Det handlar om det här med att vara tjock och banta och om att bantning för en tjock person ofta är synonymt med självhat. Att det liksom inte är samma sak att förlora 30 kilo som att förlora 3-4 och att det ofta kräver att man vägrar sig själv en jävla massa saker under en mycket lång tid.
Jag blir så förbannat jävla trött på alla dessa käcka uppmaningar som delas ut till tjockisar åt höger och vänster. Människor som verkligen inte förmår begripa att det faktiskt kan vara jävligt jobbigt för vissa personer att förlora en ansenlig mängd vikt. Och alltså, det är säkert olika för olika personer och vissa mår säkert jättemycket bättre efter att de gått ner i vikt, men det är ju någonting en måste kunna ta om och när en själv vill det och på sina egna villkor.
Varför ska ämnet viktnedgång vara så otroligt ansatt av diverse tyckare? Jag kan verkligen tänka mig att det är jävligt irriterande hur ens kropp alltid ska göras till föremål för allmän debatt, både indirekt och direkt till en. Hur man alltid ska få ”goda råd” om hur en ska gå ner i vikt, få höra att det ”bara är att äta mindre och träna mer” och så vidare trots att det såklart är något högst individuellt vad som funkar för en.
Jag är ju tjock och ibland känns det verkligen som jag gör ett politiskt ställningstagande bara jag går utanför dörren. Speciellt om jag *gasp* äter chokladefterrätten på restaurangen eller en glass i parken. För att inte tala om de dagar jag har shorts/kjol och man ser mina orakade ben. Att evolutionen låtit mig reproducera är ju mot alla naturlagar!
Och bloggen du länkar till, jag kunde skriva under på vartenda ord. Mitt livs bästa beslut, det som gjort att jag börjat må bra psykiskt, är att helt enkelt acceptera att jag är tjock. Kunde jag vakna upp en dag med Scarlett Johanssons kropp, visst, absolut. Men det kommer inte hända. Ångesten, livsglöden som falnar, hur hela ens liv cirkulerar kring kalorier, vågen, tränad tid, nej, det är inte värt det.
http://laxsill.tumblr.com/post/31389963845/petitpoulailler-albert-camus-via
Jag tror att det handlar om en av eller en kombination av dessa typer:
A. Ingen egen erfarenhet av övervikt (inte 3-4, utan minst 10 kg, gärna ännu mer) och därmed ingen insikt.
B. Egen erfarenhet och ”lyckat exempel”, man blir lätt nyfrälst av viktnedgång, terapi m.m. och vill dela med sig.
C. Ett tvångsmässigt behov av att inspirera, man ser det som sin livsuppgift att ”hjälpa” andra ”komma tillrätta” med sina ”problem”. Handlar sällan om riktig omtanke, utan om att visa att man har receptet på framgång och att man vill boosta sitt ego genom att få bekräftelse från andra. Samma personer brukar ta illa vid sig om man inte följer deras råd. Media svämmar över av den här typen, och därför påverkas vi extremt mycket.
Jag irriteras över att många genast gör kopplingen överviktig = osund livsstil. Övervikt kan bero på en mängd olika saker. T.ex kan en vara överviktig pga sjukdom eller pga biverkningar av mediciner. I vilket fall; vad än anledningen till de extra kilona är ska ingen annan ta sig rätten att fälla kommentarer.
Nu är jag inte överviktig men jag lider verkligen med dem som är det. Inte på grund av övervikten i sig, utan på grund av att folk ständigt tar sig rätten att tycka, tänka och komma med råd om deras kroppar. Tror folk verkligen att tjocka människor är tjocka för att de inte vet hur man går ner i vikt?
Bra sagt! Tack.