Etikett: övervikt

Fatshaming deluxe.

Flinkenberg har skrivit ett av de mest osmakliga inlägg om tjocka människor jag någonsin läst. Nu har hen tagit bort det eftersom folk blev så upprörda, men det finns en cachad version här. Inlägget heter Några sanningar från en före detta tjockis och redan där känner jag att det bådar illa. Människor som har varit tjocka och sedan, efter viktnedgång, ser det som sin plikt att förklara för andra tjocka hur de ska göra är alltid ruskigt jobbiga. Inlägget tar sin utgångspunkt i att Flinkenberg har läst en Aftonbladet artikel där en deltagare från Biggest Loser ”gråter ut” om att hen kommer dö på grund av sin övervikt inom två år. På denna information reagerar Flinkenberg såhär:

Det är faktiskt helt ofattbart. Det är ofattbart att du har så dålig karaktär att du hamnat i denna tragiska sits. Det är också ofattbart att du bara ger upp i förväg och redan nu konstaterar att du ska dö.

Det är fascinerande hur Flinkenberg, som självutnämnd bantningsexpert, tror sig veta allt om denna persons karaktär och hur mycket hen har ”försökt”. Jag vet inte, men jag tänker att den som ställt upp på att vara med i det fruktansvärda tv-programmet Biggest Loser har försökt ganska mycket. Det är liksom inte dit en går för att försöka gå ner i vikt första gången. Jag tror inte att någon skulle välja den förnedringen om de inte var jävligt desperata.

Well, I got news for you, Åsa: du är inte sjuk, du har dålig karaktär. Så enkelt – eller så svårt – är det. Du måste sluta skylla ifrån dig och skärpa dig. Du har en fru och en son, ta tag i din slappa attityd till kost och sluta sitt och vänta på din gastric bypass-operation och tro att samhället och precis alla andra ska hjälpa dig att lösa ett problem som i sanningens namn faktiskt bara är ditt.

Well, I got news for you, Flinkenberg. Fetma är visst en jävla sjukdom och det är liksom inget omtvistat utan det är vad vetenskapen på området säger. Det är inte så att du ”bara” kan gå ner i vikt. För vissa personer är det nästintill omöjligt att göra det på egen hand. Jag tror inte att någon vill göra en gastric bypass för att det är bekvämt på något vis, det är något en tvingas till som en sista jävla utväg när inget annat har fungerat. Du vet absolut ingenting om den här personens ”attityd till kost”. Du vet ingenting om den här personens liv så sluta låtsas att du gör det.

Jag använder så här kraftiga ord för att jag själv har varit sån. Jag känner igen mig i era undanflykter, försök inte lura mig.

Vad Flinkenberg missar är att hen är en person. Du är inte representativ för resten av jordens befolkning. Din kropp fungerar inte som alla andra människors kroppar gör. Flinkenberg skriver att hen som mest vägde 90 kilo, alltså 34 kilo mindre än vad personen hen skriver om gör. Flinkenberg drar inte slutsatsen att det kanske kan vara en bidragande orsak till att det är svårare för den här personen att gå ner i vikt. Flinkenberg tänker inte på att det kan finnas genetiska orsaker till att folk helt enkelt har olika lätt för att hamna i matmissbruk, lägga på sig kilon och förlora dem igen.

Och istället för att belasta vår sjukvård med era självorsakade åkommor borde ni käka mindre portioner, ut och röra på er och ge plats åt såna som inte har VALT att hamna på sjukhuset, nämligen sådana som får cancer, är med om bilolyckor eller annat och verkligen behöver vård.

Ungefär som om någon vill väga 124 jävla kilo och behöva genomgå en gastric bypass för att inte mista sitt liv. Som om det inte redan var skambelagt nog med fetma i samhället för att motivera till att gå ner i vikt. Som om det överviktiga behöver är att bli mer skuldbelagda och få höra ännu en gång att det är deras eget fel.

