Om att som kvinna bära mäns skuld och sorg i patriarkatet.

På sista tiden har jag tänkt på det här men män, skuld och sorg.

Ofta när jag pratar med män så upplever jag att de försöker söka skuldbefrielse hos mig. Typ att de ”biktar” sig om hur jobbigt det är att vara man, hur kassa män är, hur jobbigt det är med ”mansrollen” och så vidare.

Problemet är att detta utbyte inte är ömsesidigt. Det är jag som ska bära och förstå deras skuld och sorg. De kan och vill inte bära och förstå min sorg över att vara förtryckt i patriarkatet.

Jag förnekar inte att män kan känna sig trängda i patriarkatet, jag förstår att det måste vara pissigt att alltid behöva upprätthålla maktrelationer för att en är för rädd för äkta närhet, att inte kunna relatera till sitt känsloliv, att ha den där ständiga konkurrensen med andra män och så vidare. Men grejen är att detta inte är mitt problem eller ansvar.

Jag har hela mitt liv känt att jag ska passa upp på män och ta hand om deras känslor, och jag vill inte dessutom behöva göra det i min position som feminist. Jag vill inte att det faktum att jag är feminist gör att män söker sig till mig för att ~*prata om*~ sina känslor inför att vara man.

Problemet är att en som kvinna får bära all denna sorg som uppstår av att leva i ett patriarkat. Det är vi som får offra oss och arbeta ännu hårdare för att kompensera för det faktum att män och kvinnor inte kan ha genuina relationer eftersom det finns för mycket makt, förväntningar och så vidare emellan oss. Det är kvinnor som får försöka täcka över och förneka denna mur.

Resultatet av detta är att vi tvingas att ständigt ha förståelse för våra förtryckare, eftersom vi kan se att de också lider. Det anses fint att ha den här typen av förståelse, att förlåta, att vara den större människan. Men problemet är att en inte kan förlåta det som pågår nu, det leder bara till att det fortskrider. Vi kan inte förlåta mäns förtryck i samma sekund som det drabbar oss.

Innan vi kan förstå och förlåta måste vi kämpa, och den kampen måste vara kompromisslös. Den kampen får inte kompromissas med av vår längtan att förlåta och leva tillsammans.

Givetvis är mannen människa, givetvis lider han också i patriarkatet, men poängen är att detta saknar relevans. Det spelar ingen roll om mannen ”egentligen” är ond eller om han ”egentligen” vill det ena eller det andra, vad som kan konstateras är att det är det som hela tiden sker. Det finns ingen poäng med att försöka nå det mänskliga i mannen så länge vi lever i ett samhälle som gång på gång reproducerar dessa maktförhållanden.

Om vi accepterar premissen att män också drabbas av patriarkatet så borde det sant kärleksfulla inte vara att fortsätta upprätthålla det genom att dalta med honom. Det sant kärleksfulla är att krossa patriarkatet, och det kan inte göras genom ”förståelse” gentemot män eller befria dem från deras skuld i stunden.

Jag tror det är viktigt att vi fokuserar på vår egen smärta och sorg, vad patriarkatet och män i patriarkatet gör mot oss. Vi kan inte vara självuppoffrande i kampen för våra rättigheter.