Jag tänker på det här med att gå vidare.
Minns en relation jag hade som avslutades av den andra parten. Jag var inte särskilt uppriven över uppbrottet som sådant då det var ganska väntat, men jag var såklart ledsen och ville komma över det hela. Jag upplevde dock att jag inte fick något utrymme att göra det.
Problemet var att den andra parten liksom krävde att jag skulle stanna kvar i mina känslor, trots att den inte ville ha någon kärleksrelation. Jag gjorde både fel när jag ville ha en relation för att det var pressande och när jag mest av allt ville gå vidare för att det var hjärtlöst eller något i den stilen.
Jag avkrävdes också redogörelser för mina känslor inför relationen och uppbrottet, vilka såklart blev ganska tafatta och känslokalla eftersom jag egentlig behövde bearbeta det hela ensam och inte hade fått tid att känna efter ordentligt. Om jag gav uttryck för att jag inte hade kommit över personen så var det också fel. Personen verkade vilja att jag skulle gå omkring och vara olyckligt kär i den för evigt men samtidigt kunna umgås som vänner utan att den skulle känna sig pressad av mig, något som såklart blev rätt svårt.
Ofta finns det ju saker en känner att en vill säga till den andra parten, och det kan ibland vara en del i att bearbeta en relation. Samtidigt riskerar en i detta att upprätthålla beroendet av varandra. Jag tänker att det är upp till den som har sagt upp relationen att ta ansvar för detta inte händer. En person som går omkring och är kär kommer inte kunna sätta gränser mot den andra, den som blivit lämnad kan inte förväntas vara den som ska avböja inviter.
Jag tror att jag själv klamrade mig fast vid relationen alldeles för länge trots att den fick mig att må dåligt för att jag någonstans tänkte att det var bättre för mig att få lite av denna person än ingenting alls. Såhär i efterhand kan jag se att det bara höll mig kvar i känslor som det inte fanns någon framtid för. Att bryta kontakten var sorgligt, men det var trots allt det bästa att göra i en relation som saknar framtid.
Att få kontakt med personen en sörjer kan vara befriande i stunden, men om relationen är avslutad så måste sorgen hanteras på egen hand för att en ska kunna komma vidare. Det är viktigt att låta sig själv släppa människor, men också att låta dem gå, och att hantera uppbrottet på egen hand.
Att hålla fast vid relationer som är över tänker jag är ett sätt att skjuta upp sorgen, att istället för att acceptera uppbrottet med allt vad det innebär så klamrar en sig fast vid den andra. Kanske i ett sökande efter upprättelse, kanske för att försäkra sig om att en fortfarande är älskad. Men för att kunna gå vidare behöver vi acceptera förlusten och sörja den.
Jag hoppas att jag i mina framtida uppbrott kommer att kunna acceptera förluster snabbare, och gå vidare till sorgearbetet. Jag hoppas också att jag kommer kunna ha integritet nog att kräva att bli lämnad ifred i detta.
När jag har mått som sämst har det absolut mest befriande varit människor som umgåtts med mig som vanligt, men utan att låtsas att allting är bra och frid och fröjd. Alltså typ tagit med mig när de gjort saker i grupp, men inte förväntat sig att jag ska vara på topp. Ofta tycker jag folk har en tendens att vilja ”avhandla” saker innan en liksom kan umgås ”som vanligt”, istället för att ta hänsyn till att en har en generellt nedsatt sinnesstämning. Det är ju sällan så att en kan ”prata om” något och sedan må bra igen, det är ju en process.