Det värsta med hela inlägget är dock nästan ”ursäkten” som Flinkenberg har lagt upp i efterhand när kritiken blev för mycket för hen.

Jag vill också poängtera att detta inlägg inte är riktat som ett hån mot överviktiga eller ”tjockisar” generellt, jag har själv varit överviktig, utan min frustration bygger i att höra kraftigt överviktiga som riskerar sin hälsa säga att det inte är deras fel att de hamnat i den sitsen, utan skyller den utvecklingen/situationen på andra faktorer.

Vad Flinkenberg nu menade men inlägget låter jag vara osagt, då jag inte kan veta vad som pågår i hens sjuka hjärna. Däremot undrar jag hur en människan kan tycka att det är okej att öppet håna, bespotta och skuldbelägga en person som har ångest för att hen snart kommer att dö till följd av en sjukdom. För fetma är faktiskt en sjukdom. Jag undrar verkligen hur hen kan anse att problemet är att hen ”tolkats fel”. Detta handlar inte om att hen blivit misstolkad. Oavsett om hens ton varit ”hård” eller inte så gör det det inte mindre sant att han ansett sig ha rätten att offentligt håna en person som är döende och skuldbelägga den här personen ännu mer.

Det finns ett gäng självutnämnda bantningsgurus, varav Zytomierska är en, som liksom inte kan låta bli att ha åsikter om andra människors kroppsform, deras liv och deras karaktär. Trots att de helt saknar vetenskapliga belägg för sina ståndpunkter (källan är alltsom oftast att de själv gått ner i vikt på det sättet) så hindrar det dem inte från att bråka ut dem i tid och otid. Av någon anledning anses det okej för vilken idiot som helst att uttala sig om ett sjukdomstillstånd utan att ens konsultera den aktuella forskningen på området. Inte heller drar de sig för att göra generella utlåtanden om personers karaktär endast på grunden att dessa personer är tjocka.

Jag är sjukt glad att jag inte är överviktig. Inte främst för tillståndet i sig, utan för att så många tar sig rätten att komma med sina helt oombedda åsikter om ens person, vad en borde göra och så vidare. Även om det inte riktar sig mot en personligen så har folk ofta en massa idéer om överviktiga som övergripande grupp. Uttalanden som att det ”bara är att träna mer och äta mindre” upprepas så ofta så att de liksom blir sanning.

Sluta upp med denna fatshaming. Det är genant hur ni tror er veta allt om vikt och överviktiga människors liv och karaktär. Vidrigt.

Om att ha en kroppsform som är ständigt föremål för debatt.

Nu är detta ett ganska gammalt inlägg, men jag tyckte det var så jävla fenomenalt att jag vill blogga om det ändå. Det handlar om det här med att vara tjock och banta och om att bantning för en tjock person ofta är synonymt med självhat. Att det liksom inte är samma sak att förlora 30 kilo som att förlora 3-4 och att det ofta kräver att man vägrar sig själv en jävla massa saker under en mycket lång tid.

Jag blir så förbannat jävla trött på alla dessa käcka uppmaningar som delas ut till tjockisar åt höger och vänster. Människor som verkligen inte förmår begripa att det faktiskt kan vara jävligt jobbigt för vissa personer att förlora en ansenlig mängd vikt. Och alltså, det är säkert olika för olika personer och vissa mår säkert jättemycket bättre efter att de gått ner i vikt, men det är ju någonting en måste kunna ta om och när en själv vill det och på sina egna villkor.

Varför ska ämnet viktnedgång vara så otroligt ansatt av diverse tyckare? Jag kan verkligen tänka mig att det är jävligt irriterande hur ens kropp alltid ska göras till föremål för allmän debatt, både indirekt och direkt till en. Hur man alltid ska få ”goda råd” om hur en ska gå ner i vikt, få höra att det ”bara är att äta mindre och träna mer” och så vidare trots att det såklart är något högst individuellt vad som funkar för en.

Att gå omkring och misstänka alla i samhället för att med vilje göra sig sjuka för att kunna dränera samhället på resurser

Denna ledare av Hanne Kjöller om överviktsoperationer var bra. Hon inleder med att ta upp detta med folks syn på fetma som ett individuellt problem som man måste lösa själv, inget man ska få statens hjälp med.

Inte heller ämnet anorexi brukar föranleda några arga brev med budskapet att det är väl bara att äta lite mer och röra sig lite mindre. Men när det kommer till sjuklig övervikt och fetma känner uppenbart åtskilliga sig manade att förklara att feta minsann ätit sig till alla kilon alldeles själva.

Ibland när överviktsoperationer så verkar folk tycka att det är fel för att om man ”bara” kan gå och få en operation betald, vad ska då incitamentet för att inte bi fet vara. Jag tror inte att det är roligt att å igenom en sådan operation, det handlar ju om att man förminskar magsäcken vilket såklart både är smärtsamt och otroligt trist. Jag tror inte att någon blir överviktig med detta att det ”ändå går att lösa” i åtanke, speciellt inte så fetma är så stigmatiserat.

Den här iden om att människor har uttänkta planer för sitt skadliga beteende är så konstig. Man blir ju inte drogmissbrukare för att det finns hjälp att tillgå sedan, ty även om man får vägledning och behandling så är det en jobbig process att genomgå och man förlorar mycket av sitt liv på vägen. På samma sätt blir man inte fet för att man kan bli behandlad för det.

Vilken tråkig människosyn, tänker jag, att gå omkring och misstänka alla i samhället för att med vilje göra sig sjuka för att kunna dränera samhället på resurser. Märkligt.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant.

Ofta när man diskuterar ideal så får man höra följande; ”men är det inte lika illa med tjocka modeller, fetma är ju också farligt för hälsan”. När jag hör det vill jag bara vända dessa människors ansikten mot reklampelarna, tidningarna, filmerna och typ allt annat i vår kultur som presenterar något slags ideal.

För om man ser sin omkring så ser man att det där idealet med feta människor, det finns inte. Visst finns det mediarepresentationer av kurviga/mulliga personer, även om dessa är få, men att övervikt eller fetma på något sätt skulle avbildas positivt det händer ju banne mig inte.

Problemet är inte att det finns smala personer eller modeller. Problemet är att vårt absolut största ideal, som finns representerat nästan överallt, ser precis likadant ut. Man ska vara smal. Varför känner men sig tvungen att argumentera utifrån en världsbild som inte existerar? Hade det inte varit bättre att diskutera ideal utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för att konstruera olika långsökta exempel?

Jag kan säga som så, att om det fanns ett ideal att man skulle vara fet som många kände sig tvungna att anpassa sig efter, då skulle jag vara emot det också. Det vore inte ett hälsosamt ideal och det skulle också vara uteslutande mot dem som har svårt att gå upp i vikt, inte kan äta stor mängder utan att må dåligt eller som inte har råd med stora mängder mat. Men vi har inte det idealet.

Samma grej kan man se när det gäller hår under armarna. Personer som uppmuntrar kvinnor att inte raka sig ses som att de ”hetsar” andra och ”tvingar” dem till att raka sig. Jag vet inte jag. Jag har aldrig hört någon säga att rakning skulle vara motbjudande, äckligt och att ”förstöra sitt utseende” (med undantag från helrakning av kön, som jag tycker är en lite annorlunda grej eftersom folk har ganska skilda ideal just där). Men även om någon sa det hade det inte varit samma grej.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant. Om en överviktig modell går på en catwalk är det inte samma sak som om en underviktigt gör det. Varför? Jo, för att den underviktiga modellen ingår i ett större ideal, medan den överviktiga är ett obskyrt undantag från regeln. Den överviktiga modellen kommer folk att reagera på, det kommer tisslas och tasslas om henne, hennes kropp kommer värderas och troligen kommer hennes hälsa diskuteras. Men den underviktiga modellen blir bara lite lite mer av samma gamla sak. Därför finns det inget syfte med att börja göra någon slags idealanalys av att en överviktig person en gång gått på en catwalk, däremot är det mycket relevant att peka på de modeller som är ohälsosamt smala.

Jag tycker generellt att det är fel men människor som har åsikter om andra människors hårväxt eller vikt och jag tycker inte att man ska påpeka sådant. Däremot finns det vissa kommentarer, vissa uttryck av åsikter, som reproducerar normer som sitter som sten i vårt samhälle. Detta medan andra kommentarer snarare är uttryck för personliga preferenser. Det är skillnad på dessa två, även om båda är dåliga.

Kissies Centerpartistiska motsvarighet.

Den här skatten för överviktiga väcker många frågor. Ska det vara en given summa som införs över ett visst BMI eller ska den öka parallellt med övervikten? Ska man ta med bukfetma i ekvationen? Ska man beskattas per kilo eller per BMI-enhet?

Vad jag inte fattar är varför man inte bara kan sluta finansiera hjälp till överviktsrelaterade problem. Inte för att det skulle vara en bra ide det heller, men hellre det än godtyckliga straffskatter för allt möjligt. Man skulle lika gärna kunna straffskatta missbrukare, folk som inte tränar, folk som äter för många ägg, folk som är så jobbiga att de riskerar att få spö och folk som jobbar med hälsovådliga jobb. Det är också ”val” man gör, om man ska vara krass.

Hela iden med skattesystemet är ju att utsatta grupper ska få hjälp av resten av samhället. Annars skulle man ju lika gärna kunna låta folk köpa försäkringar eller nåt, där får man alltid betala utifrån vilken risk det finns för olycka rent statistiskt. Det är så idiotiskt att jag smäller av.

Det som provocerar mig mest är att den här personen knappast tycker såhär på riktigt. Det är en åsikt som är på nivån ”Kissie vill provocera”, snubben vill ju uppenbarligen bara ha publicitet.

Biggest loser och bättre tjockistv.

Idag kollade jag lite på det svenska ”biggest loser” på webben (hehe, ”webben” är ett så jävla töntigt uttryck). Först trodda jag att konceptet gick ut på att ett gäng bantade i en månad, och att den som gått ner mest vann. Men det är tydligen även så att två personer (dvs ett ”lag”) ska röstas ut varje vecka. Utröstningen sker mellan de par vars gemensamma viktminskning är lägst.

De som förlorade hade gemensamt förlorat 6,3 kilo på en vecka. Det är ca 3 kg per person och vecka. Att förlora mer än så är verkligen inte hälsosamt. Visst, jag fattar att man är ute efter effekt och mest vill att folk ska titta på skiten, men det känns så himla orimligt att någon ska betraktas som sämst när man förlorat mer i vikt än vad de flesta gör när de inte äter alls. Och dessutom försöker de ju få det att framstå som nån jävla hälsogrej. FY!

Jag borde verkligen älska tv-program som handlar om tjockisar, träning och hälsa och sånt då jag är ett jävla hälsofreak som dessutom älskar lyteskomik, men alla såna program handlar om alldeles för tjocka tjockisar för att det ska vara kul. Det är liksom inte skojigt att se en 300 kg tjock kvinna äta, det är så jävla fjärran från min vardag att det bara blir konstigt. Och om det handlar om mindre tjocka tjockisar så är det alltid folk som ska banta och då får man inte se när de äter, vilket ju är hela poängen. Jag vill ha ett program som är typ ”mitt liv som ganska tjock” som handlar om en inte överdrivet tjock tjockis som är lat och äter mat, helst ska personen sura lite också och bråka om den inte får godis. Det skulle vara bra TV.